Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Ja, jag tar socker i kaffet. Jag vill ha både mjölk (varm helst) och socker – som ett italienskt litet mulligt barn. Sist en såg mig röra ner en sked i koppen fick hon nästan andnöd.
– Men vem ÄÄÄR du? Är du född på 30-talet? Socker i kaffet?! Blä!
– Jag dricker dessutom gärna kaffe på fat, i brist på andra vardagsritualer, men nu var det längesen så jo, på insidan är jag nog lite född på 30-talet, sa jag för att retas.
Vi socker-i-kaffe-drickare må vara ett utdöende släkte – men jag är ännu inte helt ensam. På DN:s redaktion här i Malmö delar vi kaffeautomater med andra redaktioner. Vid varje kaffestation finns det pappersrör fyllda med socker i en skål som aldrig behöver fyllas på, för vi är bara två som tar.
Min hemliga sockerkompis och jag.
Jag vet inte vem människan är, men vet när hen har varit där. Då ligger ett halvt rör socker där, nedstucket bland de orörda. En kant har rivits av, röret har tömts på halva innehållet och sedan lämnats kvar. När jag kommer, tar jag detta rör och häller ner resten i mitt kaffe. Det är snudd på romantiskt.
Men vem är människan? Anita i receptionen? Fotografen Hussein? IT-Janne? Vill jag ens veta?
Jag vet när hen är på jobbet, för när hen inte är det finns inget halvt rör att finna. Då lämnar jag kvar en halva, som en hälsning. När det är borta är det som att min sockerkompis vinkar tillbaka.
I brist på större mysterium älskar jag detta lilla
Någon gång har det hänt att jag lämnat ett halvt rör, för att senare upptäcka att ett nytt halvt rör sticker upp precis bredvid. Då förstår jag ingenting och vill brista ut i ett högt ”hade vi en överenskommelse eller vad?!” men vet inte vart jag ska rikta min fråga.
Har oroat mig, undrat om entusiasmen kan vara ensidig, tänk om min sockerkompis sparar sitt socker till en andra kopp. Så kommer jag och tar det och hen blir sur.
När jag nämner min hemliga sockerkompis för vänner och kollegor blir jag inte trodd.
– Jag tror att det är du som tar dubbelt upp utan att veta om det, säger de, som tror att jag blivit knäpp.
I brist på större mysterium älskar jag detta lilla, nej jag tror inte att jag vill veta.
Så, är du min hemliga sockerkompis? Säg inget.
Läs fler kåserier, till exempel Rantas första i DN: Får man skicka röda hjärtan till vem som helst?
