När man i min bransch får ett stipendium brukar det föregås av en förnedrande ansökningsritual, där man ombeds motivera två saker: varför man är så exceptionellt bra på det man gör, och varför det man gör – till exempel skriver litteraturkritik – är så samhälleligt värdefullt.
Med priser förhåller det sig tvärtom. Först kommer tillkännagivandet, sedan självförhärligandet. Tagen som gisslan av pengar och ära förväntas man formulera några uppbyggliga ord om den egna praktikens tekniska och moraliska förträfflighet.
Jag ska inte överdriva martyrskapet: det känns helt okej att få 50 000 i Madeleine Gustafssons namn och som enda förväntade motprestation prata om sig själv. Men lite pinsamt är det ändå.
Likväl hör det till kritikens uppdrag att försöka legitimera den egna existensen
Glappet är nämligen stort mellan litteraturkritikens svansföring och dess faktiska ställning. I ljuset av den sjunkande läsförmågan, den minskade bokförsäljningen, den korta videons mediala dominans, nedskärningarna inom humaniora och det katastrofala läget för översatt litteratur ter sig kritiken som en kultursidans deklasserade aristokrat. Den är en furste utan politisk makt, en Hohenzollern som inte fattar att Sanssouci har blivit ett statligt museum. Älskvärt kufisk och oförarglig tillåts den att pyssla med sitt.
Men egentligen vet alla, inklusive kritikerna själva, att glansdagarna är förbi. Att ett kritiskt omdöme har betydligt mindre genomslagskraft nu än för några decennier sedan, och att det kanske är lika bra, då man sällan har tid, utrymme och betalt att formulera sig så noggrant om en text som den i bästa fall förtjänar.
Likväl hör det till kritikens uppdrag att försöka legitimera den egna existensen, och att göra det mot bakgrund av en upplevd (och kanske permanent) kris. Här finns alltså en lång tradition att konsultera.
Jag tänker på en litografi från mitten av 1800-talet av den franska tecknaren Paul Gavarni, som visar ett samtal mellan en konstnär och en kritiker. Konstnären sitter framför sitt staffli med ryggen mot betraktaren, försjunken i en påbörjad landskapsmålning. Vänd mot honom och oss står kritikern. Med ena handen gestikulerar han upprört mot den dagstidning som han håller i den andra. Texten under bilden lyder: ”Om konsten är ädel, är kritiken helig. Kritiken står över konsten! – Vem säger det? – Kritiken.”
Det som gör Gavarnis litografi så bra är hur effektivt den fångar de klassiska klichéerna. Konstnären: obrydd, idealistisk, driven av skapandet som självändamål. Kritikern: neurotisk, konfliktsökande, outtömligt bekräftelsebehov. Man kan tänka på dem som besläktade med Friedrich Schillers distinktion mellan naiv (antik, barnsligt avbildande) och sentimental (modern, olyckligt parafraserande) diktkonst. Eller, för den delen, på vilken författare som helst som har fått en negativ recension och inför en förhoppningsvis liten skara närstående frågar sig varför kritikern inte gör det bättre själv.
Men kritikern gör det ju själv, om än inte nödvändigtvis bättre. När han står där bredvid konstnären och klagar är han precis lika upptagen av sitt arbete som mannen med penseln. Den ena målar, den andra kritiserar. Och som bekant finns det inte så lite av det ena i det andra. Det går inte att skapa konst utan att granska och revidera det man håller på med. Och det går inte att skriva kritik utan att överlämna sig till muserna.
Är en kinesisk författare som framför allt inspireras av Kafka mer främmande än en norsk estradpoet?
Åtminstone jag har sällan en tydlig uppfattning om en text innan jag skriver om den. Omdömet uppstår så att säga i handrörelsen, som en konsekvens av hur materialet – språket – låter sig böjas. Det är först då det visar sig vilka argument som håller, vilka infall som kan förankras, hur affekterna hänger ihop.
Varifrån kommer detta omdöme? Somliga skulle säga att det är helt och hållet personligt. Konst är en fråga om smak, och smak är upp till var och en. Mot detta vill jag invända att var och en, liksom tanken att vederbörandes subjektiva känslor ska ha något att säga till om vad gäller kvalitet, är en modern uppfinning. Det betyder inte att den är poänglös eller går att skaka av sig: jag känner mig i högsta grad som en individ när jag skriver kritik.
Men det faktum att jag gör det – snarare än som representant för ett kollektiv, en familj, en bygemenskap – är ett historiskt fenomen. Vilket innebar att erfarenheten också har en objektiv dimension. Individen och dess smak hänger oavvisligen ihop med tekniska, politiska och ekonomiska villkor.
Dragen till sin spets kan den insikten leda till en förlamande relativism. För det är ju svårt att förneka att konsten saknar metafysiskt giltiga normer, och att syn på kvalitet varierar beroende på en ofattbar mängd parametrar. Jag känner mig sällan så dum i huvudet som när jag läser böcker översatta från för mig okända språkområden och inser hur lite jag kan om det som skrivs och har skrivits i, typ, Kina. Den egna eurocentrismen bör stämma till ödmjukhet: som kritiker är det bäst att hålla sig till det som man har hjälpliga verktyg att bedöma.
Å andra sidan kan man fråga sig var den gränsen ska dras. Är en kinesisk författare som framför allt inspireras av Kafka mer främmande än en norsk estradpoet? Det är svårt att avgöra, och verkar knappast meningsfullt att hänga upp sig på. Läsning är ju i vilket fall som helst en grumlig verksamhet. Det hör till saken att den upplöser gränserna mellan jag och du, känt och okänt.
Som filosofen Hans-Georg Gadamer har uttryckt saken så finns det ingen läsare som, med en text framför sig, ”helt enkelt läser vad som står”. Det sker alltid en applikation, det vill säga: läsaren sammansmälter i viss mån med texten. Hon själv är en del av den betydelse som tolkas.
Att så gott som varenda människa kan uttyda skyltar och chattmeddelanden innebär inte att de kan tolka och reflektera kring längre och mer mångbottnade texter
Också denna insikt är potentiellt förlamande. Eller rättare sagt destruktiv, om den tolkas som en uppmaning till ytterligare självcentrering på kultursidorna. Ett ord som för övrigt verkar obsolet: färre och färre läser ju texter som den här på en sida i en papperstidning. I någon mån förhåller sig kulturtexten alltjämt till tidningsläsarens förväntningar. Men på senare år och efter tre decennier online har den digitala kultursidan, eller vad man nu ska kalla den, börjat skaffa sig en egen och mediespecifik identitet. Den förlitar sig allt mer på poddar, videomaterial och andra format som inte direkt imiterar den tryckta tidningens innehåll.
På ett generellt plan har den här utvecklingen säkert fördelar. Men för litteraturkritiken vill jag mena att den är nästan entydigt dålig. Det säger jag inte utifrån en vilja till exklusivitet, en strävan efter att reservera kritiken för ett bildat fåtal. Tvärtom befarar jag att den samtida, algoritmiskt strukturerade skärmkulturen kommer att leda till att allt färre över huvud taget har förmågan att begripa komplexa texter av det slag som kultursidan emellanåt publicerar. För att inte tala om de böcker som dessa texter hänvisar till och kan presentera för en bredare, icke-specialiserad publik.
Att läsa är nämligen svårt. Det tar många år att lära sig och ännu fler att bli bra på. Under större delen av läskunnighetens korta historia har denna kunskap varit utom räckhåll för det stora folkflertalet. Så är det knappast i dag; men att så gott som varenda människa kan uttyda skyltar och chattmeddelanden innebär inte att de kan tolka och reflektera kring längre och mer mångbottnade texter. Läskunnigheten sjunker i hela OECD. Växer gör däremot klyftan mellan barn från lågutbildade respektive högutbildade hem.
Litteraturkritik är, när den får ta tid på sig, en särskilt produktiv form av läsning
En orsak till att jag blev litteraturkritiker är att jag i mitt yrkesliv vill ha så lite som möjligt att göra med levande människor och deras problem. Jag har därför ingen aning om hur läskrisen konkret ska åtgärdas. Dock vill jag hävda att det finns sanningar om världen som enbart går att komma åt via närläsning av avancerade texter. Och litteraturkritik är, när den får ta tid på sig, en särskilt produktiv form av läsning. Den samtalar med texterna i deras eget medium. Det är den enda kritikform som, teoretiskt sett, låter en göra som Pierre Menard i Borges novell: skriva av och producera en identisk kopia av konstverket i fråga.
Intimt umgänge med litteratur förvandlar en inte till en bättre människa. Men det hjälper en i bästa fall att utveckla det som brukar kallas för historiskt medvetande: den politiskt avgörande insikten att det mesta har varit och kan bli annorlunda, att omständigheter och perspektiv befinner sig i konstant förändring.
Det gäller inte bara smakhierarkier, som jag nämnde tidigare, utan också mer övergripande fenomen. Litteratur, läskunnighet och demokrati kan uppstå, blomstra, gå under och återfödas i ny skepnad, allt beroende på historiskt distinkta och i ögonblicket ofta svårtydda processer.
Kritisk läsning är en metod. Den vilar på en lång tradition – religiös, filosofisk, vetenskaplig – och går mycket väl att öva sig i. Av naturliga skäl försvåras dock denna övning när ens uppmärksamhet systematiskt attackeras från alla håll, och när världens största företag har som affärsmodell att se till att dessa attacker fortsätter.
Med detta i åtanke betvivlar jag att litteraturkritiken går en ljus nära framtid till mötes. Jag tror tvärtom att vi ser allt löjligare ut i våra långklänningar och ordensband. Vi kan, för all del, fortsätta att insistera på deras tyngd och elegans. Eller så kan vi erkänna läget och försöka förstå varför det har blivit så här, och vad, om något, vi kan göra åt det.
Läs fler texter av Rebecka Kärde här
