Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Kan man säga att det pågår en renässans för Per Olov Enquists författarskap? Förmodligen inte. Innan något kan återupptäckas måste det ju glömmas bort, och det är tveksamt om den så omtyckta Enquist kan påstås ha försvunnit ur läsarnas medvetande efter sitt frånfälle år 2020.
Dock syns tecken på ökad Enquist-aktivitet. I höstas lanserade tankesmedjan Katalys podcasten ”I kapten Enquists bibliotek”, med programledarna Daniel Suhonen och Felix Antman Debels. Varje avsnitt – jag har själv, OBS, medverkat i ett av dem – fokuserar på ett enstaka verk eller ett ofta förekommande tema hos Enquist. Projektet löper kronologiskt från debuten ”Kristallögat” (1961) och framåt. Det kommer att ta tre till fyra år, lågt räknat, innan hela produktionen är avklarad.
Enquist skrev dussintals romaner och skådespel, många av dem lysande. Vid sidan av dessa och några tusen kulturartiklar hjälpte han dessutom till att utforma ett par statliga offentliga utredningar, som 1999 års betänkande om en ny svensk filmpolitik. Ett tyngre namn, får man väl säga, än de som Tidöpartierna har lyckats rekrytera till sitt ledsamma kanonprojekt.
Ännu en Enquist-händelse är det senaste numret av en av landets bästa tidskrifter, Essä. Det tillägnas en av Enquists tidiga romaner, 1966 års ”Hess”, och rymmer som vanligt både det aktuella studieobjektet och ett antal kommentarer till det. Redaktören Emi-Simone Zawall har den här gången valt att omge en 300-sidig faksimil av ”Hess” med tre essäer av Svante Weyler, Lotta Lotass och Jörgen Gassilewski, samt en serie målningar av bildkonstnären Jens Fänge.
”Hess” hör till Enquist mer obskyra böcker, inspirerad som den är av den franska nya romanen, den konkreta poesin och William Burroughs/Brion Gysins cut up-teknik. På ytan, men enbart där, handlar den om en doktorand som arbetar på en avhandling om nazistpolitikern Rudolf Hess. Vilka de båda egentligen är och vad det är för text vi läser – avhandlingen i fråga? – låter Enquist dock bli att slå fast. Gäckande biroller spelas av Madame Blavatsky, Frodo och Gandalf.
”Jag har, trots att jag kände Per Olov Enquist ganska bra, aldrig förstått hur en så begriplig människa kunde skriva så många obegripliga saker och ändå vara så älskad”, heter det träffande i Svante Weylers inledande essä. Jag vet inte om jag skulle kalla ”Hess” för just ”obegriplig”: som Lotta Lotass visar i sitt bidrag är den ju fattbar som ett ”formexperiment i tiden”. Med det sagt är det antagligen Enquists knepigaste roman.
Därför gör nog Jörgen Gassilewski rätt som frångår konventionell analys och i stället använder ”Hess” till att spå i. Ställ en fråga till texten, slå upp den på valfritt ställe och nöj dig med svaret! Det kan låta så här:
”En gång gör han ett försök att beskriva den oro han erfar inför begrepp av metafysisk karaktär, men resultatet blev alltför diffust och han slutför aldrig arbetet.”
Läs fler texter av Rebecka Kärde















