Den villkorliga frigivningen infördes i svensk rätt för över hundra år sedan. Syftet är främst att en person som avtjänar ett straff ska få en rimlig chans till återanpassning till samhället. Frigivningen är just villkorad – och sker i de flesta fall under kontrollerade och övervakade former. Straffet är alltså inte över vid frigivningen, det avtjänas bara på ett annat sätt.
I Tidöavtalet står att villkorlig frigivning ska avskaffas helt – en ambition som dömdes ut av den statliga utredning som gjordes i frågan förra sommaren, ledd av justitierådet Stefan Reimer.
I princip alla tunga remissinstanser instämde i utredningens bedömningar, även i att den tid som måste avtjänas innan villkorlig frigivning kan bli aktuell inte bör förlängas.
Förutom att forskningen visar att den villkorliga frigivningen har stor betydelse för de intagnas möjligheter till återanpassning så skulle förslaget enligt utredningen kosta minst fyra miljarder kronor. Det skulle också innebära att ytterligare uppåt drygt 3 500 fängelseår ska avtjänas på anstalter som redan i dag är överfulla.
Utredningen ansåg också att effekten av att förlänga de dömdas tid i anstalt skulle bli ytterst begränsad när det gäller att öka samhällsskyddet – vilket är regeringens mål. Det man möjligen uppnår är en tillfällig inkapacitering till en mycket hög kostnad och ökade risker för återfall i brott när den dömde väl friges.
– Det är inte första gången som all forskning pekar åt ett håll och de lagförslag regeringen lägger inom det kriminalpolitiska området går åt det motsatta, säger Henrik Olsson Lilja, advokat som satt med i utredningen ”Villkorlig frigivning – förstärkta åtgärder mot återfall i brott” 2017.
Även den utredningen sågade förslaget att tumma på den villkorliga frigivningen och ansåg att risk för återfall i brott inte bör införas som ett argument mot villkorlig frigivningen.
Jenny Samuelsson Kääntä, tingsfiskal och sekreterare i den senaste utredningen, delar den bilden:
– Regeringens förslag saknar förankring i vetenskap och forskning. Risken är att det snarare minskar än ökar samhällsskyddet på lång sikt, vilket utredningen framhåller, säger hon.
Men regeringen var inte nöjd med de slutsatser som drogs. I veckan presenterade man i stället ett nytt förslag som har tagits fram internt på Regeringskansliet. – ett så kallat utkast till lagrådsremiss.
Förslaget går inte längre ut på att slopa den villkorliga frigivningen, men att det endast kan bli aktuellt efter tre fjärdedelar av avtjänad tid i anstalt. Kraven för när den villkorliga frigivningen kan skjutas upp sänks, och risken för återfall i brott ska i vissa fall också kunna leda till att den dömde friges villkorligt senare. Att bedöma vilka dessa fall är beskrivs i utredningen som rättsosäkert.
I någon mån har regeringen backat eftersom den inte längre föreslår att den villkorliga frigivningen helt ska avskaffas. Men att man bortser från genomgången av forskningen som redovisas i utredningen som tydligt visar att den villkorliga frigivningen är brottsförebyggande i sig, beskriver Jenny Samuelsson Kääntä som ”nedslående”.
– Man är beredd att lägga miljarder på att hålla människor inlåsta i stället för att satsa pengar på verkligt brottsförebyggande arbete, säger hon.
Nu ska de remissinstanser som tydligt tagit avstånd från förslagen om att förändra regelverket återigen tillfrågas. Svaren ska redovisas senast den 30 juni.
Den myndighet som kommer att påverkas mest är Kriminalvården. I sitt förra remissvar instämde myndigheten i utredningens bedömning att en viktig del av Kriminalvårdens arbete med att förebygga återfall i brott sker under den villkorliga frigivningen och att det inte finns tillräckliga skäl för att öka den strafftid som ska avtjänas innan villkorlig frigivning kan beviljas.
– Vi har inte sett det nya förslaget ännu, vi får göra en ny analys, säger Caroline Oredsson, rättschef på Kriminalvården som hoppas på en ”fördjupad dialog” med regeringen om konsekvenserna.
