Det är inte varje år en svensk tv-serie tar sig in på New York Times årsbästalista. Men succéserien ”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” har lyckats ta plats bland tunga internationella favoriter som den brittiska ”Saknad aldrig glömd”, Hirokazu Kore-edas ”Asura” och Thomas Vinterbergs ”En familj som vår”. Serieversionen av Amanda Romares roman toppade dessutom Netflix egna listor över de mest sedda serierna i över trettio länder.
– Jag är så glad över serien. Härligt att den uppmärksammas, säger Emma Bucht, huvudregissör för ”Halva Malmö…”.
Trots att hon är en veteran som också varit inblandad i succéer som ”Solsidan”, ”Bonusfamiljen” och ”Kärlek och anarki” är Emma Bucht fortfarande något av en doldis utanför branschen.
Vi möts på en stimmig restaurang på Södermalm i Stockholm, stadsdelen där Emma Bucht både bor och känner sig mest hemma. I kamelhårskappa och chic blus förkroppsligar hon två av de senaste årens mest omtalade livsstilsideal – ”soft power” och ”quiet luxury”. Mitt i lunchkaoset utstrålar hon ett inre lugn som avslöjar att hon är van vid betydligt livligare scener på jobbet.
Samtalet glider snabbt in på några av hennes mest omtalade huvudpersoner. I både ”Kärlek och anarki” och ”Halva Malmö…” står en fascinerande men besvärlig kvinna i centrum. Ida Engvolls och Carla Sehns rollfigurer befinner sig visserligen på olika platser i livet, men delar en orädd gränslöshet som ibland slår över i självdestruktivitet.
Just att gestalta komplexa kvinnor med både svärta och värme har blivit något av Emma Buchts signum – en spetskompetens som gör hennes produktioner både igenkännbara och oväntade. Hon skildrar dem med den förlåtande blick man bara kan ha när man själv tagit sig igenom de stormiga 20- och 30-årsåren och står på andra sidan.
– Carla var ju också med i ”Kärlek och anarki” så vi kände varandra. Innan vi började spela in ”Halva Malmö…” hade vi ett samtal om vad rollen som Amanda skulle innebära, om det mod som skulle krävas av henne. Inte bara modet att vara nästan naken i vissa scener, utan också att våga visa både sårbarhet och sorg, säger Emma Bucht över en bättre omelett och ett stycke chêvre – en ost som skulle visa sig ha stor betydelse i hennes liv.
Att våga blotta sig, fysiskt och känslomässigt, är centralt i ”Halva Malmö…” som skildrar Amanda Romares dejtningsliv och bjuder på ett pärlband av både underhållande och omdiskuterade sexscener. En särskilt uppmärksammad scen med en dansk, ett rep och en piska ledde till livliga diskussioner om synen på strypsex och dess konsekvenser.
– Man ska inte vara rädd för debatterna, men som regissör tycker jag inte heller att man ska gå in för mycket i dem. Vi har ju sagt vårt i serien och skildrat Amandas upplevelse av det hela, säger Bucht, som hellre pratar om vikten av att utmana sina skådespelare.
– Jag har jobbat mycket med Jonas Karlsson, som brukar säga att man ”inte får låta bollen gå i golvet”. Det gäller att hålla skådespelarna på tårna, så att de inte lutar sig för mycket tillbaka på hälen. Jag ska bekräfta dem, men också utsätta dem – och för att kunna göra det måste de känna sig trygga, säger hon.
När man väl fått upp ögonen för Emma Buchts regi så känner man igen den – oavsett om det handlar om en sprallig humorserie eller en tyngre teaterföreställning. Hon har en förmåga att locka fram en till synes spontan och ledig spelstil hos skådespelarna och har fingertoppskänsla för det finstilta i mänskliga relationer.
Bucht får något ömt i rösten när hon talar om sina olika ensembler och verkar fortfarande genuint fascinerad av hur skådespelare jobbar. Som regissör går hon på magkänsla och har svårt att sätta ord på hur hon bär sig åt. Hon berättar om när Thomas von Brömssen tog till en bassäng som metafor för att beskriva hennes registil: ”som skådespelare måste man dagligen hoppa ner i en iskall pool, men att Emma värmer liksom upp vattnet och gör det lite bubbligt.”
– Skådespelarna ska ju stå där med hjärtat i handen så jag vill skapa bra förutsättningar för dem, säger Emma Bucht.
Redan som ung visste hon att hon ville jobba med skådespelare. Hennes teaterälskande farmor brukade ta med henne på olika föreställningar.
– Jag minns också tydligt när jag och mamma såg ”Kameliadamen” på Operan, det var helt fantastiskt! Ljuset, ljudet, kostymen – teatern och vad den kan göra är magiskt, utbrister hon.
Hennes senaste föreställning, Harold Pinters ”Fastighetsskötaren” på Stockholms stadsteater beskrevs av DN:s recensent som ”en pjäs av och för skådespelare”. Fast själv har hon aldrig lockats av att stå på scenen.
– Aldrig! Men jag ville ha ett yrke där jag fick jobba med skådespelare. När jag gick i åttan ringde jag Dramaten och tjatade tre gånger i veckan om att få praoa där. Till slut gav de väl upp. Det var då jag upptäckte att det fanns någon ute i salongen som bestämde vad skådespelarna skulle göra på scen – och det ville jag också göra, säger hon.
Efter gymnasiet, där Emma Bucht bland annat regisserade sina skolkamrater i en Sam Shepard-pjäs, fick hon äntligen chansen att arbeta på nationalscenen. Hon gjorde det mesta – från att vara påklädare till att jobba bakom scenen.
– Jag väntade på att dåvarande teaterchefen Lars Löfgren skulle ropa ut i högtalaren: ”Emma Bucht, kom in till mig – jag vill att du ska bli regiassistent.” Men… han gjorde inte det, ler hon.
Till slut fick hon ändå möjligheten att arbeta som regiassistent i Tommy Berggrens uppsättning av ”Franska Fönster”, med bland andra Margaretha Krook och Jan-Olof Strandberg. La Krook hälsade inte på den nyblivna regiassistenten på minst en månad.
– Jag sa god morgon Margaretha varje morgon, men hon tittade aldrig på mig. Mellan dags- och kvällsrepetitionerna brukade hon sitta på restaurang Frippe bakom Dramaten. En gång gick jag dit med en kompis och då ropade hon på mig! Det var ju bara att lämna min kompis och bli bjuden på ett glas rött och lite chêvre av Margaretha Krook. Hon sa: ”Du behövs i den här föreställningen och nu ska vi lära känna varandra”, berättar Emma Bucht.
Efter det tog karriären fart. Möjligheten att regissera det mörka relationsdramat ”Bash” förde henne till Stockholms stadsteater för första gången. Därefter följde flera komedier på privatteatrar, där hon lärde sig behärska tajmning, musikalitet och tempo.
– Som regissör har man alltid ett stort ansvar. Det går inte att ta något jobb med vänsterhanden, och humor är bland det svåraste att regissera – det kräver mycket teknik. Jag har alltid varit intresserad av humorserier och har till exempel inte sökt mig till så mycket krim. Men om det skulle dyka upp ett svenskt manus i stil med HBO-serien ”Mare of Easttown” skulle jag stå först i kö.
Just nu jobbar Emma Bucht med flera scenföreställningar, försöker skriva lite själv och för att ett långfilmsprojekt i arbetsplatsmiljö ska bli verklighet. Hon beskriver det som en vass och humoristisk historia som alla som någonsin haft ett jobb kommer att känna igen sig i.
Hon säger sig inte ha något önskeprojekt som regissör, även om hon verkligen skulle kunna tänka sig att prova på spiongenren.
– Man ska såklart inte säga något, för då händer det väl inte, men det vore roligt att göra en svensk agenthistoria – typ ”Jason Bourne” eller ”Killing Eve”. Folk är ofta snabba med att placera en i ett fack, men jag är egentligen nyfiken på alla genrer.
Läs mer:
”Halva Malmö består av killar som dumpat mig” är höstens svenska tv-måste
Carla Sehn spelar sökande Malmösingel: ”Ville förstå staden”
