Det råder delade meningar om huruvida internet numera bara är hemskt eller fortfarande också kul.
Tony Tulathimuttes roman ”Rejection” är ett lysande bevis för att det kan vara både och – samtidigt! Författaren framstår lite grann som Mustiga Mauris onda tvilling, som i stället för gamla virala klipp gräver fram mörkret i sina romankaraktärers dysfunktionella digitala liv.
Framför allt är ”Rejection” en skildring av människor som har ersatt sitt överjag med en diskursanalys eller är så hårt filtrerade av motstridiga förhållningsregler att de till slut ballar ur. I gruppchatten, på något nätforum eller genom en 40 000 tecken lång bdsm-brief till en videokreatör på Onlyfans.
Det är alltså lätt att förstå varför ”Rejection” i höstas blev en kritikerdarling i USA, där den bland annat beskrevs som den första stora incelromanen. Det låter sig bara göras om man vidgar incelbegreppet till fler än män som radikaliseras av att inte få ligga, men absolut.
Upplevelsen av att bli avvisad och bortvald är kanske 2000-talets definierande känsla. Vänstersvajpad, olajkad, avföljd, ratioed, left on read … ”Rejection” gestaltar en skoningslös onlinesamvaro, och visar vad den gör med oss.
Inte minst är det en väldigt rolig samling löst sammanlänkade berättelser om ett gäng olidliga människor. Allt är väl inte internets fel, men ”Rejection” illustrerar ändå hur vår epidemi av ensamhet hänger ihop med sociala medier. Eller hur en toxisk kombination av självförakt och narcissism gör det omöjligt att vara nära en annan människa.
Förmodligen ligger en förklaring till bokens framgång också i en kulturell backlash mot 2010-talet och ett uppdämt behov av att skratta åt den mest humorbefriade sortens identitetspolitik.
”Rejection” börjar bäst, med en novell som publicerades redan 2019. ”The feminist” handlar om en ung man som långsamt, ett socialt fiasko i taget, inser att kvinnor inte lever som den feministiska analysen lär. Det vill säga, hans teoretiskt korrekta variant av den feministiska analysen. Trots allt emotionellt arbete, och hans eviga självkritik av sina manliga privilegier, vill ingen kvinna ha honom.
Kan det vara så att han bara är väldigt oskön? Nej, i stället blir han övertygad om att avvisningen beror på samhällets förtryck av män med smala axlar.
En annan av historierna handlar om en ung man som blir lite förvånad, för att inte säga besviken, när han till slut kommer ut som homosexuell och ingen, inte ens mamma, reagerar nämnvärt. Rent erotiskt dröjer han sig gärna kvar i garderoben, skräckslagen inför att blotta sina fantasier, och man förstår varför.
Eftersom jag samtidigt läste ”Studie i mänskligt beteende” är det frestande att beskriva Tony Tulathimutte som en Lena Andersson med internetuppkoppling, och med ett tydligare intresse för kink och thailändsk-amerikansk identitet. Ännu mer gemensamt har ”Rejection” med Rebecca F Kuangs ”Yellowface” från i fjol, där en fejkande författare levde med ett ständigt hot om att avslöjas i sociala medier och, ja, ballade ur i gruppchatten.
”Rejection” är en påminnelse om att livet på internet är fullt av berättelser
För den som lyssnar på ”Rejection” som ljudbok adderar dessutom de olika inläsarna ett lager av klaustrofobi. Tony Tulathimutte överlämnar ju ordet till internets vilsna själar, och att höra på dem påminner om att lyssna till desperata röstmeddelanden.
Vad ska litteraturen göra med internet? Och vice versa?
Även om vi inte läser böcker som förut, scrollar de flesta av oss igenom många tusentals tecken om dagen på våra skärmar. ”Rejection” är en påminnelse om att livet på internet är fullt av berättelser, som går att följa i chattfönster, forumtrådar och kommentarsfält. Allätare av drama behöver inte betala för inbundet.
Men Tulathimuttes roman är också ett exempel på hur lyckat det kan bli när en skicklig författare approprierar hjärnrötan på sociala medier och förvandlar den till livsnära litteratur.
Läs fler av DN:s bokrecensioner här, och fler texter av Jacob Lundström här
