![](https://i3.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/cf2dab5f-55ce-4a92-a19d-ad9af577c14a.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
Relationerna mellan länderna har urartat hastigt sedan i tisdags, då Spanien, tillsammans med Norge och Irland, erkände Palestina som självständig stat. Utrikesminister Katz kallade till sig ländernas ambassadörer och tvingade dem se en video med skräckscener från Hamas massaker 7 oktober förra året. Ambassadörerna har protesterat mot att Katz lät israeliska medier filma dem medan de tog del av videon.
Strax efter det spanska erkännandet av Palestina släppte vice regeringschefen och socialministern Yolanda Díaz, ledare för vänsterfronten Sumar, en video där hon lovade att ”Vi kommer att fortsätta att trycka på för att försvara de mänskliga rättigheterna och få ett slut på folkmordet på det palestinska folket. (…) Palestina kommer att vara fritt från floden till havet.” – alltså från Jordanfloden till Medelhavet.
Det spanska generalkonsulatet i östra Jerusalem är i praktiken, som det svenska, landets ambassad hos palestinierna. Om Israel gör verklighet av sitt hot så kommer Spanien inte längre att kunna ge konsulatservice åt palestinier från Västbanken, och spanska diplomater kommer inte att kunna verka på ockuperat område.
Det spanska socialistpartiet erkänner Israel och understryker att erkännandet av Palestina inte är riktat mot Israel. Men flera av socialisternas vänsterradikala koalitionspartner, bland dem Sumar och Podemos, gör det inte och yrkar på en total brytning med Israel.
Relationerna mellan folken har en lång förhistoria, från fördrivningen av Spaniens judar 1492 och, under flera århundraden, de spanska ”statuterna om blodets renhet”, som var världshistoriens första raslagar. När Israel kom till 1948 ville Spanien etablera förbindelser, men Israel sade nej. Spaniens diktator Francisco Franco hade varit Nazitysklands allierade och den liberale inrikesministern Yizhak Grünbaum vägrade.
På 1920-talet hade Spanien stiftat en lag som gav ättlingar till de förvisade spanska judarna rätt till spanskt medborgarskap. Om Francoregimen tillämpat lagen och släppt in dem hade hundratusentals judar från Grekland, Bulgarien och Jugoslavien kunnat räddas undan nazisterna.
Efter världskriget, då Francodiktaturen sökte syndernas förlåtelse från USA, gjorde spanska myndigheter oerhörda ansträngningar för att sopa igen spåren efter regimens hjärtlösa politik under kriget och trolla bort bevisen. Judiska organisationer i USA lät sig luras av historieförfalskningen, Spanien blev ”rumsrent” och Nato upprättade baser i landet.
På 1960-talet ville Israel närma sig Spanien, men i Madrid var man inte längre intresserad – Franco ville inte äventyra de blomstrande relationerna till arabvärlden. Diplomatiska förbindelser etablerades inte förrän 1986 – och då på ett oväntat sätt. Holland ställde då som villkor för att acceptera Spanien i EU – dåvarande EG – att spanjorerna erkände Israel och knöt diplomatiska förbindelser.
Läs mer:
Nathan Shachar: Israels ilska efter erkännanden av Palestina tecken på växande maktlöshet