Det liberalkonservativa reformprogrammet Tidö 2.0 har fått kritik från olika håll. Det har kallats superkonservativt, ultraliberalt eller inte liberalt alls. Gina Gustavsson, kolumnist på DN:s ledarsida, är däremot – tillsammans med högerradikala twittrare – ensam om att hävda att programmet inte är konservativt.
Den mångskiftande ideologiska kritiken är lite märklig, inte minst för att Tidö 2.0 i första hand är ett sakpolitiskt snarare än ett idépolitiskt program. Möjligtvis säger kritiken mer om kritikerna än om programmet.
Gustavsson menar vidare att Oikos inte är konservativt eftersom vi vill ”förändra det som måste förändras för att bevara det som måste bevaras”. Hon förväxlar konservatism med stagnation, helt i strid med den långa svenska traditionen av reformvänlig och framstegsvänlig konservatism.
Inte heller konservatismens fader Edmund Burke delar Gustavssons uppfattning. I ”Reflektioner om franska revolutionen” (1790) skriver han att ”En stat utan medel till en viss förändring är utan medel att bevaras. Utan sådana medel riskerar den till och med att förlora den del av konstitutionen som den mest hängivet önskar bevara.”
Gustavsson förväxlar konservatism med stagnation, helt i strid med den långa svenska traditionen av reformvänlig och framstegsvänlig konservatism.
Man behöver inte nödvändigtvis gå ad fontes. Det räcker att konsultera Nationalencyklopedin, vars uppslagsord ”konservatism” lyder: ”Samhällsåskådning som karakteriseras av respekt för det hävdvunna och strävan att bevara, eller förändra för att bevara.”
Utöver att Gustavsson menar att det inte är konservativt att ”förändra för att bevara” menar hon att det heller inte är konservativt att vilja vinna flera val genomföra reformer, eller att driva igenom ett paradigmskifte i invandrings- och kriminalpolitiken. Just det senare finns anledning att uppehålla sig vid, eftersom Gustavsson ger uttryck för en helt formalistisk syn på kraftfulla reformer. Det är rimligen inte radikalt att justera eller avskaffa regleringar som förändrar samhället i grunden.
Varför behövs en kraftfull omläggning av invandringspolitiken? En sådan måste sättas i relation till att den tidigare politiken skapat extrema effekter: Ungefär två miljoner människor har invandrat till Sverige sedan millennieskiftet. Man kan tycka vad man vill om det, men ingen kan kalla det konservativt.
Motsvarande resonemang kan föras om kriminalpolitiken. Den enorma ökningen av brutal kriminalitet är inte acceptabel. Vårt rättssystem är inte utformat för att hantera den. Därför måste det reformeras.
Men kan man verkligen kalla sig konservativ om man förespråkar så drastiska reformer? Mitt svar är att om man inte gör det kan man över huvud taget inte kalla sig konservativ.
Gustavsson beskriver svensk konservatism som utrotningshotad. Det har hon delvis rätt i. Den svenska politiska konservatismen började dö på 1960-talet och var vid mitten av 1980-talet närmast utrotad. Först under senare år har den kommit tillbaka – vilket förklarar varför dagens konservativa agerar med sådan kraft.
Det är naturligt att konservativa vill reformera samhällets institutioner när radikaler flyttat fram sina positioner inom dem. Eftersom konservatismen så länge saknat inflytande har den mycket att ta igen. Hade Sverige redan tidigare haft konservativa politiker hade reformerna i dag kunnat vara mer gradvisa.
Nu hade vi inte det, och vi får därför laga efter läge.
Gina Gustavsson svarar direkt:
Konservatism är inte detsamma som att motsätta sig all förändring. Det har jag heller aldrig påstått. På den punkten är jag helt enig med Arvid Hallén.
Vad utmärker då konservatismen i stället? Jag gläds åt att denna fråga diskuteras alltmer, nu senast i TV4 Nyhetsmorgon (21/10). I synnerhet eftersom de opinionsbildare som rider på dagens konservativa våg ofta är egendomligt tysta om de traditionella konservativa idealen. Vilket är lite ironiskt, givet att traditionen är just ett av dessa.
I Halléns replik kan jag bara utröna ett enda bud på vad som utmärker en sann konservativ: att vara för ”drastiska reformer” av invandrings- och kriminalpolitiken. Men de mer typiska drag som jag tog upp i min kolumn (9/10) ser jag ingenstans. Alltså att vara emot just drastisk förändring, om än inte förändring i sig. Eller att slå vakt om ”anständighet, hyfs, värdighet, respekt för auktoriteter, hänsyn till gemenskapen, varsamhet”.
Jämför till exempel hur högerns Arvid Lindman vägrade exploatera Borggårdskrisen 1914 med Jimmie Åkessons ”give ’em hell!” precis hundra år senare.
Att tänka på vad som gagnar hela landet och dess enighet, kan man kanske lägga till, i stället för att utnyttja krislägen. Jämför till exempel hur högerns Arvid Lindman vägrade exploatera Borggårdskrisen 1914 med Jimmie Åkessons ”give ’em hell!” precis hundra år senare.
Konservatismen brukar också påminna om människans mörkare instinkter: egoism, lättja och dominans. Det är därför man menar att alla behöver begränsas. Av lagen, auktoriteterna, gemenskapen och den inre pliktkänslan.
Men dagens ”konservativa” verkar ha glömt att denna pessimistiska människosyn gäller även verklighetens folk. Inte bara invandrare eller brottslingar. Och att den gränslöshet som konservativa bör sky inte bara rör nationen. Utan även sådant som det hat Tidö 2.0 nu vill släppa fritt genom att se över hetslagstiftningen.
Burke fasade inför mobbvälde och all slags direktdemokrati. Dagens ”konservativa” SD kräver fler folkomröstningar. Tidö 2.0 vill sätta ”vanligt folk framför en smal elit”. Populism? Jajjemen. Konservatism? Jag är inte alls lika säker.
Läs mer:
Gina Gustavsson: Konservatismen är politikens ål: hal, utrotningshotad – och lockar Timbrochefer
