Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
I DN skriver Lisa Magnusson att ”Den judiska filmfestivalen i Malmö har stoppats, sägs det – men sanningen är en annan”. Hon väljer därmed att inte fokusera på ett reellt problem: att Sveriges judar är utsatta för hot om våld.
I stället ger sig DN:s ledarredaktion på mig för ett kort inlägg på X där jag gav uttryck för en besvikelse över att den judiska filmfestival, som vi har arbetat med i ett år, inte kan bli av på grund av att ingen har kunnat eller vågat hyra en fungerande lokal till oss. Jag tillstår gärna att jag borde ha lagt till ”eller har kunnat”, och jag har senare tydliggjort i andra inlägg på X att det är just SF och Folkets hus som har angett säkerhetsskäl för att säga nej. Det framgick också i det första nyhetsinslaget i SVT, där undertecknad medverkade.
Det här är sanningen: Poliser med k-pist vaktar utanför synagogan och den judiska förskolan i Malmö, därför att myndigheterna bedömer att det finns en allvarlig hotbild. Stadens judar hukar och döljer sin identitet. De aggressiva Palestinademonstrationerna har inte minskat spänningarna. Tvärtom.
Stadens judar hukar och döljer sin identitet. De aggressiva Palestinademonstrationerna har inte minskat spänningarna. Tvärtom.
Det finns en rädsla även utanför den judiska gruppen.
För att skapa lite ljus i mörkret ville vi arrangera en internationell judisk filmfestival i Malmö. Vi bildade en förening, JIFF, som sökte och fick finansiering från Malmö stad och Region Skåne. Filmkunniga personer satte ihop ett program och projektledaren Ola Tedin, som har lång erfarenhet av att arrangera barn- och ungdomsfilmsfestivaler, har letat efter en lämplig biograf sedan i vintras. Några har sagt nej för att lokalerna redan var uppbokade, men i vårvintras kom signaler om att en judisk filmfestival är känslig. Även om polisen skulle vakta utanför och JIFF skulle ha säkerhetsvakter inomhus.
SF var uppriktiga om varför de tackade nej. I ett mejl den 31 mars skriver de: ”Efter en samlad bedömning har vi dock beslutat att avstå från medverkan denna gång av säkerhetsskäl. Det är inget lätt beslut, men vi hoppas att ni har förståelse för vår position.”
Därefter har föreningen förgäves sökt efter en lokal som skulle fungera. Den sista möjligheten uttömdes när Folkets hus fick kalla fötter under tidig höst. Ordföranden för styrelsen i Folkets hus, Roger Olsson, skrev själv i ett mejl till JIFF den 9 oktober: ”Styrelsen har gjort bedömningen att vi inte kan säkerhetsställa säkerheten för befintliga hyresgäster, deltagare, personal och omgivning.”
Då drog JIFF:s styrelse, som jag inte ingår i, slutsatsen att festivalen inte gick att genomföra som planerat den 29 november till den 2 december.
Att både den största kommersiella biografkedjan och arbetarrörelsens Folkets hus – oberoende av varandra – anger säkerhetsskäl som anledning att inte hyra ut till en judisk filmfestival säger något om hur allvarligt läget är.
Mängder av människor – statsråd, riksdagsledamöter, regionråd, kommunalråd, fastighetsägare, biografer i andra städer, privatpersoner – har dock under de senaste dagarna sträckt ut en hand för att hjälpa till. Det är oerhört fint, uppmuntrande och positivt. Vi har goda förhoppningar om att kunna krypa in i biomörkret och se judisk film i Malmö någon gång under 2026, vilket är huvudsaken. Detta har jag också skrivit om på X och fäst högst upp i min profil. Men Lisa Magnusson nämner inte detta med ett ord.
Lisa Magnusson svarar direkt: Sofia Nerbrand menar att jag bortser från att den judiska kulturen är utsatt.
Men detta är ju hela grunden för min text.
Och min tes är alltså att det just på grund av denna utsatthet är särskilt dumt att ”uttrycka sig lite svepande”, som Sofia Nerbrand tillstår att hon gjorde när hon påstod att ”ingen biograf vågar hyra ut sin lokal” till den judiska filmfestivalen i Malmö.
Det är också dumt att göra som de två biografer som faktiskt sade nej. För Sofia Nerbrand har fel: Detta nej säger faktiskt inte nödvändigtvis något om ”hur allvarligt säkerhetsläget är”, eftersom det bottnar i en magkänsla snarare än en i riktig riskbedömning. De arrangörer som har gjort en ordentlig sådan har i stället kommit till slutsatsen att det är fullt möjligt att anordna judiska kulturevenemang utan störningar (DN 16/10). Samma sak uttrycker dialogpolisen.
Sofia Nerbrands och de två biografernas lite svepande magkänsla har nu bidragit till onödig oro kring en filmfestival om den fantastiska, rika judiska kulturen. Fint att den trots detta åtminstone tycks bli av längre fram.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Den judiska filmfestivalen i Malmö har stoppats, sägs det – men sanningen är en annan
DN:s ledarredaktion: I ett bättre Sverige hade Anton Lundin Pettersson aldrig blivit vardagsrasismens förlängda arm
