Nationalparken Wicklow blir vårt första stopp under resan längs delar av Irlands södra kust. På drygt en timme har vi bytt Dublins myllrande storstadsliv mot en grönskande landskapsidyll med böljande ängsmarker, stengärdesgårdar och vidsträckta skogsområden.
Wicklow Mountains National Park är ett stycke stadsnära vildmark, dit naturintresserade Dublinbor gärna beger sig för att vandra och spana in vattenfallet vid Powerscourt som bjuder på forsande kaskader nerför de mer än 120 meter höga klippväggarna. Det krävs bara en kortare vandring för att nå fallet.
Efter besöket väntar sedan en rundvandring på Powerscourt Estate – en pampig herrgård med en av Irlands mer omskrivna trädgårdar. Här är det lätt att bli kvar länge. Och på herrgårdskaféet serveras klassisk afternoon tea på terrassen, med fontäner, rosor och blommande magnolia i blickfång.
Det är sedan nära till nattlogin på Brooklodge and Macreddin Village, där odlaren och matkreatören Evan Doyle skapat en rofylld mötesplats.
Evan har i mer än 35 års tid ägnat sig åt irländskt mathantverk, där han på The Strawberry Tree Restaurant frestar med en ekologisk meny som domineras av fisk, vilt och gröna rätter.
– Vi fann ett stycke land i den här dalgången och beslutade oss för att bygga ett hållbart hotell med restaurang, berättar Evan Doyle.
Det blev till slut en liten by med trädgårdsodlingar, gindestilleri och pub. Till och med en italiensk restaurang med slow food som förtecken.
Nästa morgon är det dags att utforska Glendalough – dalen med två sjöar. Området bjuder på vilsam vandring och intressanta kyrkoruiner. Här byggdes ett stort kloster på 500-talet till helgonet Sankt Kevins ära. Något som gjort dalen till ett pilgrimsmål under mer än 1 000 års tid.
Och visst är den knappt milslånga vandringen runt de två sjöarna en upplevelse, inramad av de dimhöljda bergen. Hela dalen andas lugn och harmoni, med urskog och medeltida minnesmärken längs stigarna. Vid den övre sjön kan man fortsätta upp på högre höjd, för att följa stigen längs en av bergskammarna tillbaka till klostret och Glendalough Visitor Centre.
Vi kör sedan vidare söderut genom det böljande gröna landskapet. Från berg till hav och den lilla byn Dunmore East, strax söder om Waterford.
Här ligger The Strand Inn, ett trevligt boende med stranden och havet som närmsta granne. Familjen Foyle har drivit det lilla pensionatet sedan 1965. Ett boende som nyligen har renoverats och nu fått en maritim känsla.
Power’s Bar är en god början på kvällen. Puben minner om byns historia som betydande fiskehamn. Här står pensionerade Eamonn bakom disken. Han var tidigare segelmakare till yrket.
– Men det var många år sedan. Nu nöjer jag mig med att ta hand om törstiga gäster och berätta en god historia, säger han med skratt.
Och på The Strand Inn är det skaldjur och pinfärsk Atlantfisk på menyn. Allt levererat från fiskare i regionen. Lokal ale från ett av mikrobryggerierna passar perfekt som måltidsdryck.
Ny dag där morgonbadarna är på plats redan vid soluppgången. För här i bukten simmar man året runt, enligt bybon David Macann.
– Vi är ett gäng som träffas varje morgon, oavsett väder. Och i dag är det ju riktigt varmt i vattnet, hela 12 grader, säger han och verkar helt oberörd efter den kilometerlånga simturen.
David tipsar även om promenadstigarna i skogsområdet ovanför kyrkan, liksom Dunmore East Cliff Walk. En åtta kilometer lång vandring som följer den klippiga kusten.
Efter en klassisk irländsk frukost med lammkorv och stekt ägg, kippers (kallrökt sill) och black pudding, ett slags blodpudding, är vi redo för en cykeltur längs Waterford Greenway.
Cyklar hyr vi i Dungarvan, en timmes bilresa västerut. Den lilla kuststaden är mäkta populär som utgångspunkt för både vandringar och cykelturer längs den närmare fem mil långa banvallen till Waterford, som bjuder på högst varierad natur. Den första delen går längs kusten, där vi efter några kilometers trampande tar en fika på The Railway Cottage, där ett av de gamla stationshusen en gång låg.
Vi väljer att cykla halva vägen, som bjuder på den vackraste sträckningen med prunkande växtlighet, tunnlar, viadukter och små vattenfall. Väl tillbaka i Dungarvan lunchar vi sedan på ett av kaféerna vid hamnpromenaden, med värmande sol och doft av salt hav i den milda sydvästvinden.
Vägen vidare går via universitetsstaden Cork, och kuststaden Kinsale, där vi stannar till för en kort visit på Charles Fort, en välbevarad stjärnformad fästning från 1600-talet. Ett av många historiska minnesmärken längs sydkusten.
Efter besöket tar vi sikte på Fernhill House Hotel and Gardens i Clonakilty, med erkänt bra kök och prisbelönt trädgård. Lantgården är en del av West Cork Garden Trail, en sammanslutning av 23 trädgårdar i grevskapet.
Clonakilty har även en imponerande musikscen, som främst gjort sig ett namn genom puben De Barras, som var Noel Reddings hemmascen. Han var basist i klassiska The Jimi Hendrix Experience och flyttade i början av 1970-talet till Clonakilty och bodde här till sin död 2003.
Det är häftigt att få ta del av alla porträtt som hänger på väggarna under en guidad tur med Frank Watson, som arbetat på puben sedan mer än 25 år tillbaka. David Bowie och Bob Dylan är två som förevigats i sällskap med Noel Redding.
– Ja, det är verkligen en pub med anor, och vi har levande musik i stort sett varje kväll, säger Frank och visar några gulnande tidningsklipp om Reddings eget band, Clonakilty Cowboys, som var något av ett husband här på De Barras.
Den idylliska stadskärnan rymmer små kaféer, delikatessaffärer och köttbutiker. För här värnar man det traditionella mathantverket, något som tydligt märks på The Pike Deli, Ryan Hoys och Ann-Marie Menzies bageri och butik, där man även kan köpa med lunch och fika.
– Vi driver även vår egen bondgård med trädgårdsodling, höns och grisar, berättar Ryan, som just hämtat ekologiskt mjöl till surdegsbaket.
Nästa morgon rustar vi oss för en heldag med bil till Killarney och halvön Dingle. Vi skippar den stora allfarvägen, för att i stället färdas längs delar av den betydligt vackrare Wild Atlantic Way – förbi Skibbereen, Bantry, Glengarriff och Kenmare.
Wild Atlantic Way är en 260 mil lång turistväg längs Irlands Atlantkust. Den börjar i Kinsale söder om Cork och har sin ände på halvön Inishowen i norr.
Vägen gör skäl för namnet. I synnerhet när vi lämnat Bantry Bay och Glengarriff, där den slingrande smala bergsvägen tar oss allt högre upp mot bergspasset på närmare 700 meters höjd.
Här passar det bra med en lunch på Molly Gallivans Cottage. En mer än 200 år gammal bondgård som rymmer museum, butik och kafé. Från Molly Gallivan Cottage utgår även flera vandringsleder, som gör det lätt och smidigt att ge sig ut på tur.
Längre ner i dalen ligger Kenmare, en knutpunkt för omskrivna turistvägen Ring of Kerry runt halvön Iveragh. En 17 mil lång rundtur med start och slut i Killarney, som bör undvikas under högsommaren. Då är det snigelfart som gäller längs vägarna, på grund av all trafik.
Från Kenmare leder ännu en svindlande bergsväg vidare mot Killarney National Park. Vi gör ett längre stopp vid Moll’s Gap för att spana in Carrauntoohil, Irlands högsta berg, som mäter dryga 1 038 meter över havet.
Efter ytterligare en halvmil tar ekskogarna vid, på gränsen till Killarney National Park, som grundades 1932. Ett över 100 kvadratkilometer stort naturområde med sjöar, berg och vattenfall. En god utgångspunkt för att få en första inblick i parken är Muckross Traditional Farms. Här får man under en rundvandring ta del av hur vardagslivet såg ut för mer än hundra år sedan, i form av brödbak, smörtillverkning och andra gårdssysslor. Det går även att besöka Muckross House, en storslagen 1800-talsherrgård.
Killarney, Cill Airne på iriska, ligger halvmilen längre norrut. En charmig stad med ett pulserande kultur- och restaurangliv. Kanske mest känd för sin katedral och närheten till bergen och den säregna naturen på halvön Dingle i väst med sina berg av röd sandsten, vidsträckta vita stränder och skarpskurna kustklippor.
Det tar en timme att köra från Cill Airne ut till halvön Dingle och byn An Daingean med sin pittoreska hamn, kantad av färgglada stenhus. Eller ”Daingean Uí Chúis” som den också heter på iriska. För halvön är ett gaeltacht-område där iriskan i mångt och mycket är förstaspråk.
Det är sen afton när vi checkar in på Castlewood House, ett bed and breakfast som prisats för sin frukost. Sedan är det god tid för middag på The Half Door Restaurant, där den unge kökschefen Conor O’Connor förvaltar en mer än 30-årig familjetradition med mat lagad på råvaror från halvön.
I morgon har vi bokat in oss på en båttur till isolerade Great Blasket Island allra längst i väster, för att spana delfiner, lunnefåglar och gråsälar. På ön kan man även vandra och övernatta i enkla stugor utan el, för att bli hämtad med båt när man så önskar. Ett äventyr i sig.
Här hittar du våra resereportage.