My island.
Richard Flanagan säger inte ”Tasmanien”, han säger ”min ö” och det låter som början på en saga.
Kanske förstår Tjörnbor och gotlänningar ännu mer om vad orden betyder än de som kommer från svenska fastlandet? Att vara från en ö är att vara från en värld vid sidan av världen.
– Jag ville skriva ett kärleksbrev till min ö. I väst tror man att vi alla kommer från ungefär samma plats, från varianter av Europa och Amerika. Men det är inte så. Min märkliga lilla ö är en annan värld, säger Richard Flanagan.
– Min ö har den fördelen att eftersom den är så avlägsen, finns otroliga mängder orörd natur kvar. Skogar, fiskar, fåglar som inte finns någon annanstans. Men flera av de fåglar jag såg som barn kommer mina barnbarn aldrig att se. Det får mitt hjärta att brista, för med dem försvinner inte bara arterna, utan också erfarenheten av att förstå sig själv genom alla dessa varelser. Allt detta liv… man är aldrig ensam i en sådan värld.
I dagarna har hans roman ”Fråga 7” just kommit ut på svenska. Flera kritiker är lyriska, på det sättet man blir när man inser att det finns något därute som man inte kände till men som var ovanligt roligt att hitta: ”Hur sjutton har jag tidigare kunnat missa det här författarskapet?”, skriver till exempel Torbjörn Flygt i Sydsvenskan (7/11).
Med ett tiotal böcker är Flanagan redan ett stort namn i den engelskspråkiga världen; han har också skrivit journalistik och gjort film. Hans roman ”Den smala vägen mot norr”, som bygger på hans pappas tid som krigsfånge hos japanerna under 1940-talet, hade premiär som tv-drama tidigare i år, med bland andra Jacob Elordi (”Saltburn”) och Ciarán Hinds (”Rome”) i rollerna.
De senaste åren har de australiska författarna Alexis Wright och Gerald Murnane toppat Nobelprisets bettingsajter. Men kanske är det inte huvudön som just nu har det mest storartade författarskapet, utan delstaten Tasmanien, den som avskildes från australiska fastlandet för 25 miljoner år sedan.
När vi träffas har Flanagans bok ännu inte kommit ut på svenska. Det är augusti och jag har åkt till Danmark och litteraturfestivalen Lousiana literature för att intervjua honom, för att ”Fråga 7” har gjort ett ofrånkomligt intryck på mig.
Flanagan blandar memoar, 1900-talshistoria och fiktion. Allt är en slump och allt hänger samman, stor värld och liten människa. Berättelsen skapar en sorts kärnreaktion, från en kyss som utväxlas mellan författaren HG Wells och journalisten Rebecca West framför en bokhylla i London 1912, som leder vidare till att Wells skriver en roman där han beskriver en atombomb innan vapnet finns. Sedan den fysiska utvecklingen av bomben, hans fars erfarenhet som krigsfånge, bomben som släpptes över Hiroshima – och faderns frisläppande.
– Under hela mitt liv har jag tänkt på det faktum att jag inte skulle ha existerat utan atombomben, min far hade dukat under i lägret om han hade suttit kvar. Det är så märkligt att veta att du finns bara på grund av ett fruktansvärt brott, säger Richard Flanagan.
Vi sitter på en balkong i en av konstmuseets byggnader. Det är inte särskilt skyddat och lugnt, men Flanagans sätt att svara på frågor får larmet att dämpas. På grässlänten växer tall och han tittar noggrant på barren, använder dem som bilder för att se världen, att verkligen titta på det som finns runtomkring: en metod för skrivande.
Hur börjar man skriva en bok som handlar om nästan allt?
– Jag fick diagnosen demens i tidigt stadium och tolv månader på mig att ta hand om det praktiska, säger Richard Flanagan. Under de tolv månaderna skrev jag boken.
När det hade gått ett år skickade han manus till sin förläggare. Hans första fråga till henne när hon ringde tillbaka var:
– ”Visar boken tecken på kognitiv kollaps?”
Han skrattar och nere på festivalområdet skrattar någon också, så intensivt och kraxande att det låter som om hen spelar häxa i en barnteater. Förläggaren hade också skrattat när han frågade om boken verkade dement. Men diagnosen hade han ju fått.
– När de tolv månaderna hade gått skulle jag tillbaka till neurologen för att göra fler tester. Det visade sig att jag inte hade demens. Diagnosen byggde på ett fel i den första röntgenrapporten.
”Fråga sju”, som han själv klassar som en form av skönlitteratur, börjar med ett besök i Japan i början av 2010-talet när han arbetade med ”Den smala vägen mot norr”.
– Pappa ville inte att jag skulle åka till Japan, det gjorde honom rädd och rädslan hade smittat mig. Jag sade till mig själv att jag åkte dit för att göra research, men det var inte sant, jag kände bara att jag var tvungen.
Genom kontakter kunde han träffa flera lägervakter.
– Det var väldigt viktigt för mig att inte åka i en anda av fördömande eller anklagelser. Jag ville till varje pris försöka förstå vilka de här människorna var. Och varför – varför – gör vi så här mot varandra?
På vilket sätt hade din pappa pratat om tiden som lägerfånge?
– Han sade en gång till mig att han var väldigt lyckligt lottad som hade varit i lägren för att de var tvungna att lida. Lida, snarare än själva skada. Det jag tror att han menade var att när han stred i Syrien under krigets tidiga fas hade han insett att soldaters jobb är att begå fasansfulla, normalt sett straffbara handlingar.
– I krig begär man av vanliga människor att de ska begå den sortens handlingar varje dag. När kriget är över ska de återvända till samhället och de är tvungna att leva med de fruktansvärda såren. Såren får metastaser, de sprider sig till din familj, till slut kan de förgifta hela nationer.
På ett tehus i Tokyo beskrev en av vakterna hur han hade gått upp för ett berg på väg till lägret och sett eldar brinna i natten; något tycktes röra sig inuti flammorna. När han kom närmare såg han att det var döda kroppar som vreds runt av hettan. Nedanför, i leran, kravlade ”skelett” – det var nakna, ännu levande australiska fångar. Vakten sade att det såg ut som ett ”buddhistiskt helvete”.
– Jag kan inte med ord säga hur chockad jag blev över det han sade. Ingenting i min pappas berättelser hade förberett mig på det. Jag frågade den gamle mannen om han som sjukvårdsansvarig inte hade känt att han borde hjälpa människorna i leran. Han svarade mig: ”Du måste förstå, vi såg inte fångarna som mänskliga varelser.”
– Den kommentaren har bränt sig in i min hjärna. Varje gång jag hör politiker, eller vem som helst i offentligheten, yttra sig om människor som mindre mänskliga, mindre värda, så tänker jag: Här börjar katastroferna.
Richard Flanagan mötte också en man som kallats Ivan den förskräcklige av pappan och hans medfångar. Det var en man som efter 1945 dömdes för krigsbrott men som efter en tid benådades av amerikanerna.
– Min pappa var en mycket mild man. Den enda person jag någonsin hörde honom prata om med rent hat var den här vakten. Pappa blev vittne till hur vakten slog en annan fånge till döds, en av hans bästa vänner, medan pappa tvingades se på. Jag visste inte att det var den vakten förrän några minuter innan intervjun. Hade jag fattat att det var han från början hade jag inte sagt ja till att träffa honom.
Så mötte han alltså en artig äldre herre på ett taxikontor, en man som verkade försöka besvara frågorna han fick.
– Jag försökte hålla mig till tingens yttre, rutinerna i lägret, påtagliga saker. Jag frågade den gamle mannen om våldet och han sade att han inte hade något minne av det. Det är fullt möjligt att han inte ljög. Varför skulle en människa klara av att minnas något så skamligt?
– Då frågade jag i stället om binta, en sorts straff de använde i armén där de örfilade med sådan kraft att det kunde döda en människa. Och så hörde jag mig själva säga: ”Skulle du kunna ge mig en örfil?”. Ett galet infall.
Vad trodde du skulle komma fram?
– Om jag kunde se örfilen, känna den, kanske jag skulle förstå något om hur det hade varit att stå där och vänta på slaget, även om situationen var helt annorlunda.
– Mannen tyckte att det var konstigt, men vi ställde oss ändå upp. När han gjorde sig redo för att slå mig, vred han sin kropp i en speciell vinkel. Han sträckte ut armen, böjde armbågen och kupade handen. Och jag förstod att även om han hade glömt allt våld…
… hade hans muskler inte glömt?
– Hans muskler hade inte glömt. Där fanns det, alltsammans. Han slog mig tre gånger. Han var gammal så det gjorde inte så ont. Ändå var det som om jag kände hela världens sorg passera genom mig.
Ingen impuls att slå tillbaka?
– Nej, vad skulle kunna komma ur det?
Jag vet inte. Jag bara undrar hur man kan reagera i en sådan situation.
– Vad gör det för nytta att låtsas få hämnd 70 år senare?
Det som sedan hände gav en sorts svar på frågan om vem det var han hade mött på detta taxikontor i Tokyo. Plötsligt började hela rummet skaka, möbler föll till golvet, bilnycklarna som hängde på krokar började blänka och ge ifrån sig ett klirrande ljud: en jordbävning med magnituden 7.3 på richterskalan hade fortplantat sig till Tokyo.
Du är författare, du måste ha känt att allt detta osannolika var en sorts gåva?
– En författare kan egentligen inte skriva det här i en roman, det är för vansinnigt… och ändå hände det. Men livet är inte rimligt, livet är löjligt, bara stundtals poetiskt!
– Jag såg hur den gamle vakten klamrade sig fast vid ett bord. Han var skräckslagen, själv visste jag för lite om jordbävningar för att bli rädd. Men det jag förstod var att vad än ondska är, så fanns den inte i det där rummet. Jag hade rest över halva jorden för att hitta ondskan och så fanns den inte där.
Nyligen pratade min kollega Hanna Fahl i DN-podden ”Kära dagbok” om hur litet behovet av en kulturjournalist är efter apokalypsen; när alla sitter vid elden i en förödd stadspark behövs sjukvårdskunniga och ingenjörer, kanske en sångerska. En som skulle ha sin betydelsefulla uppgift är Richard Flanagan. När han svarar på frågor kommer hela historier, fulladdade meningar: han är en berättare och jag känner igen flera av händelserna, ibland ordagrant, från boken.
Efter örfilarna och jordbävningen fick han ett kuvert med pengar av vakten, som han skulle ge till sin pappa.
Efteråt sade jag till pappa att det fanns en viss skam hos vakterna, vilket var sant och inte sant på en gång
– Jag blev fysiskt illamående och jag visste att jag aldrig skulle ge pengarna till pappa. De skulle ha smärtat honom enormt. Men jag ville heller inte såra den gamle mannen så jag tog emot kuvertet och sedan slängde jag det så fort jag kom ut från taxikontoret. Det var kanske 20 dollar.
– Efteråt sade jag till pappa att det fanns en viss skam hos vakterna, vilket var sant och inte sant på en gång. Jag tror inte att de kände sig skyldiga. Med det kan ha funnits en viss mänsklig skam.
Fanns det något inslag av gottgörelse eller försoning?
– Kristna ideér som är bra ämnen för amerikanska romaner… Men de begreppen funkar inte för att beskriva livet. Vi försöker ändå, för att de ger oss känslan av att det finns svar, att det går att finna mening i det som hänt. Men det kanske inte går? Kanske skulle vi må bättre om vi erkände att det finns kaos i världen och i djupet av våra hjärtan?
– Efter att jag hade berättat för pappa om mötena i Japan förlorade han helt minnet av åren i lägren. Han sade till mig att det var så konstigt, han visste att han hade suttit i slavläger på samma sätt som han visste att han en gång hade legat i livmodern.
Är det sant? Utan överdrift, från en dag till en annan?
– Ja, det är sant. Han var befriad. Något hade gått hela varvet runt och nu var det över.
En bärande berättelse i ”Fråga sju” handlar om hur Richard Flanagans föräldrar, landsortsläraren Archie och sexbarnsmamman Helen, hade snällhet och vänlighet som den viktigaste etiska principen. För hans pappa var godheten en konsekvens av helvetet han upplevt.
– Pappa destillerade sin erfarenhet under många, många år till en uppfattning om vad kärlek är. Naturligtvis hade hans tid i lägren ingenting med kärlek att göra. Men det var en idé han hittade inuti sin erfarenhet, så det var heller inget falskt minne. Det var en aspekt av helvetet och han valde att inse vikten av kärlek.
Och just så pendlar romanens känslolägen; mellan människans säregna förmåga att förgöra och hennes lika säregna förmåga att göra gott.
– När jag var yngre avfärdade jag den där principen om kärlek och godhet, men mina föräldrar praktiserade den och insisterade på den under alla år. De gick aldrig med på en värld som inte var god. Det var en sanning som det hade kostat dem att komma fram till och det blev en sorts magi som fungerade.
– Om man bara läser om Trump och Putin och Netanyahu finns inget annat än förtvivlan. Men intill de världarna har vi också en annan. Om du tänker på din familj, dina vänner, finns det mycket som är gott. På sätt och vis ville jag visa med boken att man kan ta ut kompassen på andra sätt.
Samtidigt känns det inte som om godheten i det verkliga eller lilla livet har någon rörelse bakom sig, något som samlar människorna med kraft?
– Det handlar om ett erkännande av att godhet finns och är möjlig. Det kan aldrig finnas en rörelse kring godhet, bara mellan människor. Just nu är våra samhällen i stället besatta av makten, av bara rikta blicken åt de håll där makten är. Och det är inget tvivel om att onda saker är i görningen. Men onda saker är alltid i görningen.
Jag brukar tänka att 1990-talet ändå var en mjukare tid… men det kanske var för att jag var ung.
– 90-talet var en fest! Och under den festen lyckades vi inte se hur våra samhällen korrumperades. Det som faktiskt hände då var att nyliberalismen släpptes fri och företagen blev helt utan kontroll. Idén om politik som något som ska balansera näringslivets inflytande försvann.
– Vi misslyckades alla med att se det, det var inte bara du! Vi lyckas aldrig förstå sanningen om vår egen tid medan den pågår. Det kan finnas viktiga källor till hopp men vi kan inte se dem för att vi alla förtvivlar just nu. Det är därför jag tycker att det är fel att förtvivla. Att saker är svåra är ett livsvillkor. Men jag är också all for the party!
Hur är det för en författare att ha en ljus uppväxt? En smärtsam barndom är ju om inget annat en källa att ösa ur.
– Jag hade ingen perfekt barndom, men jag visste att jag var älskad, jag hade tur på det sättet. Mina första försök att skriva var Knut Hamsun-romaner, den plågade, ensamma individen i folkvimlet… Men jag hade aldrig känt så! Jag växte inte upp i en värld där måttet för allt var skapat av människor. Jag växte upp i en värld där jag var det minst viktiga. Herregud, jag var ju dessutom nummer fem av sex syskon.
Och så var det den långa historien, det mörka på ”hans märkliga lilla ö” som också behövde få sin sorts berättelse. I ”Fråga 7” skriver han så här:
”På Tasmanien höll inte historien ihop och verkligheten såg annorlunda ut där: historien gick ständigt vilse, historien gav inga svar och ingen tröst, den blev ingen berättelse om framsteg utan en scen för massakrer, ett napalmbombat kalhygge, med straffkoloniord som talade om det man inte kunde tala om och sedan länge döda mytiska varelser som ständigt kom tillbaka, som hemsökelser, som bad mig om något jag har ägnat en livstid åt att finna svaret på utan att lyckas.”
– Min kamp som författare har varit att göra mig av med andras berättelser, säger Richard Flanagan.
Läs fler texter av Malin Ullgren och mer av DN:s litteraturbevakning
