De som känner mig vet att jag inte förväntar mig att vara helt överens med flertalet om någonting. Varför Yankees inte vinner World Series. Om transkvinnor ska få tävla i idrott mot ciskvinnor. Att vara oense kan låta oss möta en värld vi inte känner till. Det kan vara produktivt, till och med tröstande, medan enighet ofta är mindre upplyftande – utom för pedanter.
Jag syftar inte på att vara reflexmässigt oppositionell, utan snarare på en oenighet som grundar sig i engagemang. Inte bara i att man är ett asshole. För mig är sanningen ett guld som måste vaskas fram.
Det gör att jag ofta är oense med vår president, Donald Trump, som ogillar att bli motsagd och gör allt han kan – inklusive att ljuga om i stort sett allt – för att slippa det. Detta inbegriper lögner om vårt land (att det är hans privata egendom att göra vad han vill med), lögner om hur han ser på sina landsmän (som sina anställda) och lögner om hur han ser på sig själv (som fläckfritt ofelbar).
Det finns mycket jag avskyr med honom. Det finns sådant vi inte är oense om: att deportera kriminella utlänningar finns det poänger med, och att värna om minderåriga som vill ha könskorrigerande operationer. Det finns fler saker, men kanske inte särskilt många.
Åtskilliga människor som formellt håller med mig om president Trump anser att han är ett monster. Men om president Trump är ett monster, har jag svårt att avsky honom enbart på grund av hans monstrositet. Även en mycket ytlig kännedom om Donald Trump gör det tydligt att monstrositet är hans stora talang.
När han tillfrågades om han tänkte besöka den sörjande familjen till Sarah Beckstrom i West Virginia, den mördade soldat som Trump hade beordrat ut på gatorna i Washington, svarade Trump att han möjligen skulle åka dit (vilket han inte gjorde) eftersom han hade vunnit en stor valseger i West Virginia i valet 2024. ”De gillar mig i West Virginia.”
Jag fattar inte. Har Trump hållhakar på alla?
Karln kan inte hjälpa det. Att hänga upp sig på hans monstrositet är som att gnälla på cyklopen för att han har dålig syn.
I min mening är det mest irriterande och häpnadsväckande med det första året av Trumps andra period inte bara Trump själv. Den abnorme gamla cyklopen. Det är också upptäckten av den chockerande stora del av den amerikanska befolkningen – med tanke på vad den tolererar och förespråkar – som inte delar mitt förhållande till det som Ralph Waldo Emerson kallade ”medborgerliga dygder”. Rättvisa, trohet, medkänsla. Detta bedrövliga faktum har, som ett gammalt fotonegativ, långsamt uppenbarat sig i tydligare, mer väldefinierade bilder under året.
Det är inte så mycket det att jag inte håller med många av mina landsmän om sådant som Taiwans framtid, utan snarare en fråga om… ”Vad i helvete är det vi snackar om här egentligen?” För glöm det där med att köpa, stjäla eller erövra Grönland. Det är bara dumheter. Men varför tycker de här Trump-entusiasterna att det är en god idé att avskaffa de medborgerliga rättigheter som varit så svåra att kämpa sig till?
Varför inte kalla upproret vid Kapitolium för ett upplopp när vi alla kunde se det hända? Varför ta livsuppehållande vacciner från sårbara småbarn? Varför fängsla (och döda) amerikanska medborgare för inget annat än att de lagligen uttryckt sina åsikter? Varför skicka ut maskerade busar på våra gator för att gripa andra maskerade busar? Varför installera uppenbart inkompetenta människor på höga myndighetsposter? (De nollorna kunde man i och för sig ha förutsett, med tanke på presidentens avsky mot oliktänkande.) Det är perverterat. Eller värre.
Kongressledamöter och senatorer – självklart bör de agera självständigt. Men i USA är det inte direkt de mest samhällsengagerade som väljs till politiska ämbeten – i likhet med hur det är i Venezuela och Burundi. Och enskilda medborgare som (antar jag) röstade på Trump sitter och betraktar allt som raseras. Jag fattar inte. Har Trump hållhakar på alla? Är människor bräckligare än jag har trott?
Jag har alltid förlitat mig på – när jag står inför ett republikanskt parti som jag inte sympatiserar med – att den korrigerande bredden även i den konservativa allmänna opinionen efter hand kommer att luta mot den ideologiska mitten – särskilt med tanke på amerikanernas historiska lättja och okunnighet om styrning och dess praktiska effekter på individers vardagsliv. Men den lutningen verkar inte inträffa.
I normala fall kan jag inspireras av att inte begripa mig på något som jag är mycket intresserad av, nämligen mitt lands framtid. Okej, amerikaner gillar officiellt inte regeringen – inte ens demokraterna. Men hälften av våra ledare och deras anhängare arbetar ständigt, inte med att få bukt med detta ogillande, utan för att förhoppningsvis utnyttja det till sin fördel.
De vanliga förklaringarna till denna dysfunktion tycks mig vara alltför enkla: klasshat, den bittra känslan av att ha hamnat på efterkälken i ekonomin, rasmotsättningar hos vita människor som är arga över att (som de uppfattar det) ersättas av andra raser och trosuppfattningar. Dessa krafter kan spela en viss roll. Men den bistrare sanningen är att amerikaner av födsel och ohejdad vana är för självupptagna, för rutinmässigt misstänksamma mot vidmakthållen organiserad aktivitet för att kunna bilda sig en uppfattning som är mer komplicerad än ett klistermärke på bilen.
Även om amerikanerna inte verkar lägga särskilt stor vikt vid utplånandet av våra konstitutionella rättigheter, skulle det kunna slå oss hur svårt det kommer att bli att stoppa tillbaka anden i flaskan. I 250 år har det varit en gigantisk uppgift att lagstifta om återhållsamhet, empati och ansvarstagande, för att betrakta andra som mer lika än olika oss själva. En god regering kräver god vilja, tålamod, minne och konsekvensuppfattning – utöver myndighet och tvångsmakt, som är något enklare att använda.
Mina europeiska vänner skriver och uttrycker sin medkänsla och misstro inför vår allvarliga situation i dagens USA. Uppriktigt sagt tycker jag inte om den sortens känslor och säger det till dem. Odla er egen trädgård, svarar jag. Vi är inte någon demokratisk förebild. Det har vi aldrig varit. Läs vår historia.
Jag berättar också hur det känns att dag för dag inte förstå mitt land. Alienerande. Kanske kan främlingskapet vara en bra sak om tillräckligt många människor gemensamt uttrycker det. Och MAGA-republikanerna – dessa simpla själar som nu är på uppgång – verkar vara lika förfrämligade som jag. Arga. Griniga. Barnsliga.
Kanske var Amerika aldrig ”great”. Men det var bättre än så här
Men på detta främlingskap följer alla möjliga sorters obehagliga, privata känslor. Känslan av isolering. En fritt svävande förnimmelse av misstro. Cynism när det kommer an på normal kommunikation, parad med devalveringen av språkets värde. En märklig halvmedvetenhet om att tiden går oss förbi. En orörlig ängslan om att någon sorts klimakterium är nära – bara att vi inte vet det säkert, eller vet hur vi ska hantera det.
Allt detta levda amerikanska liv har fått människor i olika generationer att flytta utomlands. Men bär man det inte alltid med sig? Finns det verkligen någonstans tillräckligt långt bort för att man verkligen ska kunna kunna fly? Jag är för gammal nu. Man måste ju tänka på sjukvården. Jag har mycket möbler. Och så bär jag också på den där bilden av mitt land som inte försvinner ur mitt huvud, även om jag känner att den bleknar dag för dag. Rättvisa. Trohet. Medkänsla. En annan MAGA-uppfattning än Donald Trumps.
Ett skarpt minne – inte ett bjäfsigt, karamellfärgat minne som förnekar sanningen intill detta nu. Kanske var Amerika aldrig ”great”. Men det var bättre än så här. Och det gör det värt att hänga kvar.
Översättning från engelskan: Jonas Thente.
Läs också Carsten Jensen om Grönland och USA.
Läs Martin Gelin om aggresiv amerikansk utrikespolitik.
