I januari i år gav vi på Natur & Kultur ut vår första AI-assisterade översättning. Ett test för att få egen erfarenhet av den pågående utvecklingen och hur den kan påverka vårt arbete. Boken översattes av ett företag som erbjuder en kombination av maskinöversättning och efterredigering av mänskliga översättare. Därtill arbetade en av förlagets redaktörer med texten.
Boken blev en succé. Författaren Rutger Bregman syntes under några veckor överallt och hans bok, ”Moralisk ambition”, låg på topplistorna. Att det blev just Bregmans bok var en slump. Vi hade bestämt oss för att göra ett test och hade precis beslutat att ge ut boken. Agenten sade okej.
I dag är känslan dubbel. Jo, detta funkade ju bra – den ekonomiska besparingen var blygsam, men arbetsprocessen smidig. Å andra sidan ett lätt … skav. Företaget hade garanterat att deras verktyg inte tränar språkmodeller och de syntes på tryckortsidan. Men ordet ”AI-assisterad” var ändå inte något vi kände ett behov av att skylta med.
I samtal med branschkollegor har det låtit ungefär likadant. Det finns något självklart med AI, samtidigt som full transparens kring användandet inte kommer naturligt. En paradox i vår relation till tekniken som behöver beröras.
Förlagen står inför en dubbel rörelse; en risk för marginalisering när AI-genererat innehåll sköljer över oss, och samtidigt den enorma potential tekniken besitter. Det som påverkas är inte bara arbetsprocesser och affärsmodeller, utan den grundläggande idén om vad ett förlag är, gör och finns till för.
Generativ AI påverkar relationen mellan förlag, författare, illustratörer och översättare. Den hotar en mängd etablerade arbetsuppgifter på förlagen och blottlägger något som länge tagits för givet: förlagets roll som garant för kvalitet.
När text och bild nu kan massproduceras utan mänsklig avsändare riskerar vi att ta ett steg mot en litterär värld dominerad av, för att använda historikern Rasmus Fleischers begrepp, ”syntetisk media”.
En svensk språkmodell kontrollerad av svenska upphovsrättsinnehavare är inte bara tekniskt viktig, utan principiellt avgörande
För att navigera i denna situation krävs att förlagen och bokbranschens aktörer förmår hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Åtminstone fyra.
För det första måste vi stå upp för en svensk AI-utveckling byggd på licensiering, ersättning och samtycke. Det pågående samarbetsprojektet kring en svensk språkmodell mellan upphovsorganisationer, förlag, mediebolag och Sveriges språkteknikforskare, med stöd av regeringen, är inte bara tekniskt viktigt utan principiellt avgörande.
Syftet är både att bevara det svenska språket med dess nyanser, samhällsbärande principer och kulturella rikedom, och att säkerställa att användningen kontrolleras av svenska upphovsrättsinnehavare. AI-modellerna är redan här och används. För att kunna påverka utvecklingen och garantera ersättning till förlag och upphovspersoner krävs en svensk språkmodell.
För det andra måste de bolag som byggt sina affärsmodeller på piratkopierat material mötas med rättsliga, politiska och ekonomiska motåtgärder. Rättsprocesser pågår mot Anthropic, Meta, OpenAI och Google och kan förhoppningsvis – om de får fullt genomslag – bromsa en ordning som annars riskerar att belöna intrång. Upphovsrätten är ingen nostalgisk kvarleva, den är infrastrukturen som gör litteratur möjlig.
För det tredje måste förlagen vara lojala mot den mänskliga kreativiteten i en vidare bemärkelse. Inte bara som en förpliktelse gentemot enskilda upphovspersoner – den bör vara en del av förlagens egen självförståelse. Att aktivt värna mänskligt skapande och upphovsrätten är förlagens kärna.
Vilket leder oss in på den fjärde och snårigaste punkten. För tekniken finns redan här, och kommer att användas av förlag, översättare och författare. Det är lockande att dra en absolut gräns mot allt AI-relaterat, men det kommer att vara omöjligt för oss förlag att inrätta en frizon. Alternativet är att med omsorg och kvalitet testa och dra lärdom om gränserna.
Även författarnas roll förändras. I Tidskrift för litteraturvetenskaps senaste nummer skissar Jerry Määttä på den framtida författaren som en regissör, eller rent av cyborg, som i sitt användande av ”olika slags AI-agenter och program arbetar med olika delar av eller aspekter av ett manus, vilka hålls samman av författarregissörens vision.”
För även om svenskarnas motstånd mot AI-skriven litteratur i dag är kompakt – Svenska Förläggareföreningens årliga undersökning Bokbarometern visar att bara 3 procent av svenskarna ser positivt på AI-skapad litteratur – är rågången mellan det AI-assisterade och syntetisk media porös.
Vi ser till exempel i dag hur vissa typer av text alltmer översätts med maskinellt stöd, samtidigt som viss text sannolikt aldrig kommer att göra det. Tankarna kring dessa beslut behöver vara tydliga och transparenta. Och även lyftas upp på en mer principiell nivå. Hur definierar förlag och författare ”mänskligt skapad” i en verklighet där AI är ett normaliserat verktyg i allt fler skapandeprocesser?
Frågorna är komplicerade, och gränslinjerna kommer sannolikt inte att gå enbart mellan förlag och författare. Olika författare och enskilda förlag kommer att förhålla sig till dem självständigt, men den mänskliga rösten kommer att efterfrågas allt mer. Och därför blir förlagens roll allt viktigare, som en garant för autenticitet och kvalitet.
Läs mer:
Samuel Levander: Äntligen finns det siffror på att ingen gillar AI-genererade böcker
