Vad är egentligen historia?
Skulle historikern vara ett slags bakvänd journalist? Den som hävdar det har nog inte förstått den avgrundsdjupa skillnaden mellan att försöka hålla fast vad som redan har hänt och vad som just händer eller i nästa ögonblick kan komma att hända.
För egen del har jag alltid haft lättare att leva i det förflutna än där jag råkar vara, ofta hellre umgåtts med en bonde från antiken eller Napoleon än med mina samtida. Blir man asocial av det? Inte vad jag vet. Konservativ? I alla fall inte i någon strikt politisk mening. Apokalyptiker? Varför det?
Fast att ”umgås” är förstås ett problematiskt begrepp att använda på döda som redan finns någon annanstans. Det händer att jag föreställer mig historien som en låg byggnad bestående av tre rum: till det förflutna (längst till vänster!) står dörren öppen på vid gavel, vi kan se vad medmänniskorna har för sig därinne, men från vårt samtida rum i mitten är vi oförmögna att stiga in i deras för att ingripa, i stället ideligen trängandes och trampandes varandra på tårna utan att riktigt ha klart för oss vad vi gör.
Blir man asocial av det? Inte vad jag vet. Konservativ? I alla fall inte i någon strikt politisk mening.
Och framtiden, rummet längst till höger? Försett med en låst dörr, men med en smal dörrspringa som tillåter oss att kika in utan att se mer än vad som kanske är en vag kontur eller ännu vagare skugga.
Av historiens tid tillhör bara ögonblicket vår samtid, uppfordrande och paradoxalt nog tomt på just tid, medan det förflutna kan verka bestå av gravar och dammiga papper och vi om framtiden ingenting alls kan veta. Men det är detta historielösa ögonblick som ensamt gör omedelbar handling både möjlig och nödvändig; sällan något för mig som alltid känt mig bättre hemma hos dem som ingenting gör, hos generalen Kutuzov som ideligen faller i sömn eller godsägaren Oblomov som fast fullt frisk och klarvaken sällan kommer ur sängen.
Och måste oundvikligen något göras, så får det bli Don Quixote, en katastrof så fort han tar till häst och lans.
Med rätta hävdar många att en sådan historieuppfattning är helt oacceptabel, alltför statisk och uppgiven, varför de kräver att ersätta overksamheten med just handling, ofta stegrad till aktivism. Inte minst diktaturer – röda, bruna eller svarta kvittar lika. Ögonblicket kan då fyllas av rykande skorstenar, fanor, skördetröskor över milsvida fält eller marscherande led av soldater som ropar hurraaa!
Och värre än så: också det förflutna och framtida måste aktiveras, i praktiken skrivas om respektive förutsägas. Det sker med hjälp av ideologi. Det förflutna? I det där öppna rummet ingen längre har tillträde till, klampar man in och börjar arrangera om vad de döda har för sig, förvandlar några till icke-personer och uppfinner andra som aldrig funnits.
Och framtiden? Den intecknas med hjälp av samma ideologi stelnad till cementerad plan, föreställningen hur allt borde vara innan något ännu finns eller ägt rum. I ett sådant samhälle kan kontrollen förefalla fullständig, ironiskt nog med undantag av det samtidigt pågående ögonblicket som i sin tidlösa historielöshet undandrar sig varje beordrad gestaltning.
För mycket av sådan historia slutar illa, inte minst i Europa där vi ägnat det senaste århundradet åt att slå ihjäl varandra. Detta hav av blod tillåter oss inte att ta oss upp på landbacken torra igen, i alla fall inte min generation eller äldre. Vi är kvar i blodbadets erfarenheter, av nödvändighet vårt kanske enda sätt att personligen rädda oss.
Men att så leva vidare? De yngre verkar inte längre intressera sig för vad som för oss är på blodigt allvar, i stället har de vänt historien ryggen, spikat igen det förflutnas rum och slagit in dörren till framtiden, ett rum där de tror sig se mest osäkerhet och mörker. En dyster livsuppfattning hand i hand med en lika individuell som misantropisk självbevarelsedrift.
Men de är långtifrån ensamma om det.
Någon gång kring mitten av 70-talet var vi utländska korrespondenter i Wien inbjudna av Titos Jugoslavien för att se hur väl kommunisterna menade sig ta hand om religionsfriheten i landet. Ett besök begränsat till Slovenien. Där var vi gäster även hos ett trappistkloster, en ytterst sträng orden, medvetet isolerad från världen och som hyllar tystnaden.
Med omvärlden talar man inte.
Detta hav av blod tillåter oss inte att ta oss upp på landbacken torra igen, i alla fall inte min generation eller äldre.
Den minimala kontakten med den sköttes av en äldre, ordkarg munk, avdelad att ensam ta emot oss i refektoriet. Nästan genast upptäckte vi att bredvid det obligatoriska porträttet av Tito hängde ett av kejsarinnan Sissi, Elisabeth, kejsar Franz Josefs maka. Slovenien var då en del av den habsburgska monarkin och plötsligt anade vi i klostret ett stilla uppror. Hyllades här fortfarande det förgångna?
En politisk sensation.
Efter munkens fåordiga, fullkomligt intetsägande inledning vågade en av oss nämna Sissi och mycket försiktigt haka på om det möjligen var bättre förr?
Länge tänkte den lakoniske munken efter innan det korta svaret:
”Ja”.
Den berömda nålen hade kunnat falla på det blankskurade stengolvet. Och sedan vår mycket journalistiska, nästan andlösa följdfråga:
”Och varför?”
Eftertänksamt strök sig munken om hakan, funderade en stund innan han gravallvarligt svarade:
”Jag var yngre då”.
Läs mer:
Susanne Nyström: Anmälningarna mot Pernilla Wahlgren och Bianca Ingrosso är ett tecken i tiden
DN:s ledarredaktion: Undersköterskan vill gå tidigare från jobbet – vad svarar chefen då?
