”Kastade katt i vattnet – räddades med planka” läste jag häromdagen i tidningen. Om det stod på förstasidan och klassas som djurplågeri. Men då jag satt i min trädgård i Istrien och läste kom jag att vid ordet ”katt” genast tänka på de fåglar som här blivit allt sällsyntare. Ty utan att be om lov strövar katter här fram och tillbaka genom trädgården och passar i förbifarten på att ta livet av en eller annan fågel.
Det upprör mig mer än den katt som råkar hamna i vattnet. I Sverige lär just katter årligen ta livet av minst 16 miljoner fåglar, långt fler än vad alla våra fönsterrutor eller vindkraftverk tillsammans har ihjäl. I Amerika talas om 2,4 miljarder kattdödade fåglar. Här i Kroatien är man sämre på att räkna djur, men statistik visar att kroaterna oftare håller sig med katter än hundar.
Kan det gå väl?
Som alla andra är jag bra på att odla mina fördomar och förmänskligar våra husdjur så fort jag får chansen. Hund, häst, sköldpadda, kanariefågel – Kalle Anka hälsar. Men just katten ligger på grund av fåglarna illa till: fram och tillbaka inte bara över trädgårdsmurar utan med två tassar i naturen, två i kulturen; även i kattens dröm är ständig jaktsäsong.
En katt uppsöker gärna människan, även den som avvisar eller avskyr katter.
Alltså en ansvarslös naturmaskin, driven av instinkter? Eller en lömsk och illistig mördare i skär rosett?
Hur som helst: ligger den inte spinnande i människans knä mördar den fåglar och att tämja djuret till förnuft är en naturens omöjlighet som människan förljuget överser med.
En katt sveper sig i ett falskt oberoende: aldrig utlämnar den sig till fullo, också dess belåtna spinnande är uttryck mer för att den tills vidare inte har något emot dig än för verklig tillit. En hund däremot kommer aldrig längre än till just tillit: men så kan vi ju inte heller föreställa oss hunden med en kattadress som Ingenstans.
En katt uppsöker gärna människan, även den som avvisar eller avskyr katter. I ett obevakat ögonblick – vi har ändå med ett rovdjur att göra, må vara i förfall – tar den språnget upp i människans knä och blir liggande där, för säkerhets skull med nos och ögon fräckt riktade mot vårt ansikte. Nu spinner katten. Människans lugna andhämtning gör den gott, likaså värmen från dess kropp.
Det finns en och annan som vill psykologisera denna konstellation, som hävdar att katten har sadistiskt eller masochistiskt nöje av att så djärvt uppehålla sig i människans omedelbara närhet. För egen del betvivlar jag djurets förmåga till sådana känslor fast samtidigt att kattälskaren någonsin läst om Stevensons Dr. Jekyll och Mr. Hyde eller funderat över Goethes två själar i samma bröst. Med djuret i knäet kan en sådan kattälskare inte vara säker på vare sig det ena eller det andra: katten måste räkna med att bli både vidrörd, granskad och kelad med trots att den uteslutande vill bli lämnad i fred för att med fyra tassar när som helst kunna lämna kulturen.
En trast förfogar i strid med en katt över få vapen förutom ilska och ihärdighet.
Snart nog tar den sig tillbaka till naturen.
Hör den bättre hemma där? Men varken hemma eller borta gäller för Ingenstans och en fågel är minst lika lockande som ett mänskligt sköte.
För fågeln en dödlig fara. Ändå finns hopp.
Häromdagen jagade en trast grannens katt ut ur vår trädgård. Bibi har en godmodig serbisk karaktär – om man kan tala om karaktär hos en katt – och är dessutom steriliserad, van vid att då och då under dagen ströva genom vår trädgård innan hon återvänder till sin egen. Men denna trast uppfattar den del av trädgården där fiskdammen, den gula rosenbusken och de två fruktträden finns, som sin; en katt har där ingenting att söka.
En trast förfogar i strid med en katt över få vapen förutom ilska och ihärdighet. Ilskan uppfattar katten sannolikt som oljud, ihärdigheten som något förargelseväckande, tillsammans ungefär som när larmet går i en parkerad bil och inte blir avstängt.
Jag visslade några långa och lugnande toner. För säkerhets skull upprepade jag dem.
Trasten störtdök mot katten, spärrade ut alla stjärtfjädrarna, burrade upp sig för att bli större fastän den också uppburrad är för liten för att göra intryck på en katt. Ilskan kunde jag bara sluta mig till av trastens gälla skrin och våghalsiga närhet till katten, ett slags fågelmod i stället för att ta sin tillflykt till något av fruktträden eller rosenbusken.
Men ingenting av detta lät sig avläsas i fågelns anlete, en oföränderlig mask lik som hos en människa skulle väcka vår fasa. Och hos en fågel? En sådan mask väcker inga som helst känslor hos oss. Irriterad slog Bibi till reträtt, försvann makligt över muren mellan de två trädgårdarna, och detta sävliga avsked skvallrade om just irritation snarare än upprörda känslor eller mordiska instinkter.
Länge efteråt fortsatte trasten med sitt gälla skriande, som ett hysteriskt fruntimmer som ingenting bättre kan komma på fastän ingenting längre stör eller hotar.
Eller fågeln lättade sitt hjärta för mig, den ville ha mitt instämmande, min sympati. Hur kunde jag tillåta detta kattintrång? Jag visslade några långa och lugnande toner. För säkerhets skull upprepade jag dem.
Bara långsamt återgick så trasten till sin trädgårdstillvaro utan katt, av skrin hade blivit ett ömkligt kraxande. Först efter en dryg kvart var trädgården tyst och stilla igen.
Läs mer:
Annika Lantz: Jag borde ge henne 10 000 kronor, men det får bli ett nagellack i stället
Annika Ström Melin: Plågsamt att Europa ska behöva höra sanningen från JD Vance
