Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Carl von Clausewitz kallade kriget för ”osäkerhetens domän” och hans samtida med stor erfarenhet från slagfältet höll med honom. Napoleon: man levererar batalj, och sedan får man se. Moltke (den äldre): varje plan riskerar kollapsa vid den första kontakten med fienden.
Erfarenheter som ännu gäller när Vladimir Putin och Donald Trump håller på att lära sig läxan.
Putins plan var att kopiera den sovjetiska invasionen i Tjeckoslovakien 1968: med en kupp ta över Prags flygplats, utan motstånd köra en kolonn stridsvagnar till stans centrum, ta landets ledare till fånga och stänga butiken, alltsammans över på några dagar. Då på lång sikt ett totalt misslyckande, på Putins korta en katastrof. Vi vet hur det gick i Kiev där kuppen – hans orwellska ”särskilda militära operation” – nu är inne på sitt femte år.
Snart är Putin ikapp andra världskriget.
Det gör stor, förmodligen avgörande skillnad om det är bensinpriset eller regimens existens som står på spel och regimen i Teheran kämpar för att överleva, USA för sina intressen
Trumps kupp i Venezuela kan verka mer framgångsrik. Ändå blev det fel eftersom den planen inte biter när den ska användas på Iran, en långvarig, stabil diktatur grundad på dogmatisk fanatism och ett gränslöst våld mot både omvärld och egen befolkning som obeväpnad inte vågar eller kan resa sig; luftkrigets förstörelse tycks dessutom få den att paradoxalt sluta upp kring ”sitt” land – i livsfara är var och en sig själv närmast.
I väst har krig kommit ur modet. Det kallas utveckling, en högre civilisation. Låt gå för det: men världen är annorlunda, de regionala skillnaderna stora medan den demokratiska (national-)staten inte längre verkar klara av att använda sig av kriget som stegrad fortsättning av diplomatin. Trots materiell överlägsenhet återspeglar det västs radikalt minskade herravälde över en allt auktoritärare värld; ger man sig ändå in i krig anmäler sig genast den humanistiska och materiella överlägsenheten som omsorg om ekonomi och varje enskilt liv.
Några fler likkistor och amerikanens allt magrare plånbok blir till en marginalkostnad som Trump kanske inte har råd med och som abrupt kan tvinga Vita huset – då även Israel – att avsluta sitt krig innan det är över, i stället försöka sälja det som en seger utan problemen lösta, snarare förstärkta, medan nya skapats. Det gör stor, förmodligen avgörande skillnad om det är bensinpriset eller regimens existens som står på spel och regimen i Teheran kämpar för att överleva, USA för sina intressen.
Medan Vita huset ängslas över hemmafrontens opinionsundersökningar har Teheran inte mycket att förlora annat än sin makt: av det blir i första fallet retorisk nihilism och vankelmod, i andra dödsförakt. För ett krig är det senare en större tillgång.
Till dags dato har 18 enskilda dödsfall bromsat den amerikanska krigsinsatsen medan stora delar av det iranska ledarskapet ”eliminerats” utan någon ännu påtaglig inverkan på Teherans krigsförmåga. Snarare tvärtom. Varje försök till en förhandlad kompromiss med en sådan regim verkar helt utsiktslös, inte mer än ett taktiskt uppskov i Teherans missionerande plan att utplåna Israel.
Kuppens lockelse har dragit in även Putin i ett krig som från luft och sjö mycket snart landat på landbacken (”stövlar på marken”), en fastlåsning i det geografiska rummet som förvandlar kuppens dagar eller några veckor till krigets öppna tidshorisont. Putin har kört fast: som mullorna står han med ryggen mot väggen och kämpar för sin politiska överlevnad. Hans illa utrustade, alltmer sammanrafsade, inkompetenta och omotiverade militär har trots enorma förluster i människor och materiel inte kommit i närheten av den slutseger han från första början föresatt sig.
Putin har kört fast: som mullorna står han med ryggen mot väggen och kämpar för sin politiska överlevnad
Den som drömmer om en kupp tar kriget till fånge och utan slutseger finns ingen väg tillbaka, Putin bokstavligen står eller faller med den när han i en diktatur inte kan väljas bort för att som pensionär skriva sina memoarer eller från parkbänken mata duvorna.
Är det detta försvagade Ryssland som inte ens klarar av Ukraina som vi européer fruktar och nu febrilt rustar oss emot?
Men på papperet är ju Europa redan överlägset i allt, inte minst militärt: i materiel och manskap, soldater, kunskap, kvalitet och modernitet. Putin skulle vara en lätt match. Dock bortses då från de två världskrigen, denna mänsklighetens största katastrof som först nästan förintade för att efter 1945 förvandla Europa till ett slags konkursförvaltning i gestalt av den pacifistiskt färgade, ”fredsskadade” välfärdsstat, unik för Europa, som vi alla lever i – men inte längre är redo att dö för. Den tiden är sannolikt förbi.
Vårt kollektiva minne bidrar visserligen till att göra ett tillstånd som i Ukraina djupt oroande, men är samtidigt otänkbart och främmande, på något sätt någon annanstans än hos oss. Europas moderna historia gör oss oförmögna att föreställa oss krig i dagens Stockholm, Berlin eller Paris, att som europé med vapen i hand tvingas kriga igen. Det sägs inte öppet: men vi är inte längre säkra på att kunna försvara oss, är därför inte så rädda för Ryssland som vi är för oss själva.
En misstanke som tagit snart hundra år på sig att sätta sig fast i Europas dna.
Krig är alltings fader, menade Herakleitos.
För oss européer snarare då styv- eller hittebarn.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Om Mohamsson behandlar kollegor så här – hur kommer hon då behandla väljarna?
DN:s ledarredaktion: Trump vill göra oss alla till vasaller
