Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Vad handlar AI om?
För mig som gutenbergare rör det sig om en teknologisk sammanställning av mänsklig kunskap ur ett jättelikt bibliotek som kan ställas frågor till som genast blir besvarade. Fast som man ropar får man svar. Båda valhänta: kunskapens omfång och snabbheten att nå den sker på bekostnad av det torftiga resultatet.
Inte ens det är helt nytt.
Inför studenten för drygt sextio år sedan skulle vi i ämnet svenska ha läst och begrundat omkring ett dussin romaner och dikter, för mycket begärt av bekväma genomsnittselever varför helt officiellt en så kallad lathund tryckts upp, ”Från Eddan till Ekelöf”, som gav en kort sammanfattning av verkens faktiska innehåll. Den räckte till examen trots att det var ett slags torrsim, odugligt i verklighetens vatten då det på förhand eliminerat dimensionen av tankedjup, skönhet och kreativa självmotsägelser, nödvändig för att vi ska kunna bli till riktiga människor.
Den tidens förnämsta lathund för samlad kunskap var ännu ”Encyklopedia Britannica”, värdig ett land och språk som nyss behärskat världen. Ja – ett ofullständigt och godtyckligt verk att bläddra i, men som byggde på ett stort nät livs levande medarbetare som bidrog med välskrivna och precisa artiklar om sin begränsade specialitet. I Belgrad träffade jag en bildad, mycket värdig herre som behandlades med största respekt: en av encyklopedins lokala medarbetare, sannolikt med diverse balkanska företeelser som sitt revir, och som levde gott på den hacka pund han avlönades med.
Sällan har begreppet ”ett levande lexikon” bestått av mer kött och blod.
I alla tider har vi önskat oss att någon annan – eller något annat: från det mest primitiva verktyg – ska kunna användas till att förenkla eller helt utföra arbetet åt oss. Dock en svår uppgift när slaveriet började komma ur modet och innan tekniken kunde verka på väg att ersätta homo sapiens. Den vackraste och mest djupsinniga myten handlar om hur i Prag rabbi Löw (omkring 1520–1609) av de fyra elementen, alternativt lera, skulle ha skapat en konstgjord människa – en homunculus – och väckt Golem till liv genom att sticka in (programmera!) en lapp med Guds heliga namn under sin skapelses tunga.
I alla tider har vi önskat oss att någon annan – eller något annat – ska kunna användas till att förenkla eller helt utföra arbetet åt oss.
Golem var jättelik, lika lydig som arbetsam, men kunde varken tala eller tänka, visste inte varifrån han kom eller var på väg. I ghettot bar han vatten, städade och högg ved när han inte satt dyster och väntade på fler uppdrag från den fromme rabbin. Men en sabbat glömde rabbi Löw att ”avprogrammera” Golem, att avlägsna lappen under tungan så att hans homunculus gick bärsärkagång i ghettot med stor förstörelse som följd innan den förskräckte rabbin lyckades avlägsna lappen, denna mänskliga kontrollmekanism, och gömma undan sin ”avlivade” Golem på en vind för att aldrig använda honom igen.
En lärorik historia.
Det skulle ta mer än trehundra år innan rabbi Löws landsman i Prag Karel Capek tog upp ämnet igen, men med modern teknik i ryggen fick nu ett plåtskrälle ta den konstgjorda människans plats. Capek kallade sin skapelse robot: ett ord på flera slaviska språk med rötter i ”dagsverk”, ”trälande” eller ”hårt arbete”. Hans pjäs ”R. U. R” (”Rossum’s Universal Robots”) från 1921 var både en stor internationell framgång och kanoniserade begreppet robot, en dyster kritik av den amerikanska kapitalismen, dessa massproducerade maskiner som utplånar människorna innan ett par av metall lyckas uppfinna kärleken (!) och så ger hopp om ett nytt människosläkte, så att säga genom två förmänskligade robotar.
Medges: ganska kitschigt.
Ändå skulle jag inte tveka att kalla både rabbi Löw och Karel Capek för djupt övertygade humanister.
Det gäller även för Stanislaw Lem, science fiction-litteraturens stormästare, som i sitt väldiga verk gång på gång fram och tillbaka tänkt igenom AI:s möjligheter och inte minst begräsningar, så att det också i dag inte finns mycket att tillägga om saken. I mitten av 70-talet besökte jag honom i villan i Krákow. Av en slump avslutade de sovjetiska sf-kollegorna, bröderna Arkadij och Boris Strugatskij en audiens hos genrens guru; just när jag kom tog de två sorgsna och bleka beundrarna underdånigt avsked i tamburen.
Jag ville tala om litteratur, men Lem var djupt skakad av brödernas besök. Stackars människor! Plågade av den sovjetiska regimens censur, tillåtna att publicera sig enbart därför att den inte begrep vad deras böcker egentligen handlade om. Ändå framhärdade de modigt utan minsta hopp att deras samhälle skulle förändras till det bättre.
Inte med ett ord ville Lem tala om de maskiner och AI han skrivit otaliga böcker om som sålts i miljontals exemplar över hela världen, däremot om – äkta – människor.
Inte med ett ord ville Lem tala om de maskiner och AI han skrivit otaliga böcker om som sålts i miljontals exemplar över hela världen, däremot om – äkta – människor. Var jag besviken? Inte vad jag minns. Men i stället för om Prag höll han en nostalgisk monolog på flytande tyska om barndomens polska Lwów som på den tiden hade långt mer med gårdagens österrikiska Lemberg än med vår samtids sovjetukrainska Lviv att göra.
Vi människor är för många, sade Lem. Grannen har försvunnit, ersatt av en ensam massa. Vi kan inte längre lyfta på hatten och fråga någon vi känner hur han eller hon mår.
Sedan lagade han utan betjäning två kaffe åt oss och malde själv bönorna i en gammal kaffekvarn med vev.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Självklart är systrarna Gonbadi våra, och självklart måste Sverige hjälpa dem hem!
Max Hjelm: Ingen gillar väl att höra kritik
