I Gloria Steinems himmelsäng hade jag aldrig hamnat utan min hustru bredvid mig under en något dammig baldakin.
Sådant kanske händer i ett medeltida slott någonstans i det gamla Europa, men här var vi i New York, den moderna världens sjudande centrum, visserligen i en ganska flott lägenhet, men som inget hade med europeisk aristokrati att göra. Varje kväll när vi kom hem låg den lokale uteliggaren och sov på golvet innanför entrén. En fridsam, tystlåten man. Gloria lät honom övernatta där, varje tidig morgon vaska av sig i hennes badrum.
Sin himmelsäng överlät hon generöst åt oss och flyttade själv in i sitt spartanska gästrum en halvtrappa upp. Problemet blev frukost: ingen spis, tomt kylskåp, framme låg bara ett dussin tabletter i olika färger som Gloria glömt kvar nere hos oss.
Frukost? Äts i New York på stan.
Gloria och min hustru var sedan länge vänner. Feminismen hade fört dem samman och Gloria entusiastiskt och offentligt stöttat Slavenkas bok om hur det var att leva under – och överleva – kommunismen (”She is a writer and journalist whose voice belongs to the world”).
Jag? Bara ett bihang: om kommunism visste jag ett och annat, om feminism inte särskilt mycket. Slavenka brukade skämta: ett äktenskap mellan en balkansk feminist och en svensk macho fungerar utmärkt – den patriarkaliska miljön i sydöstra Europa gör feminismens radikala krav omöjliga och en macho i ett jämlikt, tolerant Sverige har just ingenting med en male chauvinist pig att göra. Lätt som en plätt.
Ett äktenskap mellan en balkansk feminist och en svensk macho fungerar utmärkt
Gloria och Slavenka var båda aktiva feminister, i hård offentlig polemik ofta oslagbara, men i grunden måttfulla och toleranta, redan då angripna för mossig traditionalism av långt radikalare medsystrar ur en yngre generation.
Med Gloria och mig hade det där inte mycket att göra. Från första början gillade vi spontant varandra, pratade mest om what’s a cookin och det privata, ofta även om musik. Båda beundrade vi Sam Cooke och naturligtvis hade Gloria känt honom, understött hans kamp för Amerikas svarta befolkning, kanske ännu mer än hon beundrat hans röst. Och där var förstås Paul Desmond (född Breitenfeld): med rötter i en musikantfamilj från mitt Wien och Böhmen, altsaxofonist i Dave Brubecks berömda kvartett, kompositör av världens mest sålda jazzlåt, ”Take Five”.
Som mycket ung hade Gloria levt tillsammans med honom.
Här var det Europa tillbaka igen som annars spelade så liten roll i hennes liv. Ofta försökte vi locka över henne, men utan framgång: utanför Amerika var det tredje världen som intresserade henne, stöd och möten med undertryckta människor som kämpade för kvinnor, minoriteter och medborgerliga rättigheter.
Själv enkel och diskret var hon en ikon i New Yorks universum, uppenbart redan på krogar där man var tvungen att boka bord minst ett halvår i förväg. Med Gloria dök man upp oanmäld och vips hade hovmästaren ett bord innan hon hunnit säga sitt namn; om inte, hade han för länge sedan fått sparken. Sedan dinerade vi omsvärmade av personal som man fick till och med jag, generöst nog, ibland betala.
Hos Gloria fanns ingen som helst snobbism, aldrig det minsta försök att utnyttja sitt ”varumärke”, i stället en snarast blyg tillbakadragenhet som kan ha haft med hennes urfattiga uppväxt som vagabonderande barn i husvagn att göra, den amerikanska varianten (trailer park) av Europas ”klassiska”, romska vagnsläger. Hon visste varifrån hon kom och vad som präglat henne, utan att det skapat vare sig aggressivitet eller bitterhet.
Med Gloria dök man upp oanmäld och vips hade hovmästaren ett bord innan hon hunnit säga sitt namn
När Bill Clinton blev president – som gärna spelade saxofon (tenor), fast förstås ljusår från Paul Desmond – var hennes förhoppningar stora: äntligen satt någon i Vita huset som delade många av hennes egna övertygelser. Ofta talade hon om dem, fast det hände att vi då milt kivades: är det inte demokratiskt inkorrekt, i Europa helt omöjligt, att presidenten låter sin hustru, Hillary, utan uppdrag sitta med när regeringen sammanträder?
Nej. På sitt stillsamma sätt såg Gloria det som ett stort feministiskt framsteg.
Vårt Europa var långt borta i tid och rum, inte mer än en blek skugga i hennes liv. Som tack för senast skickade jag henne en gång en liten present från Wien: ett mer än hundraårigt habsburgskt balprogram. Jag hade hittat det på loppmarknaden, vackert inbundet till ett litet miniatyrhäfte, omslaget försett med en valsande ung dam i relief. I tur och ordning presenterades balens planerade danser, dessutom med plats för ägarinnan att efter var och en skriva in sin kavaljers namn.
I vad jag skänkt Gloria fanns både namn – i tunn blyerts – och panelhönans tomma ställen.
Snart kom ett varmt tackbrev från New York till hennes ”extended family” i Wien: En avslöjande gåva som visade hur långt vi i dag kommit ifrån en sorglig värld där kvinnan hade att sitta på en stol och hoppas på att bli uppbjuden av en man, utan minsta rätt att själv kunna bjuda upp honom.
Gloria hade förstås rätt.
Och för mannen dög inte ens ursäkten att damen till vilken uppvaktande karl som helst kunde ha sagt nej tack, med er dansar jag inte.
Läs mer:
Richard Swartz: Vi fick 50 år av vänskap över gränsen mellan öst och väst
DN:s ledarredaktion: Wallenbergs varning för vänstern kan bara betyda en sak