Vad ska vi göra med neutraliteten?
I hela Europa är den numera en utrotningshotad politisk kategori, en del av det höga pris Vladimir Putin tvingats betala för sitt överfall på Ukraina. På Europas norra front har den redan kollapsat: Finland bröt mark, Sverige följde efter genom ett lappkast som mer liknade ett mässfall eller åtminstone ett fall för Freud. Plötsligt finns ingen neutralitet kvar annat än i Centraleuropa.
Och på Irland – en ö.
I mitten av vår kontinent är den erkänd av omvärlden genom internationella fördrag för både Schweiz (1815) och Österrike (1955), i Österrikes fall uttryckligen formellt garanterad också av Moskva; skulle österrikarna få för sig att ge upp den kan Putin beskylla Wien för kontraktsbrott. Det behöver han nu inte: i Österrike finns inga som helst planer på att följa Finland och Sverige i spåren; förbundskansler Karl Nehammer har kategoriskt slagit fast att neutraliteten inte ens står att debattera. En överväldigande majoritet österrikare är av samma mening.
Österrike skulle vara unikt. Ett politiskt särfall.
Verkligen?
I mars 1952, drygt tre år innan Österrike blev ”fritt”, föreslog Josef Stalin att de allierades ockupation av Tyskland skulle upphöra och landet förklaras neutralt. Förslaget avvisades. I Östeuropa hade det redan visat sig vad en sådan lösning i Stalins skugga innebar: diktaturen tar över demokratin, planen marknaden, cynismen anständigheten. Friheten försvinner som när man skär skiva efter skiva av en salami tills plötsligt ingen korv längre finns kvar.
Tyskland besparades en sådan neutralitet, men Österrike var långt mindre viktigt. Medan Tyskland förblev delat nästan ett halvt århundrade, kunde Österrike inrätta sig i en starkt kringskuren neutralitet – dock en oändligt bättre ordning än hos grannarna i öst.
Vari består den egentligen? På papperet huvudsakligen i ”ständig” militär neutralitet, förbud att delta i allianser, kompletterad med tvingande inskränkningar av vissa vapenslag. Medan Sveriges neutralitet länge skulle ges trovärdighet genom ett mycket starkt försvar var den österrikiska paradoxalt nog redan från början knuten till ett enbart symboliskt, närmast obefintligt.
Varför inte, heter det i Österrike. Annars skulle ju ryssarna aldrig ha gett sig i väg 1955? Förmodligen är det sant. Men bara till hälften – för ryssarna gav sig aldrig i väg. I stället blev de kvar, infiltrerade näringsliv, förvaltning och den politiska sfären, gjorde Wien till centrum för sitt spionage i det demokratiska Europa, landets kommunistparti (KPÖ) till Västvärldens kanske rikaste – paradoxalt nog utan väljare – och Österrike helt avhängigt rysk energiförsörjning. Precis som Putins krig i Ukraina betingar Österrikes neutralitet ett mycket högt pris, men som ”avbetalas” diskret utan kvitton och inte dyker upp i några offentliga bokslut.
Precis som Putins krig i Ukraina betingar Österrikes neutralitet ett mycket högt pris.
Denna ordning har i allt väsentligt överlevt kommunismens fall. Dock talar ingen gärna om det, vare sig i Österrike eller i omvärlden. Inte förrän nu – när reaktionen på kriget i Ukraina gjort den ryska infärgningen av den österrikiska neutraliteten pinsamt iögonfallande: ett land som slingrar sig undan sanktionerna mot Putin, på krigets tredje år fortfarande till nära 90 procent är beroende av rysk gas och vars säkerhetstjänst läcker som ett såll i riktning Ryssland så att kollegerna i väst inte längre delar känslig information med Wien.
Och ännu värre kan det bli. I alla opinionsundersökningar är sedan länge högerpopulistiska FPÖ störst, ett parti med Viktor Orbán som förebild och starka band till Putins Enade Ryssland. Som Orbán vägrar FPÖ:s Herbert Kickl att peka ut Putin som angripare, är emot sanktioner och västs militära stöd till Ukraina. Det mesta talar för att hans FPÖ blir största parti också i höstens parlamentsval.
Vad som då hotar i Centraleuropa är en österrikisk-ungersk ”neutralism” som skulle slå en kil i den gemensamma europeiska fronten mot Putin, dessutom med stor potential att sprida sig. I norra Europa är just fronten mot Putin som starkast: särskilt sedan Sverige och Finland radikalt omprövat sin inställning till Ryssland och gjort gemensam sak med de baltiska staterna och Polen – alltså återgått till sin mer traditionella politik mot den store grannen i öster, präglad av konfrontation.
Den ”illiberala” överideologin är på stark frammarsch i hjärtat av Europa.
Inte så i Centraleuropa. Ironiskt nog – dock historiskt lika traditionellt – går man där motsatt väg mot allt större anpassning. Den ”illiberala” överideologin är på stark frammarsch i hjärtat av Europa. Man delar Putins syn på hbtq och invandring, ser kristenhet och familj som Europas grundval och Bryssel som ett större hot än Moskva mot den egna nationens suveränitet.
Vad som förr var en neutralitetspolitisk gemenskap i Europa har så kluvits i två radikalt oförenliga läger: ett militant i norr som kastat neutraliteten överbord, och ett i centrum som hukar under den, alltmer angeläget om att arrangera sig med Putin. Och Europa – i dag beslutsamt i ord fast knappast i handling – kommer att bli tvunget att välja det ena eller det andra alternativet.
Något tredje går inte att upptäcka.