Samtiden är dyster och det har gått fort. Vår värld kan verka hotad i sina grundvalar, fortfarande en känsla mer än konkret verklighet, men som känsla molande oroande och nästan dagligen förstärkt av nya fakta. Varningssignalerna har namn som populism, klimat, Putin, Trump, tullar, sanktioner, batterier och inte minst Kina.
I fallet Kina står vi inför en paradox: inte längre en främmande civilisation framför våra portar, inte barbarer redo att förstöra allt vi står för i avsikt att ersätta det med något nygammalt – i stället ett Kina som visserligen är annorlunda och världens äldsta ännu existerande civilisation, men samtidigt just del av vår.
Vad betyder det?
Att de som förr kallades ”gula farans” ledare i sina Mao-kragar i dag bär slips och kostym som vore de västerlänningar (många av oss har kastat slipsen), tillber konsumtionen, tar en whisky, tvingats acceptera engelskan som överordnad deras eget (bild)språk, är helt försvurna till vår livsstil med vetenskap, bil, ett eller högst två barn, popmusik, internet, öl, skyskrapor eller parlament, allt fullständigt otänkbart utan just vår civilisation.
Enastående. Lika mycket en oerhörd framgång som djupt förödmjukande.
Framtiden skulle då tillhöra Kina och en handfull andra illiberala stater som ”förbättrat” vår modell genom att ha avskaffat den dimension som präglar den: den demokratiska ordningen.
Fascinerande vore att veta vad kineserna gör om natten. Innehåller deras drömmar för oss helt okända kinesiska byggstenar eller har de redan hunnit bli gediget västerländska?
Kombinationen av de stora talens värld – 1,4 miljarder kineser, mer än tre gånger EU:s hela befolkning – och deras ivriga anammande av vår livsstil kan förefalla hotfullt överväldigande: de kommer att underminera oss, så att säga inifrån ta över. Vår civilisations dagar är räknade, även om det kanske betyder att vi skulle kunna känna igen den även som asiatisk.
Likväl vore det för oss detsamma som en katastrof, snarlik vår undergång. Hela Västvärlden är på god väg att bli ett Skansen över sin egen historiska storhet. Framtiden skulle då tillhöra Kina och en handfull andra illiberala stater som ”förbättrat” vår modell genom att ha avskaffat den dimension som präglar den: den demokratiska ordningen.
Det betyder att ett land som Kina kopierat oss, men utan att ha löst samhällets förhållande till friheten. Men just friheten är själva grundbulten i vår civilisation: utan den tillåts inget annat sätt att göra något på, ingen andra mening, inget nej som svar på ett ja; allt detta som skyddas av friheten genom lagar, domstolar, media eller partier. Så görs kritik till reform, inte revolution, blir till en uppbygglig, inte fientlig åtgärd. Och bara så har vår civilisation kunna skapa den dynamik som resten av världen nu vill vända mot oss.
Allt självklart kan man tycka.
Men Kina är en diktatur utan plats för friheten. Det styrs inte av försök som utan påföljd tillåts misslyckas, inte av Schumpeters kreativa förstörelse, utan av ett parti som inte behöver eller tillåter någon opposition därför att det alltid har rätt också när det har fel. Den avvikande meningen är inte ett bidrag till en möjlig lösning, i stället till splittring eller sabotage som måste bekämpas: ytterst med våld.
Utan frihetskontrakt har Xi Jinpings parti vunnit kineserna med dramatisk ökning av deras levnadsstandard och en militant utrikespolitik, varje diktaturs klassiska ”mutförsök” när frånvaron på frihet måste kompenseras.
Men i längden?
Det går inte. Tillväxten minskar, folk börjar tjura, behovet växer att lösa problemen snarare än att beskriva dem; repressionen tilltar, folk blir ännu surare – en spiral mot botten av misstro och stagnation tilltar. Vägs ände är snart nådd: valet verkar stå mellan fortsatt utveckling genom demokratiserande reformer och en radikal skärpning av diktaturen.
Vi har förstås sett det förut och varje gång handlar det om friheten: i Ryssland, Kuba, Venezuela eller i extrem form i Nordkorea.
Resultatet är känt – redan Talleyrand noterade att bajonetter duger till mycket, bara inte att sitta på.
Det länge så framgångsrika Kina verkar nu närma sig detta dilemma.
Länge försökte man undvika friheten på dagordningen genom att exportera sig till makt, och de som betalade den var vi. Men de enorma ekonomiska resurser som tjänades på USA och EU – av den kinesiska medelklassen – slussades förbi den; staten lade beslag på pengarna, medveten om att en rik, självmedveten medelklass alltid är början till krav på friheter som ingen diktatorisk stat kommer att tillåta.
På detta dilemma finns ingen lösning. Vår civilisations attraktivitet existerar bara tillsammans med den frihet och demokrati som hittills bestämt den moderna historiens gång.
Och om inte?
Resultatet är känt – redan Talleyrand noterade att bajonetter duger till mycket, bara inte att sitta på. Dock talar inte mycket för att Xis Kina kommer att välja bort bajonetterna.
Det betyder fortsatt stagnation, växande missnöje och därför mot resten av världen en allt aggressivare, allt mer nationalistisk politik. Förhoppningen är att den ska avleda från bristen på frihet.
Men varje diktatur fixerar sin framtid i planmål som binder den som vore morgondagen fatalistiskt – eller ideologiskt – förutbestämd. Det är den inte för demokraten. Vad händer om Kinesiska sjön inte på utsatt tid blir ett kinesiskt innanhav? Taiwan inte en del av Fastlandskina? Om Kina inte avlöser USA som världens rikaste land?
Straffar sig då missbruket av vår civilisation? Hur? Och för vem?
Läs mer:
Richard Swartz: Redan när fransmännen raljerade över Monica Lewinsky svarade USA ”America first!
Richard Swartz: Rysslands imperialism är den sista i Europa som går i graven
