Rik släktkrönika som håller på en rafflande hemlighet

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

”Denna märkliga händelserika historia”. Det är en välfunnen titel på amerikanska Claire Messuds delvis självbiografiska släktkrönika, nu i snygg svensk översättning av Eva Johansson. Messud, född 1966, hör till den typen av romanförfattare som ofta blir nominerad till Bookerpriset och även får läsarframgångar. Och det finns mycket som driver och berikar den här romantexten: olika personer från den brokiga släkten Cassar får under ett knappt sekel växelvis föra ordet. Det är ett lyckat grepp, som nyanserar porträtten av alla inblandade, och skapar en lågmäld dynamik.

Romanens struktur består av sju delar som koncentreras kring varsitt årtal, från 1940 till 2010, men epilogen och prologen är författarens egen: ”Jag är författare, jag berättar historier. Egentligen vill jag förstås rädda liv. Eller helt enkelt: jag vill rädda livet”. Genom att följa patriarken Gaston Cassar, hans son François, dottern Denise, sonhustrun Barbara och barnbarnet Chloe gestaltas både hur lika vi är, oavsett tid, plats – men samtidigt mullrar även platsens och tidens förbannelse. Vi kan inte kliva ur vår tid, vårt öde. Texten laddas också på ett rafflande vis av en familjehemlighet, som Messud vet att använda maximalt ända fram till den sista sidan.

Den 8-årige sonen – François – får inleda berättelsen 1940, i L’Arba, Algeriet. Pappa Gaston har skickat ”hem” sin familj, själv befinner han sig i Salonika, nuvarande Thessaloniki, som fransk marinofficer. Men den älskade hustrun Lucienne, barnen François och Denise är tryggare i Algeriet, tillsammans med den övriga släkten. I familjen Cassars öde ryms mycket av 1900-talets historia. Där finns rotlösheten och hemlängtan, kolonialism och världskrig. Den gamla världen möter den nya, tröga patriarkala strukturer ruckas av kvinnors emancipation. Tro följs av ateism.

Men klass, ekonomi och den industriella historien påverkar också Cassars familj. Både pappa Gaston och sonen François kommer att arbeta globalt i stora företag, inom oljeindustrin och med aluminium. För att barn och barnbarn ska få bättre möjligheter försakar Gaston sina författardrömmar, och François överger en akademisk karriär. Men barnbarnet Chloe söker in till kreativt skrivande vid Syracuseuniversitetet, i delstaten New York – hon blir den som skriver, skriver sin familjs historia, och som får förvalta farfaderns opublicerade självbiografi.

Katolikerna Gaston och Lucienne ser sitt äktenskap och sin kärlek som livets stora mirakel. Efter Gastons ambivalenta och inte enbart heroiska krigserfarenheter lever de tätt samman. Arbetslivet driver dem till Brasilien, men efter den algeriska revolutionen bosätter de sig som ”pieds-noirs” i Toulon på franska Rivieran. Ofrånkomligt finns det några gestalter i en släktkrönika som berör lite extra. Gaston och Luciennes dotter Denise är en sådan. Oroligt lagd, depressiv och med några självmordsförsök under sitt liv, blir hon dessutom både storrökare och alkoholist, och kommer aldrig riktigt hemifrån. Men Messud tecknar henne med stor ömsinthet. Familjens förakt spiller tillbaka på dem själva, och vem har egentligen rätt att döma om det är just Denise som lever ett meningslöst liv?

Sonen François har ett tveeggat förhållande till Frankrike och Algeriet, och efter misslyckade studier på en av Paris elitskolor vänder han blicken mot USA, där han får ett prestigefyllt Fulbrightstipendium vid Harvard. Engelskan blir hans språk, och han träffar också Barbara från Kanada. Men tiden har sprungit ifrån idén om äktenskapet som ett heligt fundament, föräldrarnas villkorslösa kärlek till varandra kommer inte att prägla François och Barbaras äktenskap. Olikheterna som driver deras passion skapar också djupa klyftor och konflikter. Även det är skildrat utan cynism: snarare med en saklig blick på hur svårt det är att vara i nära relationer. Messud skriver komplext om alla stadier av livet, även döendet. Genom olika levda erfarenheter väver romanen en bit av vår historia. Det är skickligt och gripande gjort.

Läs fler texter av Kristina Sandberg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.