Att skriva en andra bok i en serie är inte lätt, särskilt inte om den första delen skruvat upp förväntningarna. Helena Hedlunds ”Stellan och vargväskan” är en liten pärla, och nu har nästa del kommit oroväckande snabbt inpå.
Men misstanken om ett hafsverk kommer på skam: ”Stellan och kungen” drar igång direkt med en rolig scen då Stellan går hem till vännen Mirella, utan att det har bestämts på det sätt som leken brukar inledas, med att Mirella tar initiativet. Stellans personlighet blir tydlig när han först gömmer sig i trädgården och sedan i en städskrubb, allt för att inte störa mitt i middagen.
Känner man inte Stellan sedan förra boken blir det direkt klart vem han är, och kanske är det därför som det verkar vara så lätt för Helena Hedlund att skriva nya berättelser. Hon vet vem hon berättar om, hon känner honom, och med den välbalanserade vardagsprosa som både passar för högläsning och för ett barn som kommit något längre i sin läsning, är det mycket lätt att ta till sig det som här händer – att den sköna morbror Alf kommer på besök, och främst, att Stellan ska börja skolan.
Läsa kan han redan. Helena Hedlund beskriver det på ett sätt som fångar läskodsknäckarens första tid: ”När man har lärt sig läsa, som Stellan har gjort, så måste man läsa hela tiden. Det går inte att låta bli.” Däremot är det värre med allt det som syns i det första besöket hemma hos Mirella – rädslan för att göra fel, göra bort sig och inte förstå skolans sociala koder och outtalade regler. De magiska gränserna är ett återkommande tema, skolgårdens gränser och lekens gränser. ”Den magiska tröskeln” är något som deras lärare försöker etablera, en tröskel att kliva över, in till koncentrationen och lärandet. Hedlunds bok är därmed inte bara rolig utan bjuder också på pedagogiska tips om hur det som Stellan, och många med honom, upplever som otydligt och diffust, blir tydligt och konkret.
Vad titeln syftar på behöver inte spoilas här, annat än att det har att göra med det som den något dominanta Mirella säger till Stellan. Han måste gå hem till sina föräldrar och kräva en kattunge. ”För det är faktiskt din barndom de förstör om de inte ger dig en katt!” Och så morbror Alfs nya jobb på återvinningscentralen, som eventuellt kommer att få ett celebert besök. Alf är möjligtvis lika påhittig som Mirella, men på ett lugnt och betryggande sätt, medan Mirella utmanar och får Stellan att pröva sina gränser. De båda i kombination är helt enkelt det som man önskar att alla barns första skoltid ska få vara, utmanande och samtidigt trygg och säker.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning
