Den strävsamma lärarinnan och laestadianen Rakel är stolt över sitt arbete i en byskola i Tornedalen där hon är en av få som kan lära ut svenska till barnen. Det är 1930-tal och den rasbiologiska forskningens mörkermän är inte långt borta.
En dag får Rakel veta att självaste Herman Lundborg ska komma och skallmäta ungarna, precis som året tidigare då ”lapparna” undersöktes. Rakel gör inte vågen för det celebra besöket och säger tveksamt ja. Men det blir inte någon mätning av Tornedalsbarnen. Rakels make Teodor, radikaliserad väckelsepredikant inom Korpelarörelsen, stormar in och avbryter spektaklet.
Det är en kraftfull scen i Jon Blåheds tornedalska kostymdrama ”Rörelser”, Sveriges första film på meänkieli. Majoritetssamhället mot en språklig och kulturell minoritet som dessutom är inlemmad i en förtryckande kristenhet som betonar skuld och skam.
Den trofasta Rakel vill inte svika sina äktenskapslöften och sin lilla bonusdotter Elsa, men blir ett alltmer motvilligt vittne till orgier i sex, sprit och snusk i Guds namn
Filmen har hämtat inspiration från Bengt Pohjanens roman ”Dagning; röd!”. Blåhed förvandlar i sin tur den spektakulära berättelsen om de utlevande korpelanerna till ett laddat äktenskapsdrama. I fonden finns en alltmer utflippad sekt som kollektivt låter sig övertygas om att de är utvalda av Gud för att hämtas av en flygande kristallark (!) och föras till Palestina på ett särskilt datum.
Den trofasta Rakel vill inte svika sina äktenskapslöften och sin lilla bonusdotter Elsa, men blir ett alltmer motvilligt vittne till orgier i sex, sprit och snusk i Guds namn. Jessica Grabowsky är ett fynd i rollen. Med små medel gestaltar hon en huvudroll som är både medaktör i dramat och samtidigt ett vittne till historien.
Även Jakob Öhrman gör ett hästjobb i rollen som den osköna, bibelrivande rebellen Teodor som kapitaliserar på sina medmänniskors behov av såväl självständighet som extas. Resten av rollistan imponerar också. Här gästar den finländska storstjärnan Alma Pöysti, liksom Aki Kaurismäkis musa Kati Outinen och musikern Markus Krunegård.
Den lite knutna, återhållna gestaltningen blir väl stum ibland, även om den lyckas skapa förståelse för behovet av att känns sig utvald, hur prilligt det än må verka. Men man kan sakna att få komma gestalterna närmare för att förstå dem bättre. På plussidan en fin omsorg om allt från dräkter till vackra interiörer. Naturskildringar som ramar in berättelsen är också suveränt. Svindlande bilder av oändliga skogar som ömsom brinner av höstfärger, ömsom färgas i silver när vinter kommer. En visuell rikedom som fastnar i minnet.
Se mer. Tre andra filmer om religiösa sekter: ”The master” (2012), ”Midsommar” (2017), ”Women talking” (2023).
Läs fler film- och tv-recensioner och fler texter av Helena Lindblad
