Samtalen mellan Rwanda och USA ska fortsätta under de kommande veckorna och beskedet följer på en direkt vädjan från USA:s utrikesminister Marco Rubio.
– Vi jobbar med andra länder och säger att ”vi vill skicka några av de mest motbjudande människorna till er”, sade Rubio vid en presskonferens i förra veckan och tillade att ”ju längre från Amerika, desto bättre.”.
Rwanda ställer alltså villigt upp. Från Rwandas regering heter det, enligt CBS, att man har en ”unik tidigare erfarenhet” av att hantera deporterade människor.
Den unika erfarenheten har snarare de fyra personer från Sri Lanka som skickades från den brittiska ön Diego Garcia till Rwanda för två år sedan. För de är de enda personer som någonsin landade i Rwanda inom ramarna för Storbritanniens kontroversiella avtal som kostade de brittiska skattebetalarna minst 700 miljoner pund, motsvarande 9 miljarder kronor. Avtalet revs upp av Keir Starmer kort efter att han i fjol tillträdde som premiärminister. Minst en tredjedel av alla pengar hamnade hos Rwandas regering.
Men det är inte primärt ekonomiska motiv som förklarar Rwandas engagemang. Precis som i fallet med Storbritannien är det snarare politiskt kapital som man vill vinna på samarbetet med USA.
I över 30 års tid har den nuvarande regimen styrt Rwanda med järnhand och diktatorn Paul Kagame, som ”vann” fjolårets val med över 99 procent av rösterna, har blivit alltmer isolerad i sin egen region. Inte minst sedan i januari då en rebellgrupp som stöds aktivt av Rwanda, M23, tog kontroll över stora delar av grannlandet Kongo-Kinshasa. I striderna dödades fredsbevarande soldater från Tanzania, Malawi och Sydafrika.
Pressen har varit stor på Kagame sedan dess och under den senaste veckan har signaler kommit om att fredsförhandlingar kan vara på gång efter att Trumps administration vridit om armarna på både Rwanda och Kongo.
USA är intresserat av att öka sitt engagemang i regionen om man samtidigt kan tillskansa sig de värdefulla mineraler som finns i både både Rwanda och Kongo. Många av de mineraler som används i den pågående teknikrevolutionen har sitt ursprung i regionen.
Men den som synar böckerna kommer strax inse att en överväldigande del av produktionen sker i Kongo och inte i Rwanda som bara har en bråkdel av tillgångarna. Det är i detta läge som Kigali har hittat ett annat köttben att dingla framför Donald Trump.
