När herrarnas semifinaler i Champions League drar igång på tisdag står fyra klubbar från lika många länder på varsin planhalva. Det är ingen ovanlighet att Premier League, La Liga, Serie A och, på senare år, franska Ligue 1 finns representerade sent i turneringen. Det är först när man zoomar ut som man kan konstatera att en mindre revolution ägt rum de senaste åren.
I helgen gjorde Barcelona, Chelsea, Lyon och Arsenal upp om finalplatserna i damernas Champions League. De regerande mästarna från Katalonien var, som ofta är fallet, ensamma om att spela för en medlemsägd förening. I år är man också enda lag i slutspurten att inte ägas av amerikaner, sedan den koreansk-amerikanska affärskvinnan Michele Kang köpte aktiemajoriteten i Lyons damlag 2023. Lyons herrlag majoritetägs sedan 2022 av den amerikanske affärsmannen John Textor.
Det amerikanska aktieövertagandet av klassiska fotbollsklubbar i Europa har för all del väckt kritik på flera håll.
I Premier League, där mer än hälften av klubbarna numer ägs av bolag från USA, har protesterna varit många. Men de har handlat mer om oro för att den amerikanska idrottskulturen – förslag om all star-matcher, musikunderhållning i halvtid och ”kiss cams” – ska ta själen ur engelsk fotboll, än regelrätta invändningar mot aggressivt utländskt kapital. En sorts kulturimperialism för 2020-talet. Som Nick Hornby, författaren bakom fotbollsromanen ”Fever pitch”, sa till New York Times förra året:
– Fotbollsklubbar har alltid ägts av rika människor, oftast rika engelsmän. Men tidigare gjordes det på ett väldigt gammaldags, gentlemannamässigt sätt.
Chelsea har gått kräftgång på herrsidan sedan klubbens förre ägare, den ryske oligarken Roman Abramovitj, tvingades bort efter Rysslands invasion av Ukraina.
Att komma till Stamford Bridge ”liknar ofta mer att gå på en filmpremiär”, konstaterade The Times krönikör Henry Winter förra vintern och pekade ut ägaren Todd Boehly som ansvarig: ”Det är han som förändrat klubben till en affärsverksamhet där det sportsliga nästan känns sekundärt.”
Supporterprotesterna mot Arsenals och Aston Villas ägare har avtagit i takt med att lagen gått bra i Premier League.
I Serie A, med nio USA-baserade ägarkonsortium, har Romas och Milans supportrar manifesterat sitt missnöje på läktarna. Det har inte minst gällt ägarnas osentimentala avskedande av klubbikonerna Daniele De Rossi och Paolo Maldini.
Banderoller som ”Yankee go home” på Stadio Olimpico i huvudstaden har fått sällskap av läktarramsan ”Noi non siamo americani” – ”Vi är inte amerikaner” – i Milano.
Inter, som fram till nyligen ägdes av kinesiska Suning holding group, såldes förra året till det amerikanska investmentbolaget Oaktree Capital.
I årets ”final four” i Champions League på herr- och damsidan är det bara ett lag av åtta vars ägare kommer från den rika arabvärlden.
När Qatar tog över Paris Saint-Germain 2010 startade en era av vad som snabbt kom att kallas för ”sports washing”. Strategin för kapitalstarka diktaturer från Persiska viken att flytta fokus från bristande mänskliga rättigheter till idrottsframgångar möttes då av högljudda protester. Klubbar som Manchester City (Förenade arabemiraten) och Newcastle (Saudiarabien) har gått samma öde tillmötes. Amnesty International har återkommande pekat ut faran med att ge de här länderna en väg in i värmen. Beslutet att förlägga fotbolls-VM i Qatar 2022 är förmodligen det mest kritiserade Fifa har fattat. Åtminstone fram till förra året, då herr-VM 2034 tilldelades Saudiarabien, via ett till synes helt demokratiskt röstförfarande hos Fifas medlemsländer.
Däremellan ska ett fotbolls-VM för herrar spelas i Amerika 2026. Det sågs som relativt okontroversiellt tills Donald Trump rivstartade sin andra mandatperiod med en rad dekret som hotar universitetens oberoende, som tvingar företag att slopa sina jämställdhetsplaner och med rättsosäkra utvisningar av latinamerikanska invandrare. I fotbollssammanhang hopas nu frågetecknen kring hur Mexiko, Kanada och USA ska kunna organisera ett mästerskap tillsammans mitt under brinnande handelskrig.
I takt med att bojkotterna mot amerikanska varor fått fäste runt om i Europa framstår den europeiska fotbollen mer och mer som ett amerikanskt protektorat. Det är svårt att föreställa sig ett bättre sätt att sprida amerikansk soft power.
