Under ett beryktat kampanjmöte i Nevada 2024 höll Donald Trump låda om hajar, eldrivna båtar och batterier – en utläggning som snabbt blev viral. Inom kort dök det också upp en video där hans bisarra monolog klippts mot scener från psykiatriavdelningen i ”Gökboet”. Där sitter filmens två dödsfiender, rebellen McMurphy (Jack Nicholson) och syster Ratched (Louise Fletcher), och har plötsligt något gemensamt. Båda är förenade i samma uttryck: ren och skär förvirring, som om de just bevittnat något slags psykisk härdsmälta.
I takt med att president Trump driver USA mot en alltmer auktoritär riktning och allt fler amerikaner drömmer om Kanada, kanske ”Gökboet” går en ny vår till mötes. Samtidigt råder det ingen tvekan om att filmen är ett odödligt popkulturellt fenomen som det ständigt refereras till – inte minst i tv-serier som spänner från ”Gossip girl” och ”Family guy” till ”Futurama”, ”Ted Lasso” och ”Stranger things”.
”The Simpsons” ägnade nästan ett helt avsnitt (”Stark raving dad”) åt att göra en parodi på ”Gökboet” där Mr Burns får Homer tvångsintagen på ett mentalsjukhus för att han är en ”fritänkande anarkist”. För några år sedan kom spinoffserien ”Ratched”, en prequel till ”Gökboet” som berättar förhistorien om hur den unga Mildred Ratched (spelad av Sarah Paulson) förvandlades till den mörka och manipulativa personlighet som härskar över patienterna i ”Gökboet”.
Filmen är som bekant inspirerad av Ken Keseys bästsäljande roman från 1962 som snabbt blev en symbol för den amerikanska så kallade ”motkulturen”. En rörelse som präglades av ideal som fred, kärlek, frihet, psykedeliska droger och en stark misstro mot myndigheter i spåren av Vietnamkriget.
Men knappast någon kunde ana att en systemkritisk Hollywoodfilm med elchocker och lobotomi skulle bli en av tidernas mest oväntade filmsuccéer. I Stockholm gick filmen i mer än tio års tid på biorepertoaren. ”Gökboet” gjorde också Jack Nicholson till superstjärna. Vid sidan av det demoniska psykfallet Jack Torrance i ”The shining” är den bångstyriga McMurphy hans mest ikoniska rollfigur. Med sitt karismatiska vargflin och sin hotfulla charm visade sig Nicholson vara som klippt och skuren för rollen. En vulgär, spelberoende småskurk som spelade galen i hopp om att få ett mjukare straff än att sitta i vanligt fängelse. Hans plan går fruktansvärt snett sedan han startat ett gerillakrig mot den kontrollgalna isdrottningen Ratched (Louise Fletcher) och hamnar i onåd. När han inser att hans strafflängd bestäms av Ratcheds godtycke är hans enda väg ut att fly till Kanada.
Att se om ”Gökboet” i dag är som att återupptäcka ett levande mästerverk som fortfarande känns lika frisk, komplex och relevant. En Hollywoodklassiker med perfekt personkemi, psykologiskt djup, humor och vass samhällskritik som också fungerar som ett inlägg i debatten om människovärde och psykisk ohälsa.
En förklaring till att ”Gökboet” är en så tidlös berättelse är också dess bibliska symbolik. Trots att McMurphy är allt annat än ett helgon, så framstår han som en modern Jesusgestalt. McMurphy väcker liv i sina medpatienter och utmanar syster Ratched och andra auktoriteter. Upproret leder till att han blir ett offerlamm för sina ”lärjungars” skull – symboliskt korsfäst under elchocksbehandlingen och till sist berövad sin personlighet genom lobotomi. Hans resliga och låtsastumma sidekick, Chief, befriar honom genom ett barmhärtighetsmord och flyr själv från sjukhuset genom att kasta en blytung vattenfontän genom fönstret. Vattnet blir, precis som i Bibeln, en stark symbol för frigörelse – både kroppsligt och själsligt.
En av många som knockades av Ken Keseys kultbok redan från början var Hollywoodlegendaren Kirk Douglas. Han var snabb med att lägga vantarna på rättigheterna och förvandlade boken till en Broadwaypjäs 1963 där han själv spelade McMurphy. I tio års tid försökte han också få till en filmatisering. Förgäves. Det lossnade först när hans son, Michael Douglas, tog över pappans passionsprojekt. Som många andra studenter vid denna omvälvande tid hade han utvecklat en politisk medvetenhet i skuggan av Vietnamkriget. Keseys antiauktoritära bok träffade honom rakt i hjärtat, en briljant gestaltning av ”en man mot systemet”, som Douglas själv uttryckt det.
Både Richard Rush och Hal Ashby var påtänkta som regissörer, innan valet till slut föll på Milos Forman. Michael Douglas fastnade direkt för Formans mörka satiriska ”Det brinner, min sköna” (1967) och attraherades av regissörens europeiska känsla för absurditet och auktoritetskritik. Efter Pragvåren 1968 levde Forman i amerikansk exil och hade tillfälligt dragit sig undan världen på Chelsea Hotel i New York efter ett nervöst sammanbrott. Enligt rykten låg han i sängen och pratade med en tjeckisk vän, som i sin tur gick till psykiatern åt honom. Trots detta lyckades Douglas och hans medproducent Saul Zaentz övertala Forman att flyga till Kalifornien för ett avgörande möte.
För Milos Forman handlade det om att inte bli slav under förlagan.
– Vi har struntat i hela den psykedeliska utsmyckningen, som ingen av oss är intresserad av. Vi har velat ta vara på det allmängiltiga i berättelsen. Jag tror att det är lyckligt att boken inte filmatiserades när den kom. ”Gökboet” är den friaste upplevelse jag haft i USA, sa Milos Forman i en intervju med DN:s Eva af Geijerstam i mars 1975.
På grund av Jack Nicholsons fullspäckade schema blev inspelningen försenad med ett halvår. Det var en ”välsignelse”, konstaterade Michael Douglas i efterhand, eftersom det gav honom tid att sätta ihop ett drömlag till skådespelarensemble. Via en bilhandlare i Oregon lyckades han hitta sitt stora fynd, Will Sampson, en perfekt jätte i rollen som Chief Bromden.
För rollen som Ratched var valet inte lika självklart. Milos Forman hade visserligen haft ögonen på Louise Fletcher efter att ha sett henne i Robert Altmans ”Somliga är tjuvar”, men tvekade. Fletcher hade just återvänt till skådespeleriet efter elva år som hemmafru. Det krävdes flera möten under ett års tid innan hon lyckades övertyga Forman om att hon var rätt kvinna för rollen. Senare fick hon veta att flera andra filmstjärnor hade tackat nej till erbjudandet för henne.
Från början ville Forman gestalta Ratched som ”en personifiering av ondskan”, men ändrade sig när han insåg att karaktären blev starkare om Ratched trodde att hon hjälpte människor. Fletcher såg sin rollfigur som en direkt spegel av Nixonerans USA – kontroll, makt och förfall. Till och med hennes föråldrade frisyr var symbolisk: ”Ett tecken på att livet stannat för henne”, konstaterade Fletcher om den livsavgörande rollen.
– Det var lite skrämmande i ett eller två år efteråt, folk kom fram till mig på flygplatser och sade hur mycket de hatade mig. Nu är jag med på alla listor över tidernas bästa filmskurkar tillsammans med Anthony Hopkins som Hannibal Lecter, konstaterade den nu bortgångna Louise Fletcher i en intervju med The Guardian 2016.
Alla som har sett filmen vet att det finns en alldeles särskild laddning mellan Louise Fletcher och Jack Nicholson. I en intervju från mitten av 1980-talet avslöjade Nicholson sin ”hemliga” strategi med rollen – att spela på den sexuella spänningen mellan McMurphy och syster Ratched.
– Jag såg den här spjuvern som en oemotståndlig kvinnotjusare som förväntar sig att syster Ratched ska låta sig förföras. Trots sin patologiska självsäkerhet misslyckas han och det blir hans fall, förklarade Nicholson i The New York Times 1986.
Under premiäråret blev ”Gökboet” den näst mest inkomstbringande biofilmen i USA och Kanada endast slagen av Steven Spielbergs ”Hajen”
Det ovanliga beslutet att spela in filmen på en verklig psykiatrisk avdelning i Oregon tycks också ha gett ”Gökboet” en ovanlig laddning. Förutom att sjukhuschefen Dean Brooks spelade en cameoroll i filmen, ville han också involvera sina patienter i produktionen, vilket ledde till att flera av dem anställdes under inspelningen. I efterhand har Douglas kallat valet av inspelningsplats för ”vansinnigt”.
– Jag förstod inte förrän senare att många av dem faktiskt var intagna för rättspsykiatrisk vård. Vi hade en pyroman i scenografiavdelningen. Dean valde ut en patient till varje skådespelare som de kunde skugga, och vissa ur ensemblen sov till och med på avdelningarna, berättar Douglas i The Guardian.
Men, som vi vet, blev slutresultatet galet bra. Även om de hade dragit över budgeten med 100 procent (slutnotan hamnade på 4 miljoner dollar) så tog Douglas allt med ro inför premiären. Under premiäråret blev ”Gökboet” den näst mest inkomstbringande biofilmen i USA och Kanada endast slagen av Steven Spielbergs ”Hajen”. Förutom att spela in totalt 163 miljoner dollar (drygt 10 miljarder kronor i dagens penningvärde) lyckades ”Gökboet” kamma hem ”The big five” på Oscarsgalan: bästa film, regi, manus samt manlig och kvinnlig huvudroll. En bedrift som bara två andra filmer har lyckats med hittills i filmhistorien; Frank Capras ”Det hände en natt” (1934) och Jonathan Demmes ”När lammen tystnar” (1991). För debutproducenten Michael Douglas var det aldrig någon tvekan.
– Vi visste att vi hade något speciellt, inte ett ögonblick kändes falskt. När vi försökte sälja filmen till större studior fick vi nobben av alla. Ändå blev det en film som nominerades till nio Oscars och vann fem. Efteråt började många med psykisk ohälsa komma ut ur skuggorna, filmen visade att de var människor.
”Gökboet” kan strömmas på SF Anytime, Apple TV+, Rakuten m fl.
Läs mer:
Stjärnporträtten är filmälskarnas tittgodis
Skräckfilm har tagit sig in i finrummen
