”Jag mår illa, när Lotta Engberg står i raffset vid sin villa,
och om jag ser Körberg överlägset jäsa, med pudrad näsa,
mår jag riktigt illa”
Jag hade ingen aning om vem Lotta Engberg var, eller ens vad ”raffset” betydde. Och den där ”Körberg”, var det en utskälld politiker eller? Ändå stod jag framför tv:n och sjöng med till Magnus Ugglas dunderhit. Det var den första låten jag lärde mig på svenska, jämte ”En dag” med Tommy Nilsson.
80-tal skulle snart glida över i 90-tal, och för mig och min familj, som vid tiden var nya i landet, blev ”Jag mår illa” en fyra minuter lång introduktion till svensk populärkultur och den kändisvurm som präglade den. Det sägs att låten även använts i SFI-undervisning. I videon syns Lill-Babs uppträda i blå fjäderblåsa, medan Lili och Susie och Pernilla Wahlgren premiärminglar och tycks tävla om vem som tömt mest hårspray i luggen. Allt slutar med att Uggla spyr över kameralinsen.
Magnus Uggla kräkte sig in i mitt liv när jag gick på lågstadiet. 30 år senare har han ännu inte släppt taget. Går det ens att leva i Sverige utan att ha en relation till hans listettor? De har ju en tendens att återkomma vid alla festliga tillfällen: studenten, möhippan, kick off:en med jobbgänget. Och har man ens varit på after ski om man inte beställt in hot shots och vrålat med till rader som ”Då finns det iiingen som tar’en! Man är kung, kung, KUNG i baren”?
Artister kommer och går, men Uggla har med sin trallvänliga pop nu lyckats behålla sin position i ett halvt sekel. Han är inte bara en artist. Magnus Uggla är en del av det svenska kulturarvet. Frågan är om han hade han nått dit om det inte vore för formuleringskonsten: de syrliga, satiriska låttexterna, de underfundiga rimmen?
– Han har alltid lekt med orden och har någon slags sprättighet i formuleringarna, säger Anna Charlotta Gunnarson, journalist och programledare som i både radio och böcker fördjupat sig i ämnet poplyrik. Hon beskriver Ugglas låttexter närmare:
– Det alltid så otroligt genomjobbat, fast det ser så lätt ut. Han kör aldrig någon omvänd ordföljd, det är inte krystat, utan lätt att följa med i. Även om det är ord som inte är så vanliga, så är det en konsekvent lyrik. Uggla slarvar inte. Han är perfektion.
Anna Charlotta Gunnarson lyfter även fram en annan viktig faktor bakom succén:
– Han är bäst i Sverige på att artikulera text. Du hör alltid vad han sjunger. Och hans röst är alltid frammixad så att den är tydlig. Det visar att han är väldigt mån om texterna.
Magnus Uggla är född i en adlig familj på Östermalm, och när han slog igenom på 1970-talet var han tydligt influerad av glamrock och David Bowie. Den nykläckta stjärnan satsade stenhårt på att odla imagen som en rockig rebell som sparkade åt alla håll och inte var rädd för att provocera.
– I början var han ung och arg. Men med åren har hans texter blivit mer skämtsamma och varje låt är koncentrerad kring en berättelse eller ett fenomen. Han blev en tydlig folkhemsskildrare och betraktare, säger Anna-Charlotta Gunnarson.
I låten ”Moder Svea” från 1989 skickar Uggla en känga mot politikerna:
”För jag tror fan dom sitter och valsar i KU-förhör och debatt
Mens vi står med tvättade halsar, och inte begriper ett skvatt
Sen går dom ut på krogen och skrattar, åt oss som inget fattar”
Under sin 50 år gamla karriär har den krullhårige publikfavoriten släppt ett 20-tal originalalbum med låtar om alltifrån för tidig utlösning (”4 sekunder”, 1993) till slabbigt fyllekäk (”Bästa kebaben i hela stan”, 2024). Irritationsmoment besjungs med samma entusiasm som glädjeämnen, och genom poplyriken framträder en skildring av vår tid:
– Han är en barometer. Du kan läsa hans texter och få en ganska intressant pejl på utvecklingen och det moderna folkhemmet. Han betraktar hela tiden sig själv och samhället och hovrar som en helikopter över det, säger Anna Charlotta Gunnarson.
Med sitt ordsnickeri har han ofta jämförts med gamla kuplettsångare som Povel Ramel, Karl Gerhard och Ernst Rolf.
Även om Ugglas mest provokativa dagar är förbi, har hans formuleringar även på senare tid rört upp känslor. I samband med att han 2011 tog emot en medalj av Kungen för framstående konstnärliga insatser, skrev journalisten Åsa Linderborg en kritisk krönika i Aftonbladet där hon ifrågasatte hans beskrivningar av kvinnor. Bland annat nämnde hon texten till ”P-F” (från albumet ”35-åringen” 1989). ”P-F” står för ”pissfittor” och handlar om kvinnliga parkeringsvakter. Uggla sjunger att kravet för att få jobbet tycks vara att man har ”taskig feja” och är ”liten och tjock”. Han drömmer om att köra ihjäl dem. ”Vad fan är det här?” röt Åsa Linderborg i krönikan.
Själv minns jag Ugglas krogshow på Hamburger Börs 2013 där mellansnacken var fullproppade med fräckisar. Gubbskratten haglade och det kändes som att jag hamnat på en vindränkt herrmiddag utan slut. Då uppskattar jag humorn i Ugglas romaner mer. Den senaste, ”Roland från Småland”, utspelar sig under musikbranschens glansdagar på 90-talet, där reklamradion etablerades, champagnen flödade och somrarna var synonyma med musikfestivaler och rocktåg.
Även som romanförfattare driver Uggla friskt med allt och alla – och mest av allt med sig själv.
Uggla bokdebuterade 2015 med ”Jag hade en gång en blogg” och sedan dess har han gett ut såväl en uppväxtskildring som en drinkbok och två romaner.
– Man har alltid roligt när man jobbar med en Uggla-text. Jag sitter ofta och fnittrar för mig själv, säger Eva Gedin, hans förläggare och utvecklar:
– Uggla kommer från en bildad överklass, vilket gör att han har ett väldigt rikt ordförråd. Han använder fina formuleringar som ”vi brukade frekventera” eller ”hade en fäbless för”. Samtidigt har han många slanguttryck. Essensen i hans språk är blandningen. Och så har han en jävla känsla för den dramaturgiska bågen!
Nu firar Uggla 50 år som artist med en ny krogshow på Göta Lejon. I samma veva som jag läser om den hittar jag en mingelbild på mig själv i Svensk Damtidning. Den är tagen på en galapremiär. Jag och min kompis Sara smilar upp oss inför fotograferna innan vi kliver in och frossar i gratisvin och snittar.
Ja sitter efter maten och läser bland citaten,
i rader utav skvallermagasin.
Där vimlar vokalister, skådisar, artister
som älskar visa upp sitt fula flin.
Samma snitt har de som snyltar på varje premiär.
För är det fritt, då kan du ge dig fan på att dom är där.
30 år efter att jag upptäckt Magnus Uggla genom ”Jag mår illa” slås jag av en tydlig insikt: Jag har blivit en av de där uppmärksamhetskåta b-kändisarna han sjunger om.
Magnus Uggla
Född 1954 på Östermalm i Stockholm.
Albumdebuterade 1975 med ”Om Bobbo Viking”.
Firar ett halvt sekel som artist med jubileumsshowen ”50 år på tronen” som spelas på Göta Lejon i Stockholm från den 24 januari till den 15 mars.
Släppte nyligen ”Roland från Småland” (Norstedts), en humoristisk roman om en driftig, charmig och samtidigt manipulativ skivbolagskille som Uggla jobbar med under 90-talet.
Har tidigare gett ut bland annat en uppväxtskildring, en barnbok och romanen ”Johnny the Fucker”.
Läs alla texter om musik
