Förra helgen gjorde inte mindre än tre svenska landslagsspelare debut i Women’s Super League (WSL).
Smilla Holmberg och Hanna Lundkvist byttes båda in i det mållösa mötet mellan Arsenal och Manchester United i lördags, där sammanlagt sex svenskor fick speltid.
Dagen därpå gjorde Jennifer Falk sin första match mellan stolparna som en av tre svenskor i Liverpool, som spelade 0–0 mot Kosovare Asllanis och Julia Roddars London City.
Sjutton svenska spelare fanns totalt på plan när den engelska damligan startade om i januari. Ytterligare en handfull satt på bänken eller är skadade.
När Tony Gustavsson kallar årets första landslagstrupp lär uppemot hälften vara hemmahörande i England.
Det är ett paradigmskifte som visar på två saker:
Women’s Super League har stort förtroende för svensk arbetskraft.
En lång rad svenska spelare får varje vecka matchning av högsta europeiska klass.
Kanske är WSL:s största dragningskraft den som borde vägleda all idrott: Man vet inte (längre) på förhand vem som vinner.
För även om det finns ett kvalitetshack mellan de bästa och sämsta klubbarna i engelska högstaligan – det går numer någonstans i mitten av tabellen – så är toppstriden mer oviss här än i jämförbara ligor i Europa.
– När jag gick till Chelsea var det fortfarande en del lag som inte satsade på högsta nivå. Men nu är det en liga som håller hög klass och svenska spelare är väldigt respekterade för mentaliteten och professionaliteten. Vi är lojala till idé och tränare och taktiskt skolade. Försvarsspel är viktigt i Sverige och vi är långt komna i jämförelse med många andra länder, säger Zecira Musovic, som lämnade Chelsea efter fem säsonger förra året och flyttade hem till allsvenskan då hon blev gravid.
Londonklubben har för all del vunnit de sex senaste ligatitlarna, men avståndet till tvåan har bara vid ett tillfälle varit mer än två poäng. Ligacupen har både Arsenal och Manchester City tagit hem de senaste åren.
Hårdsatsande nykomlingen London City Lionesses visade musklerna i somras när man värvade den franska landslagsstjärnan Grace Geyoro från PSG, en affär i trakterna kring en miljon pund.
I våras vann Chelsea ligan, samtidigt som Stina Blackstenius sköt hem Champions League-finalen till Arsenal med matchens enda mål mot Barcelona. Halvvägs in i nuvarande ligasäsong är Manchester City tabelletta, sex poäng före Chelsea.
– Redan under mina år utvecklades ligan väldigt mycket. Jag gick till en storklubb, men kommer ihåg första bortamatchen: det var en dålig arena och omklädningsrummen var horribla, mycket sämre än i damallsvenskan. Då förstod jag att det var ett gap mellan de tre toppklubbarna och resten. Men det som var bra var att vi försökte driva på utvecklingen av lägre rankade lag. Det var för att höja vår standard när vi tävlar ute i Europa, säger Musovic.
Klubbfotbollen i England har förstås haft draghjälp av landslaget, som vunnit EM två gånger i rad och spelade VM-final 2023. Inhemska stjärnor som Alessia Russo och Beth Mead har blivit välkända ansikten på de brittiska öarna och publiksnittet för WSL är det överlägset högsta i Europa.
Arsenals damer, som spelar sina hemmamatcher på Emirates Stadium, har ett snitt på nära 30 000 supportrar per match de senaste två säsongerna.
Sedan sommaren 2024 drivs Women’s Super League 1 och 2 självständigt från det engelska fotbollsförbundet FA, med klubbarna som delägare i ligan.
Förra veckan slöt Mercedes ett nytt sponsoravtal med de två högsta damligorna i England. Det var det tredje på kort tid, efter att Apple och Nike gjort samma sak under hösten.
Zecira Musovic valde att flytta hem förra året. I somras födde hon en dotter och just nu försäsongstränar hon med Malmö FF.
Hon ”hade det hur fint som helst” i Chelsea, men råder ändå unga svenska talanger som uppvaktas av engelska ligan att hålla huvudet kallt.
– Lockas man av en stor klubb så håller England bra standard. Men det kan också vara ett stort varumärke och så är inte gräset så mycket grönare ändå. Toppklubbarna i damallsvenskan håller väldigt bra klass. Har man den miljön ska man inte skynda för mycket.
