![](https://i1.wp.com/static.bonniernews.se/gcs/bilder/dn-mly/32648fb8-ba55-40f0-98f4-ba374c037694.jpeg?interpolation=lanczos-none&fit=around%7C1024:576&crop=1024:h;center,top&output-quality=80&w=1200&resize=1200,0&ssl=1)
– Jag tänker ofta: ”Vad skulle Tove Ditlevsen ha skrivit?” Hon är en förebild i sitt sätt att vara modig, för hon höll inte på med någon persona eller försökte vara omtyckt, utan valde alltid det äckliga framför det trevliga. Därför är hon sann, säger författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
Tillsammans med serietecknaren Liv Strömquist driver hon podcasten ”En varg söker sin pod”, där Tove Ditlevsens autofiktion är ett återkommande samtalsämne:
– Hon är en kvinnlig Knausgård. Tove Ditlevsen var före sin tid med sitt sätt att skriva. Hon fiktionaliserade sig själv, och tiden har äntligen hunnit ikapp henne. Nu är det en litterär trend att vilja ha det som är sant, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli som även skriver om Ditlevsen i sin kommande diktsamling.
I Danmark lät metoo-rörelsen vänta på sig, men när den tog fart under 2020 – tre år efter de ursprungliga protesterna – sköljde vågen med en våldsam kraft.
Författaren Jens Andersen har grävt djupt i Tove Ditlevsens liv och skrivande i arbetet med boken ”Ditlevsen. En biografi”, som nu ges ut på svenska. Han tror att metoorörelsen gynnat intresset för Ditlevsen, men att populariteten framför allt beror på de nya, kvinnliga danska författarna som slagit igenom de senaste 20 åren. Dit hör bland andra Olga Ravn och Anna Juul:
– De har tematiserat sex, begär och kön, inspirerade av Ditlevsen. Nya generationer läsare har tillkommit, och de har en helt annan approach till litteratur och den moderna kvinnliga konstnärsrollen. De känner igen sig i Ditlevsen och ser hennes frisinne, exhibitionism och provokativa vulgaritet som något naturligt.
Tove Ditlevsen föddes i Köpenhamn 1917 och växte upp i Vesterbro, som då var en ruffig arbetarstadsdel, men som i dag är ett populärt tillhåll för den trendkänsliga medelklassen. I romanen ”Barndom” skildrar hon, på ett rakt och bitvis rått vis, sin uppväxt, som var starkt präglad av den arbetslösa pappans depression och den vackra, men känslomässigt svåråtkomliga modern.
Tillsammans med titlarna ”Ungdom” och ”Gift” bildar romanen Köpenhamnstrilogin, som kommit att bli Ditlevsens mest omtalade verk. Där framträder ett flick- och kvinnoliv kantat av skam, smuts och sorgliga sanningar. Ditlevsen gifte sig fyra gånger, första gången med en 33 år äldre man. Hon blev också fyrabarnsmor och en känd profil i Danmark.
– Hon skrev det hon levde, och allt hon skrev blev en nyhet i offentligheten. I Ditlevsens verk finns laddningen i det hon kallade ”ond lycka” – känslan av övergivenhet är lika stark som tvånget att se sig själv utifrån. Det är en kvinnoposition som hon delar med bland andra Birgit Tengroth, Marguerite Duras och Suzanne Brøgger, säger författaren och litteraturkritikern Ulrika Milles.
Hon skriver just nu på en bok om mammor i litteraturen, och Tove Ditlevsen är en av dem som porträtteras. Ulrika Milles framhåller hennes frimodighet. Oavsett om Ditlevsen skrev om moderskap, sexualitet, klassresan eller familjeliv värjde hon sig mot försköningar:
– Det otäcka hon skildrar är samtidigt författarskapets hemliga maskineri. Hur hon alltid skapar ny kärlek, nya hem och sedan måste förstöra dem. I sorgen och lojalitetsbrotten hittar hon sin förmåga att skriva.
– Hon är motsatsen till Instagram. Har man en mörk känsla, vet man att man alltid kan spegla sig i henne. Hon lägger sitt liv på en skärbräda och hackar upp det. Det är en total självuppoffring för litteraturen, säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
I ”Gift”, den avslutande delen av Köpenhamnstrilogin, beskriver Ditlevsen bland annat sin kärleksrelation med en läkare. Han hjälper henne inte bara med att utföra en abort, utan förser henne även med petidin, en drog som är så beroendeframkallande att hon ingår äktenskap såväl med den som med läkaren. Maken föredrar att ligga med henne när hon är som mest påverkad.
2019 gavs Köpenhamnstrilogin ut på engelska på förlaget Penguin Classics. Översättaren, Michael Favala Goldman, beskriver i branschtidningen World literature today att han blev så tagen av missbruksskildringarna i romanen ”Gift” att han var tvungen att pausa arbetet i två veckor för att i stället meditera och sortera sina känslor.
Böckerna blev hyllade i såväl The Guardian som The New York Times, och Tove Ditlevsen fick en plats i dansk litteraturkanon. Hennes nyväckta popularitet kunde närmast beskrivas som ett postumt segertåg. Den danska litteraturvärlden hade aldrig tidigare upplevt en liknande renässans.
Glädjeyran kom dock att grumlas till viss del under sommaren 2023. Då släpptes ”Tove Ditlevsen var min mormor” av Lise Munk Thygesen – en bok som skapade kulturdebatt i Danmark. När författarens mamma, Helle Munk, det vill säga Tove Ditlevsens dotter, gick bort 2008 efterlämnade hon en mapp märkt ”Hemligheter”. Den innehöll läkarjournaler och dokument som vittnade om att Helle Munk blivit utsatt för våldtäkter och sexuella övergrepp i minst fyra år av sin styvfar, chefredaktören Victor Andreasen som var gift med Tove Ditlevsen i 20 år. Enligt boken började övergreppen när Helle Munk var 15 år och författaren skriver att Tove Ditlevsen mycket väl kände till dem.
– Det är en fruktansvärd, incestuös historia. Hon har gjort så många fel. Hon har dominerats av olika män genom hela livet, och det är det som är det tragiska. Det är så deppigt. Jag hatar det! säger Caroline Ringskog Ferrada-Noli.
Nu i maj släpps romanen ”Ansiktena” för första gången i svensk översättning. I den möter läsaren Lise Mundus, ett litterärt alter ego som Ditlevsen skapade mot slutet av sitt författarskap. Lise Mindus lever ett skenbart fridfullt liv tillsammans med sin make och 17-åriga dotter, men snart anar Lise att dottern och hennes styvpappa har en sexuell relation. Samtidigt sjunker huvudpersonen djupare och djupare ner i psykisk sjukdom.
– Tove Ditlevsen skrev som så många kvinnliga författare om kärleken till sin mamma, men här är hon borta och kampen står mellan sexualitet och moderskap. En kuslig roman om hur författarens alter ego kämpar mot sinnessjukdomen, säger Ulrika Milles.
Efter att ha försökt avsluta sitt liv flera gånger begick Tove Ditlevsen självmord 1976, 58 år gammal. Hennes begravning blev en nationell angelägenhet med tusentals gäster. Tanken på att inte få läsa sin egen minnestext irriterade henne, så hon löste det genom att tre år före sin död formulera den själv. I nekrologen skriver hon:
”Dödsfallet är en stor förlust för dansk litteratur, och man kan än i dag undra varför denna geniala kvinna aldrig blev tilldelad akademiens pris eller fick ingå i den höga församlingen.”
Tove Ditlevsen.
Dansk författare, född i Vesterbro, Köpenhamn 1917. Tog sitt liv där 1976.
Debutade som 22-åring med diktsamlingen ”Pigesind”. Genombrottsromanen ”Man har gjort ett barn illa” släpptes 1941. Publicerade ett 30-tal böcker under sin karriär, där sviten Köpenhamnstrilogin är den mest omtalade.
Romanen ”Ansiktena” släpps nu för första gången på svenska (översättning: Ninni Holmqvist) och så även ”Ditlevsen. En biografi” av Jens Andersen (översättning: Michael Larsson).
Hennes verk lästes av Astrid Lindgren. Har inspirerat författare som Tone Schunnesson, Caroline Ringskog Ferrada-Noli och Vigdis Hjorth som skrivit förordet till ”Gift”.
Läs fler artiklar av Tara Moshizi och läs mer om böcker