Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Det finns ett återkommande tema i nästan alla tv-julkalendrar: julefriden är på något sätt hotad – och det är barnens uppgift att lösa biffen. Är det inte spöken som härjar, så är snöbrist på fjället eller en stackars tomte som ingen längre tror på. Brukar du själv känna dig stressad för allt som ska hinnas i december? Var glad att du åtminstone inte är ett barn i en julkalender!
Årets upplaga, ”Tidstjuven”, börjar i en dystrare ände än vanligt. ”Jag hatar julen!” upprepar Clint, 10 år. Hans pappa försvann spårlöst på självaste julafton när han skulle gå ut och köpa tidningen och fem år senare är han fortfarande borta.
Clint kämpar som besatt med att samla ledtrådar. Nåltavlan på väggen är fylld med bilder och lappar med information som han hoppas ska kunna hjälpa honom i sökandet. Scenen får mig för en sekund att nästan tro att det är ”Beck” som visas på tv:n i stället för familjeprogrammet som brukar bli decembers största skolgårdssnackis. Jag blir först lite rädd: är det en feelbadkalender SVT serverar oss i år? En true crime-serie för barn? Nordic noir-trenden har gått för långt!
….utan förvarning kliver självaste Gustav Vasa in i Clints pojkrum. Han är stressad – danskarna är efter honom!
Lyckligtvis försvinner mina farhågor snabbt, för utan förvarning kliver självaste Gustav Vasa in i Clints pojkrum. Han är stressad – danskarna är efter honom! ”Tidstjuven” har nämligen ett historiskt tema. Den utspelar sig delvis i nutid, men genom en tidsmaskin i form av en kikare färdas Clint tillbaka i historien och får uppleva allt från vikingar till 1800-tal. Platsen är dock densamma: Allt utspelar sig i den lilla fiktiva, sömniga orten Kråksjö någonstans i Sverige.
I nutid kämpar några tappra invånare för att upprätthålla byns anseende. Den mest pådrivande är Clints mamma, turistchefen Moa som slåss mot syrliga Cindy, den konkurrerande grannortens representant och seriens outtröttliga antagonist.
”Tidstjuven” hade förstås inte kunnat heta just så utan att innehålla just en tjuv. Den narcissistiskt lagda karaktären Bildsköne Bengtsson följer med på Clints tidsresor och påstår sig vilja hjälpa honom att hitta sin pappa. Men kan man verkligen lita på en skurk?
Simon J Berger, som spelar tjuven, är i alla fall övertygande i sin gestaltning, och överlag är skådespelarinsatserna i serien slående starka. Man blir på gott humör av att återse Inger Nilsson (Pippi) som förvirrad frisör, Maja Rung som frustrerad turistchef och Sissela Kyle som snål kommunpamp.
Julstämningen är absolut närvarande – och humorfaktorn är hög. Jag sitter och skrattar högt för mig själv när de driver med samtidsfenomen, även när det handlar om bistra sådana. Det skämtas om smutskastningskampanjer på nätet, populism, hudvårdshysteri, woke-begrepp (”jag tror inte man får säga gycklare?”) och glesbygdens sorgliga statustapp. Halvvägs in i serien blir storyn även riktigt spännande. Problemet är bara att man ska ta sig dit.
De inledande episoderna är nämligen lite för spretiga. Det historiska temat etableras på ett allt för trubbigt sätt, skämten upprepas en gång för mycket och växlandet mellan förr och nu flyger inte riktigt som man kan önska. Risken är att man tappar många tittare på vägen, och det är synd – för dramaturgin i ”Tidstjuven” är lite som december självt. En trevande inledning följs av en lång väntan, men desto närmare den 24:e vi kommer, desto mer spännande blir det. Och finalen är inget annat än magisk.
Läs också:
Fler film- och tv-recensioner i DN
