Mitt i Manhattans bullrande Midtown står en nyöppnad skyskrapa där de sju våningarna uteslutande består av koreansk kultur. Där finns en stor konsertlokal, ett digert bibliotek, två våningar med konstgallerier, kaféer och en traditionell tesalong. När New Yorks nya Korean Culture Center invigs är Sydkoreas kulturminister Yu In-chon på plats för att berätta om vikten av att investera i konst och kultur.
– Att koreansk kultur erövrar hela världen nu är ingen slump. Budgeten för våra kultursatsningar har ökat i takt med vår BNP, säger Yu In-chon till DN.
Få länder satsar så offensivt på kultur som Sydkorea just nu. Landet driver nu 42 kulturcenter, ett slags internationella kulturhus, i 30 olika länder – från Sverige till USA. Det är bara den mest synliga delen av landets omfattande kulturpolitiska satsningar. Enligt Yu In-chon har den koreanska kulturvåg som svept över världen fått en rejäl skjuts av landets storskaliga investeringar. Exempelvis har de länge erbjudit generösa subventioner för översättningar av koreansk litteratur, vilket har bidragit till att göra författare som Han Kang lästa över hela världen.
– Redan när Han Kang fick Bookerpriset påminde det om att berättelser som vi kanske trodde att bara koreaner kunde förstå eller bry sig om faktiskt visade sig vara relevanta över hela världen, säger Yu In-chon.
I den inhemska kulturpolitiken stöder de allt från produktionen av långfilmer och tv-spel till visuell konst och kulturinstitutioner. Redan 1998 startades en inhemsk institution för kulturell innovation, Korea Creative content agency, vars budget vuxit från 50 till 400 miljoner dollar sedan år 2000. När institutionen grundades sade dåvarande presidenten Kim Dae-jung att målet var att ”globalisera koreansk kultur”. Två decennier senare har de lyckats häpnadsväckande bra med det.
– Min generation brukade bli oroade när våra barn sade att de skulle ägna sig åt konst eller litteratur. Men så är det inte längre. I dag tas de konstnärliga sektorerna på samma allvar som andra industrier, säger Yu In-chon.
Redan i början av 2000-talet svepte en koreansk kulturvåg över de asiatiska grannländerna, främst inom musik och dramaserier. Men de senaste åren har koreansk kultur även erövrat västvärlden, med allt från långfilmer och webtoons, till mode, konst, arkitektur, mat och litteratur.
”Parasite” blev den första ickeamerikanska film någonsin att vinna en Oscar för bästa film och tv-serien ”Squid game” var länge den mest sedda på Netflix. För två år sedan var båda av de två mest sålda popgrupperna i världen koreanska: BTS och Blackpink. Enligt det koreanska kulturministeriet finns det i dag drygt 100 miljoner fans som är aktiva i olika formella nätverk för koreansk popmusik, k-pop.
2016 blev Han Kang den första koreanska författaren som tilldelades Bookerpriset och nu blir hon även landets första vinnare av Nobelpriset.
Mycket av den kultur som det koreanska kulturdepartementet hjälper till att sprida över världen är mörk och djupt samhällskritisk. Han Kangs romaner tar ofta itu med landets värsta historiska trauman, som massakern på studentdemonstranter i Kwangju 1980, som skildrades i ”Levande och döda”, eller den senaste romanen ”Jag tar inte farväl”, som skildrar en massaker på omkring 30 000 personer på ön Jeju 1948–1949, en händelse som det var förbjudet att ens nämna under militärdiktaturen som styrde landet fram till 1980-talet. Filmen ”Parasite” och tv-serien ”Squid game” skildrar likaså brutala klassklyftor och hierarkier. Ändå har den koreanska regeringen inget emot att göra dessa konstnärer och artister till kulturella ambassadörer för landet och stolt sponsra och marknadsföra spridningen av dessa verk.
– Vi ser dem som exempel på det som gör den koreanska samtidskulturen dynamisk. Visst, många av berättelserna är mörka. Men ämnena som de tar upp är stora och universella. Det handlar om ojämlikhet, klimat, klass, mänskliga rättigheter. Så i stället för att se de här berättelserna som en attack på något specifikt koreanskt så uppskattas det internationellt att koreanska konstnärer lyfter dessa frågor, just för att frågorna kanske inte får tillräckligt mycket uppmärksamhet i andra länder, säger Yu In-chon.
Det går att mäta framgången för koreansk kultur i rent exportvärde. Den drar nu in mer än 12 miljarder dollar, 130 miljarder kronor, årligen, enligt kulturministeriet. Men Yu In-chon poängterar att kulturpolitik måste handla om mer än intäkter.
– Vår kulturella export har ökat med 10–15 procent årligen. Men de viktigaste tillgångarna går inte att mäta. Att folk över hela världen kan ta del av koreanska berättelser och därmed förstå något om vilka vi är, det är ovärderligt. Det är verklig kommunikation. Vi mäter inte kulturens framgång i pengarna, utan i de erkännanden vi får. Den koreanska kulturen är inte längre marginaliserad. Vi står i mitten nu.
