Giorgia Meloni kliver ur bilen, klädd i gympaskor och svart kostym. Bakom henne tornar det enorma, vita Viktor Emanuel-monumentet upp sig, ett palats byggt kring sekelskiftet som en symbol för enandet av det unga Italien. Det finns en särskild motsägelse i att hon är just här, just i dag.
Det är den 25 april, 80-årsjubileet av Italiens befrielse från nazisternas ockupation och den fascistiska diktaturen. Här mitt i Rom ska Italiens president Sergio Mattarella inleda landets firande av Festa della Liberazione genom att lägga en krans på ”fosterlandets altare” tillsammans med premiärministern Giorgia Meloni och andra toppolitiker.
I väntan på ceremonin kindpussas hon kärvänligt med partikollegan Ignazio La Russa, ordförande i den italienska senaten. Han är bland annat känd för ett hemma hos-reportage från 2018 där han visade upp sin samling av souvenirer från fascistregimen, inklusive en kommunistisk kavajnål som han hade lagt vid fötterna på en statyett av Benito Mussolini.
En vecka tidigare var Giorgia Meloni på besök i Vita huset, och blev kallad ”en underbar kvinna” av Donald Trump.
– Mitt mål är att göra västvärlden great again. Och jag tror att vi kan göra det tillsammans, sade hon.
Förra året utsåg amerikanska Politico henne till Europas mäktigaste person. ”Vem ringer du om du vill tala med Europa?” frågade sajten. För Elon Musk, världens rikaste person och rådgivare till USA:s regering, är svaret Giorgia Meloni. De är vänner.
Den 48-åriga italienskan har blivit EU:s närmaste länk till den amerikanska presidenten. Hon är också den första italienska premiärministern som kommer från ett parti med rötter i den gamla fascistregimen. Hon växte upp i ett av Roms tydligaste vänsterområden och anser att ”Sagan om ringen” är en ”helig” bok.
– Hon var en tjej som studerade saker noga. Hon improviserade inte. Det har alltid legat för henne att fördjupa sig i saker, säger Silvano Moffa.
Silvano Moffa är borgmästare i Segni, en liten kommun utanför Rom, men har ett långt förflutet i samma rörelse som Giorgia Meloni. 1998 blev han president i provinsen Rom, samtidigt som hon, då 21 år gammal, fick sitt första förtroendeuppdrag när hon valdes in till provinsstyret.
Under den tiden tog hon bland annat intryck av en tio dagar lång vistelse i flyktingläger i Algeriet tillsammans med sahrawier, ursprungsbefolkningen som flytt på grund av Marockos ockupation av Västsahara. Giorgia Meloni hade samlat in pengar till en avsaltare för dricksvatten.
”Där förstod jag vad det betyder att verkligen älska sitt hemland, att känna sig som en del av det och bestämma sig för att försvara det till varje pris”, skriver hon i sin självbiografi ”Io sono Giorgia”, Jag är Giorgia.
I boken använder hon bland annat en kritik av John Lennons sång ”Imagine” för att beskriva varför identitet är centralt i hennes politik. En värld utan gränser och traditioner, att kunna ”bli allt och vara ingenting”, är egentligen inte eftersträvansvärt, anser hon. Hon vill i stället försvara nationen och kärnfamiljen, säger att murar och gränser behövs för att bevara skönhet, civilisation, tradition.
2017 sade hon till journalister att ”ja, jag tror att det finns en plan om folkutbyte i Italien”, eftersom italienare emigrerar medan asylsökande tas emot. Den sortens konspirationsteorier har hon talat mindre om på senare år.
En orkester tar ton och utanför avspärrningarna vid Viktor Emanuel-monumentet samlas allt fler människor för att följa ceremonin för befrielsedagen.
– Titta, där är Meloni!
En flicka har klättrat upp på en skylt för att få en glimt av de makthavare som hon känner igen.
Giorgia Meloni växte upp sex kilometer härifrån, och det är någonting hon ofta återkommer till. När hon hetsade upp sig under ett valmöte häromåret sade hon:
– Jag försöker vara sansad men jag är från Garbatella, vad ska jag göra?
Från den stora vita byggnaden vid Piazza Venezia går en bred kullerstensboulevard som Benito Mussolini lät skapa, rakt ner mot Colosseum. Fortsätter man en bit söderut kommer man till Garbatella, den arbetarstadsdel från 1920-talet dit Giorgia Melonis familj flyttade när hon var liten.
Hon tar gärna upp att personer från vänstern, intellektuella, radical chic som de kallas från högerhåll i Italien, hånar henne för hennes folkliga rötter.
– Jag är stolt över att människor jag möter fortfarande säger ”du” till mig. För jag kommer från folket. Och den förolämpningen har de riktat mot mig som om det vore det värsta de kan komma på. Men så är det inte för mig, sade hon förra året i en intervju med den högernationalistiska tidningen La Verità.
Husväggarna i Garbatella är fulla av affischer om befrielsedagen. ”Alltid och nu – motstånd”, står det på en bild av en motståndskvinna tecknad som Jungfru Maria med en bebis vid bröstet.
Vi går genom kvarteren där Giorgia Meloni växte upp, lugna och lummiga gator mellan ockragula bostadshus. Här försörjde sig hennes mamma Anna Paratore bland annat genom att skriva 200 kärleksromaner under pseudonymen Josie Bell, innan hon fick jobb som revisor.
Pappan Francesco Meloni lämnade familjen och startade en restaurang på Kanarieöarna när Giorgia och systern Arianna var små.
Giorgia Meloni själv jobbade bland annat som barnvakt, servitris på ett nöjespalats och bartender på nattklubben Piper där hon uppfann en drink som hette Giorgia.
Mitt på den tysta och tomma lilla gatan Via Guendalina Borghese finns två dörrar, stängda med tunga rulljalusier, utan porttelefon eller ringklocka. Prydligt målat ovanför dem är symbolerna för Italiens bröder, Giorgia Melonis parti, och ungdomsförbundet Gioventù nazionale.
Enligt Giorgia Meloni var det den 19 juli 1992, samma dag som den sicilianska maffian Cosa Nostras mord på åklagaren Paolo Borsellino, som hon gick hit till sin närmaste partilokal.
”Jag accepterade inte längre att känna mig maktlös, jag kunde inte bara se på”, skriver hon i sin självbiografi.
Samtidigt pågick den stora brottsutredningen Mani Pulite (rena händer), som avslöjade så omfattande korruption att hela det politiska systemet i Italien föll.
Giorgia Meloni såg Movimento Sociale Italiano, MSI, som ett alternativ till kaoset. Ett litet parti som personer från den sista fasen av den besegrade fascistregimen hade bildat året efter Italiens befrielse.
Garbatellasektionens lokal var så anonym att Giorgia Meloni inte kände till den, trots att hon bodde runt hörnet. Hon letade upp adressen i telefonkatalogen, knackade på och sade att hon ville skriva in sig i partiet.
På befrielsedagen är det tyst och tomt kring hennes gamla tillhåll, men några kvarter bort, i Parco Schuster, är det desto livligare. Här bär en grupp ungdomar röda flaggor med hammaren och skäran, andra har partisymbolen för Partito Democratico, PD, Italiens motsvarighet till Socialdemokraterna. Tusentals har samlats i en manifestation för den gamla motståndsrörelsen.
Luciana Romoli fyller 95 i år, är kortast här, och behandlas lite som en rockstjärna. En kö bildas. Personer i alla åldrar vill komma fram och ta sin bild med henne.
När hon var åtta år gammal stängdes hon av från skolan för att ha försvarat sin judiska bänkkamrat mot en fascistisk lärarvikarie. 1943, kort före sin trettonårsdag, fick hon täcknamnet Luce, ljus, och blev staffetta, en av de kvinnor som transporterade information, vapen och mediciner på cykel genom det ockuperade Rom till de stridande partisanerna.
– Jag var beredd att dö, och jag skulle vara beredd att göra det nu också, för en bättre värld, säger hon med låg röst.
Under kriget gav hennes pappa henne och hennes syster tabletter med cyanid som de skulle ta om de greps, för att dö hellre än utsättas för tortyr och övergrepp av tyskar och fascistiska kollaboratörer.
För Luciana Romoli är det ingen tvekan om vad Giorgia Meloni är.
– Hon förnekar allt. Hon är verkligen fascist, säger hon.
– Att se folket här tröstar mig, för det får mig att förstå att vi inte är ensamma och att hennes tid förr eller senare har ett slut. Men jag frågar mig vad vänstern gjorde. De gick inte och röstade, om de hade gjort det hade inte fascisterna vunnit.
Vi får aldrig något svar på vår fråga om att intervjua någon från ungdomsförbundet till Melonis parti här. Gioventù nazionale är känslig mark sedan en granskning i somras av sajten Fanpage, vars reporter hade wallraffat och med dold kamera filmade aktivister som ropade ”Sieg Heil” och ”Duce” och skröt om familjeband till nyfascistiska terrorister från de så kallade blyåren på 1970-talet.
Den lilla sektionen i Garbatella är inte med i granskningen, men liksom Giorgia Meloni beskriver de antifascismen som partisk och uppmärksammar i stället sina martyrer: dels unga partikamrater som slogs ihjäl av vänsteraktivister på 1970-talet, dels italienare som dödades av jugoslaviska styrkor i slutet av andra världskriget.
De har också nyligen haft en föreläsning om högerns miljöpolitik, och bjudit in till ”Tolkien talk”.
Föreläsaren Oronzo Cilli är skaparen bakom en stor Tolkienutställning som finansierades av kulturdepartementet kort efter att Giorgia Meloni och hennes Italiens bröder bildade regering 2022. Den sattes upp på Galleria Nazionale här i Rom, nu turnerar den landet runt. Det är ingen slump.
– Jag tror att Tolkien kan uttrycka bättre än vi själva vad konservativa tror på, sade Giorgia Meloni till New York Times för några år sedan.
Hennes favoritfigur i ”Sagan om ringen” är Sam, trots att han bara hjälper hjälten Frodo. ”Det är de små händerna som förändrar världen”, parafraserar hon Tolkien i sin egen biografi.
– När jag var ung var ”Sagan om ringen” en av de mest lästa texterna bland högerns unga, säger Silvano Moffa som gick med i MSI på 1970-talet.
På den tiden ordnade partiet flera Campo Hobbit, Hobbitläger.
Tolkiens karaktärer förkroppsligar värden som trohet, ära och disciplin, som är viktiga för en högermänniska, säger Silvano Moffa.
Vid Colosseum letar vi upp en annan undanskymd dörr. Giorgia Meloni beskriver själv lokalen som döljer sig i en romersk ruin som ”egentligen obrukbar”.
”Ett slags grotta utan ens en toalett, jag minns fortfarande promenaderna för att använda toaletten i den närmaste baren som låg en halv kilometer bort.”
På gräsmattorna här brukade hon och hennes kamrater i ungdomsförbundet klä ut sig till figurer från ”Sagan om ringen” och sätta upp föreställningar för barn.
Här startade hon den årliga politiska festivalen Atreju, med namn efter hjälten i Michael Endes fantasyroman ”Den oändliga historien”. Arrangemanget har växt, och på senare år har gäster som Elon Musk och Ungerns premiärminister Viktor Orbán kommit dit.
I grottan på kullen Colle Oppio föddes den grupp i partiet som nu sitter vid makten i Italien.
1994 fick Giorgia Melonis parti ministerposter för första gången, i Silvio Berlusconis regering. Tre ombildningar senare är nu Italiens bröder, med samma eldflamma som partisymbol som 1946, landets största parti.
I valet 2022 fick de 26 procent av rösterna och Giorgia Meloni blev landets första kvinnliga premiärminister.
Giorgia Meloni gör inga fler framträdanden på jubileet av befrielsedagen, men skickar ut ett kort uttalande. Genom åren har hon upprepat att hon inte är en anhängare av fascismen, att den tillhör historien. ”Å andra sidan”, skriver hon i sin självbiografi, ”kan jag varje namn och livshistoria på ungdomarna som offrades på antifascismens altare på 70-talet.”
– Delvis är jag rörd, delvis stolt, säger Silvano Moffa om att Giorgia Meloni nu leder landet.
– Att veta att en ung tjej som jag såg växa upp har blivit premiärminister är en oerhörd stolthet. Det är drömmen som vi i högern alltid har haft, att en av oss någon gång ska bli regeringschef. För mig och min generation är det en stor källa till glädje.
Läs mer:
Kommer Meloni att laga relationen till Trump – eller säljer hon ut hela EU?
Ledartrojkan som har Trumps öra – kan rädda relationen till USA
