– Jaha, är du kvinna eller man?
Längdhopparen Tilde Johanssons pojkvän skämtar när hon kommer gående med den ljusgula blanketten där det står att hon lämnat ett salivprov till ett testföretag.
Det är fredagskväll på hotell Scandic Anglais vid Stureplan i Stockholm, från baren en trappa ner hörs musik och sorl – en något absurd miljö att genomföra könstester i. Men en och en går Sveriges bästa kvinnliga friidrottare in bakom ett draperi för den procedur som enligt nya regler krävs för att få vara med på VM.
Ingen som vi frågar är orolig över vad resultatet ska visa. Men det är inte uteslutet att någon får tillbaka ett överraskande besked.
De allra flesta människor går enkelt att ordna in som antingen män eller kvinnor. Men på ett fåtal av alla barn som föds är det inte självklart att bestämma kön.
Ända sedan kvinnor började tävla i idrott på allvar i början av 1900-talet har förbunden oroat sig för att en del av dem är alltför manliga, och vinner på grund av det.
Olika metoder för att avgöra damidrottares kön har introducerats och förkastats, längs vägen har individer pekats ut och farit illa.
Nu har transkvinnor i idrotten blivit en av de största politiska frågorna i USA, trots att det finns försvinnande få. Och idrottens institutioner har svängt – könstester som avskaffades för decennier sedan återinförs.
Det ska inte finnas något ”biologiskt glastak”, sade internationella friidrottsförbundet World Athletics ordförande, Sebastian Coe, i juli.
– Det har alltid varit väldigt klart och tydligt för mig och för World Athletics styrelse att genus inte kan trumfa biologi, sade han.
Men är det genus, det vill säga samhällets idéer om manligt och kvinnligt, som inte går ihop med sportens indelning i dam och herr? Eller är det människans biologi som är för komplicerad för idrotten?
María José Martínez Patiño rotar bland papper på sitt skrivbord och tar fram ett telegram daterat Seoul, Sydkorea, den 4 oktober 1988.
Hon läser upp texten på engelska:
– ”I ljuset av de nya bevisen är du godkänd för att delta i damtävlingar i friidrott.”
Meddelandet är från den svenske läkaren Arne Ljungqvist, då ordförande för internationella friidrottsförbundets medicinska kommitté, som jobbade för att avskaffa könstester.
– Han förstod att jag hade rätt, säger María José Martínez Patiño från sitt arbetsrum i Spanien, när vi ses via videolänk.
Hon var häcklöpare på den tiden, och hennes fall förändrade hur idrotten ser på kön.
Hon hade aldrig tänkt på att hon kunde vara någonting annat än kvinna när hon åkte till världsuniversitetsspelen 1985. Sedan 1960-talet hade idrotten använt ett test för att screena alla damidrottare för en andra X-kromosom. Vanligen har kvinnor XX-kromosompar, män XY.
Snart kom landslagsläkaren och uppmanade María José Martínez Patiño att fejka en skada för att dra sig ur tävlingen. Det var något problem med hennes test.
Två månader senare fick hon till sin förvåning ett brev som sade att hon var man.
Trots det ifrågasatte hon fortfarande inte sin kvinnlighet.
Hon frågar retoriskt:
– Malena, om du tittar dig i spegeln, tvivlar du på att du är kvinna?
– När jag såg mig runt i omklädningsrummet, i duschen med mina träningskamrater, så såg jag ingen skillnad mellan mig och dem.
Det finns en förklaring. María José Martínez Patiño har ett mycket ovanligt syndrom, CAIS, fullständig androgenokänslighet. Hennes kropp har testiklar på insidan och inte äggstockar, men hennes celler svarar inte på testosteronet som de bildar.
Personer med CAIS har ingen livmoder, men de går inte heller igenom en manlig pubertet. Deras kroppar och hjärnor är opåverkade av manligt könshormon och de får ett kvinnligt utseende.
En rad andra tillstånd ger också en avvikande könsutveckling hos ett fåtal. I Sverige är det svårt att bestämma kön på ungefär 20 nyfödda per år.
Informationen om María José Martínez Patiños testresultat läckte till pressen och blev braskande rubriker. Hon hängdes ut, stängdes av, blev av med sitt idrottsstipendium, hennes pojkvän lämnade henne.
– Det var hemskt, säger hon nu.
Med hjälp av forskare och läkare slogs hon för att få tävla igen, och fick rätt tre år senare. Hon ansågs inte ha någon fördel av sin Y-kromosom.
– Men skadan var redan gjord. Jag var inte längre samma María. Sådant här märker människor för resten av livet.
”I allmänhet konstaterade man att de vackraste damerna kommo sämst, men att ’fulingarna’ dominerade.”
Så skrev DN i en artikel om damernas hundrameterslopp på Berlin-OS i augusti 1936. ”Helen Stephens i karlatagen” var rubriken, amerikanskan hade vunnit i överlägsen stil på en tid som var bättre än en del mäns. Anklagelser om att hon var man ledde till den första offentligt omtalade könskontrollen i OS, läkare undersökte före spelen att hon var kvinna.
Kvinnor hade slagits för att få tävla i OS. En organisation anordnade så kallade damolympiader, bland annat i Göteborg 1926, som satte press på Internationella olympiska kommittén att släppa in kvinnor i fler än bara det fåtal discipliner som redan fanns.
När damidrotten kom i gång ifrågasattes flera av de främsta deltagarna.
Friidrottare som tyska Dora Ratjen, polskamerikanska Stella Walsh och brittiska Mary Weston omskrevs för sin misstänkta könstillhörighet. Några av dem började leva som män, och lämpligheten i att kvinnor alls tävlade ifrågasattes.
Att träna för OS är så hårt att ”de manliga kvinnotyperna till slut tvingas i dagen”, skrev DN:s sportchef, signaturen Mr Jones, 1938.
Så kallade ”nakenparader” infördes, där kvinnliga idrottare fick ställa upp sig framför läkare och dra ner trosorna för att få sin könstillhörighet certifierad.
Gener spelar roll i idrott. Om det bara var träning som avgjorde hade ingen indelning i dam- och herrklass behövts. I många sporter är de bästa männen runt 10 procent bättre än de bästa kvinnorna.
Ändå leder gränsdragningen mellan könen till kontroverser.
Friidrottens nya könstest ska kontrollera om det finns en SRY-gen. Den sitter normalt på Y-kromosomen som män har, och sätter i gång kroppens utveckling i manlig riktning.
Men SRY-genens funktion kan vara nedsatt, och den kan sitta på fel kromosom. Eller så är det som för en av de ifrågasatta damstjärnorna på 1930-talet, Stella Walsh. Hon dog i en bilolycka 1981 och rättsläkaren meddelade att hon hade mest manliga kromosompar, men också avvikande kvinnliga, och outvecklade manliga könsorgan.
Efter nakenparader och kromosomtester togs allmänna könscertifikat för kvinnor i idrotten bort på 1990-talet, när forskare kritiserade dem som ovetenskapliga.
Men kontroller gjordes fortfarande, i misstänkta fall.
2009 ställde den då 17-åriga 800-meterslöparen Caster Semenya allt på ända igen.
Hemma i Sydafrika brukade hon få visa sig naken för mottävlare, eftersom folk tyckte att hon såg ut som en pojke. Innan hon vann VM-guld fick hon genomgå sitt livs första gynekologundersökning.
”Jag är en annorlunda sorts kvinna, det vet jag, men jag är fortfarande en kvinna”, skriver hon i sin självbiografi, där hon vittnar om hur smärtsamt det varit för henne att få den allra känsligaste informationen om sin kropp utfläkt inför hela världen.
Hon uppfostrades som flicka, och fick samtidigt som resten av världen reda på att hon har manliga XY-kromosomer, har testiklar inne i kroppen och saknar livmoder. Och en enzymbrist som brukar göra att barn ser ut som flickor innan en manlig utveckling kan sätta fart i puberteten.
Sedan Caster Semenyas genombrott har internationella friidrottsförbundet provat olika regelverk för att ”skydda den kvinnliga kategorin”. Hon har tagit saken till Europadomstolen för mänskliga rättigheter.
Under tiden har frågan om avvikande könsutveckling smält ihop med den om transkvinnor – både i debatten och i idrottens regelverk.
Jimmy Lindberg leder vår promenad mellan gräsplaner och löparbanor intill fotbollsarenan Olympia i Helsingborg. Hon känner sig hemma här.
Idrotten blev hennes tillflyktsort när hon var mobbad i skolan som barn, och när hon 25 år gammal kom ut som transsexuell var löpningen ett sätt att hantera att hon mådde dåligt.
Hon pekar på friidrottshallen.
– Den hallen har världens sämsta ventilation. Det är som att andas grus. Men jag har sprungit många tävlingar där, tränat med klubben på vintern. Friidrott är någonting som har varit centralt i mitt liv. Jag kommer aldrig att inte ha det i mitt liv, säger hon.
På det sättet är hon väldigt ovanlig.
Transkvinnor, som transiterat från man till kvinna, har officiellt fått tävla i OS sedan 2004, men den enda kända som har gjort det är en tyngdlyftare i OS i Tokyo 2021.
Själv har Jimmy Lindberg lagt ner sin dröm om OS nu.
17 år gammal sprang hon sitt första maratonlopp och blev tvåa, var en lovande långdistanslöpare, som pojke. Men hon hatade allt som gjorde kroppen maskulin, ville inte bli stor och grov. När hon var 20 lade hon tävlandet åt sidan för att börja ta kvinnliga hormoner.
I januari 2019, två dagar efter att hon kommit ut som transkvinna, började hon springa varje dag, en svit som höll i 2 411 dagar. Då fick transkvinnor tävla om de höll sina testosteronnivåer under en viss gräns.
– Jag tänkte: varför kan jag inte göra en ny elitsatsning?
2023 sprang hon sin första tävling efter transitionen. Hon var långt ifrån sina gamla tider, men det kändes som att hon erkändes som kvinna när hon fick ställa upp i damklassen. Det var tillfälligt.
Friidrottsförbundet ändrade reglerna, och stängde ute transkvinnor helt från damklassen.
Jimmy Lindberg skrev ett upprört mejl till förbundet World Athletics – som svarade med att ringa upp henne.
Hon bjöds in i den arbetsgrupp som tagit fram underlag till friidrottens nya regler. Ett både givande och frustrerande arbete, säger hon.
På senare år har flera studier visat hur atletiska förmågor försämrats hos transkvinnor som sänkt testosteronnivåerna – men muskelstyrkan har ändå fortsatt att vara större än andra kvinnors. Vad gäller uthållighet är läget mer oklart.
Jimmy Lindberg har själv ingen självklar lösning på hur reglerna borde se ut, men en variant skulle kunna vara att transkvinnor är med, men inte placerar bort andra kvinnor utan till exempel får dela en seger. Förutsättningarna får inte vara för orättvisa, men hon vill att transkvinnor får vara med i idrotten på något sätt.
Som det är nu får hon själv inte tävla på elitnivå, däremot i lokala lopp. Men hon avstår på grund av motståndet hon upplever. Folk säger till henne att hon är fuskare. Hon tror att uteslutningen på elitnivå påverkar attityderna generellt.
– Jag känner lite grand att vi ändå har blivit utestängda av de här besluten.
I den amerikanska valkampanjen förra året lovade Donald Trump att redan på sin första dag som president ta beslut om att ”hålla män borta från kvinnoidrotten”. 17 dagar efter att han svurits in skrev han under presidentordern ”Keeping men out of women’s sports” som förbjuder transkvinnor att delta i flick- och damidrott.
Bland en halv miljon collegeidrottare i USA lär det då ha funnits färre än tio transpersoner.
Kvinnor med avvikande könsutveckling är däremot överrepresenterade i elitfriidrott. Ofta har de gått utan diagnos och kommer från fattiga länder med sämre tillgång till sjukvård.
Många idrotter har tillåtit både transkvinnor och kvinnor med variation i könsutvecklingen att delta om de håller sina nivåer av testosteron under en viss nivå. De senaste tre åren har flera förbund svängt och börjat stänga ute alla som genomgått en manlig pubertet.
Utövare som har samma syndrom som María José Martínez Patiño får därmed som enda undantag delta i damklassen, trots att friidrottens nya regelverk kallar dem biologiska män på grund av deras XY-kromosomer.
María José Martínez Patiño tycker att de nya könstesterna är integritetskränkande och onödiga, en tillbakagång till 1960-talet. Efter idrottskarriären blev hon idrottsvetare på universitetet i Vigo i Spanien och har rådgivit den internationella olympiska kommittén.
Antalet idrottare med avvikande könsutveckling är få och de borde bedömas var för sig, säger hon. Hon tycker att utgångspunkten borde vara att alla kvinnor är behöriga att tävla i damklassen, så som alla enligt lagen ska antas vara oskyldiga till brott innan motsatsen bevisats.
– Men det verkar som att kvinnor inte har en sådan status, utan vi behöver bevisa för män att vi är kvinnor.
Men för längdhopparen Tilde Johansson på hotell Scandic Anglais är åtgärden odramatisk. Hon vill veta att hon möter sina medtävlande på rättvisa premisser.
– När nu alla gör det tror jag också att det kan bli mindre spekulationer. Annars kan det tisslas och tasslas bakom kulisserna, om någon ser lite manlig ut.
Släggkastaren Rebecka Hallerth är mer kluven i frågan. Hon undrar om det har gått för fort att återinföra könstester.
– Det här kan ju vara en känslig grej. Hur påverkas man om man får reda på att man har annorlunda könskromosomer? Har de tänkt på att ge något stöd till de idrottarna sedan?
Läs mer:
Backar om könstesterna i skidvärlden: Policyn är inte färdig
Krav på könstest överraskade åkare: ”Men bra att Fis är i framkant”
Kaos i friidrottsvärlden efter sent krav på könstester
Professor: Kromosomerna inte avgörande
