Man kan läsa Alfred Tennyson. Det är inget fel med att läsa Tennyson. Man kan nypa tag i ett prassligt antologiblad, ta sig an ”Den lätta brigadens attack” från 1854 och lära sig om slaget vid Balaklava under Krimkriget, där fem brittiska regementen stupade i ett självmordsanfall mot de ryska kanonställningarna.
Det går, som sagt, utmärkt att läsa Tennyson. Eller så får man hela lektionen på fyra minuter – till rockhistoriens mest flyhänta riff – när Iron Maidens Bruce Dickinson står på scen i tidsenlig röd uniformsrock, med mikrofon i ena handen och Storbritanniens unionsflagga i den andra.
Tennyson ger dig dödsrunan ur gudsperspektiv, Iron Maiden sätter dig i sadeln – låten ”The trooper” beskriver inte anfallet, den är anfallet: versfötterna förs till sprängande galopp av Steve Harris basgång medan Dickinson ylar:
The smell of acrid smoke and horses’ breath
As I plunge on into certain death
Steve Harris var från början elektriker i nordöstra Londons ruffigare kvarter. Men med basgitarren över axeln blir han något annat – en tidsresande bibliotekarie med smak för blodsutgjutelse, dramatik och teologi.
Han är Iron Maidens grundare och huvudsakliga låtskrivare och har, vågar jag påstå, gjort mer för mäns bildning världen över än de flesta läsutmaningar och folkbildningskampanjer.
Jag säger det som en av dessa miljontals män.
Harris är ena halvan av radarparet som utgör bandets själ – den andra hälften är Bruce Dickinson. En oktavklättrande röstakrobat, med en poets inre liv och cv:t hos en Bondskurk: han är fäktare av olympisk kaliber, författare av satiriska romaner och har pilotlicens för att flyga jumbojet.
Med basgitarren över axeln blir Steve Harris en tidsresande bibliotekarie med smak för blodsutgjutelse, dramatik och teologi.
Tillsammans gör de bildning till en upplevelse. Förstärkarnas tryckvåg blåser dammet ur all kurslitteratur. Kalla det powerpedagogik. De har skrivit låtar baserade på verk av Umberto Eco, Joseph Conrad, CS Lewis, William Golding, Aldous Huxley, HG Wells, för att nämna ett fåtal. I princip hela västvärldens litterära (manliga) kanon ryms i bandets diskografi.
– Folk tycks generellt tro att hårdrock är idiotmusik som bara handlar om att knulla, supa och slåss, men metaltexter har ofta litterära referenser. Tolkien framför allt, som dykt upp hos alla från Black Sabbath till svenska Amon Amarth. Och grekisk och nordisk mytologi, särskilt inom mer extrem metal.
Det säger Ika Johannesson, författare till metalboken ”Blod eld död” och curator för den nu pågående utställningen ”Total metal” på Kulturhuset i Stockholm.
Iron Maidens utgångspunkt är alltså inte unik. Men få band har gjort det med samma ihärdighet, inlevelse, varaktighet, bredd och ambitionsnivå.
Kändaste exemplet är den nästan fjorton minuter långa ”Rime of the ancient mariner”, byggd efter Samuel Taylor Coleridges berättande dikt ”Balladen om den gamle sjömannen” från 1798. Den släpptes på skivan ”Powerslave” från 1984.
Att ett hårdrocksband anammar en 200 år gammal dikt av den brittiska romantikens portalfigur är en usel målgruppsanalys på pappret – men i hörlurarna framstår det som självklart.
Diktens gungande, sjungande rytmer och rim är som gjorda för att skrikas in i evighet och odödlighet. För att inte nämna kupletternas gotiska infärgning av övergivna skeppsvrak, slemmiga odjur och Döden som spelar tärning om sjömännens själar.
Harris mindes dikten från sin lärobok i skolan och stöpte den i läder och lycra; låten brukar beskrivas som hans hantverksmässiga höjdpunkt, med sina många tempo- och stilbyten inklusive en lång recitation av ursprungsdikten i låtens mittparti.
Det fina är att man inte behöver känna till Coleridge för att fångas av musiken. Här finns ingen elitism, snarare en belöning för de redan invigda. Ett hemligt handslag mellan bandet, lyssnaren och skalden.
Just detta gör Iron Maidens folkbildande hållning så subversiv. Medan akademiker och politiker träter om läslistor och kulturkanon använder bandet popkulturen som inkörsport till det grindvaktade, högtstående och överdrivet vördade.
Det är ett stresstest som bevisar att litteraturen varken är bräcklig eller fångad i tiden. Den utstår höga decibelvärden och distade gitarrer. Den kan köras igenom fjorton minuters metalsmide och komma ut i bortre ändan med livet i behåll, rent av förstärkt.
Bandet har en uttalad vilja att verka som bildningsambassadörer, de pratar ofta om att väcka nyfikenhet hos publiken att leta upp de litterära förlagorna. Dickinson reciterar gärna skalder, barder och poeter från scenen i sina mellansnack, som ur Shakespeares ”Julius Caesar” innan man sparkar igång ”The evil that men do”.
– Som utbildad lärare i samhällskunskap och historia för gymnasiet och grundskolans senare del vet jag hur tacksamt det är att hänga upp delar av undervisningen på populärkulturella referenser. Det är ett sätt att fånga intresset hos eleverna.
Det säger Kalle Bäck, kristdemokratisk lokalpolitiker i Göteborg. Han har sett Iron Maiden live ett hundratal gånger; bara i sommar har han biljett till tio tillfällen.
Hans egen favorit bland bandets litterära låtar är ”Brave new world” från comebackskivan med samma namn 2000. Texten är inspirerad av Aldous Huxleys roman ”Du sköna nya värld” från 1932. Låten fick Bäck att läsa boken på engelska under sin gymnasietid och sedan hålla ett föredrag i klassen om den och författaren.
– Det är en dystopi om hur mellanmänskliga relationer ersätts med en drog, människor delas in i grupper för att tjäna sina syften och staten har absolut kontroll. Låtens melankoli passar perfekt med detta dystra tema och får en att tänka till om vad som är viktigt i livet och att friheten inte ska tas för given.
Jag minns en tv-intervju med Bruce Dickinson, det kan ha varit på SVT, för kanske tjugofem år sedan. Detaljerna är suddiga men hans replik som inbränd. Han fick frågan varför deras texter rör sig inom det eskapistiska och fantastiska. ”Om du växer upp på gatan vet du redan hur hårt det är”, förklarade han. ”Då behöver du ingen som berättar för dig om det livet.”
På de två första skivorna, när Paul Di’Anno var sångare, handlade texterna fortfarande om urban misär. Där finns låtar om prostitution och blottare, och på omslaget till debuten från 1980 syns bandets zombiemaskot Eddie i risigt punkblonderat hår, tjackstirrig framför en skumt belyst tegelmur.
Sedan dess har bandet gått bortom den grovskurna bilden av hårdrockslyssnaren som samhällelig avfälling: Iron Maiden har en världspublik som överskrider klass- och generationsgränser. Det hindrade dem inte från att på ”Somewhere in time”-skivan 1986 influeras av brittisk arbetarlitteratur, Alan Sillitoes ”Långdistanslöparens ensamhet”, om en ung, arg man på Nottinghams hopplösa horisont.
Det som verkligen får Iron Maiden att glöda är klassfriktionen – kraften som uppstår när East End-tegel ställs mot elfenbenstorn. Även om Dickinson senare i livet, tack vare föräldrarnas klassresa, gick på såväl internat som universitet så växte han upp hos sin farfar i ett brittiskt koldistrikt. De övriga är formade av östra Londons sot, svordomar och muskulösa vokaler. De älskar fortfarande sin fotboll och sina pints. Men de såg litteraturen som fångad bakom akademins dörrar. Så de slog in dem – de reciterar inte Coleridge så mycket som de reclaimar honom.
Kanske är det den hungern och revanschlustan som fortfarande driver dem, femtio år senare, att outtröttligt färdas över världen och genom litteraturhistorien. I en tid när kultur ibland handlar mer om statusmarkör än innehåll påminner de oss om något avgörande: att bildning inte är en tillhörighet, utan en rörelse. Och att kunskap ibland stäms bäst i E-moll.
Läs mer: 25 konserter och festivaler att se fram emot sommaren 2025
