Roman
Édouard Louis
”Kollapsen”
Övers. Marianne Tufvesson
W&W, 200 sidor
Delar av den svenska kritikerkåren verkar ha drabbats av en viss Édouard Louis-mättnad och det går på ett sätt att förstå varför. Av någon anledning – jag gissar på lyckad marknadsföring – framstår han i den svenska utgivningen ofta som sin generations enda franska författare.
När ”Kollapsen”, den sjätte Louis-romanen i ordningen, nu kommit på svenska känner läsaren snabbt igen sig.
Angreppspunkten är vad den alltid varit: Klassamhället. Spelplatsen kan vi nu: Hans ursprungsfamilj i norra Frankrikes trasproletariat.
När halvbrodern avlider i sviterna av alkoholism, bara 38 år gammal, och ”Kollapsen” tar sin början har Édouard Louis inte träffat honom på tio år.
Han känner inte någonting vid dödsbudet och vill inte gå på begravningen.
Däremot vill han försöka förstå vad som hände.
Minnena av brodern vittnar om en våldsam, försupen och sexistisk man med storslagna planer som aldrig hade några materiella förutsättningar att bli verklighet.
”Kollapsen” får allteftersom karaktären av en halvhjärtad polisundersökning med små psykoanalytiska ansatser. Det är nedslag i barndomen och minnesanteckningar över en bror som han aldrig har känt på riktigt.
Han kommer heller aldrig riktigt nära. Enda gången det bränns är i de intervjuliknande samtal Édouard Louis genomför med halvbroderns tidigare flickvänner.
Varför drömde han så stort och lyckades med så lite? Varifrån kommer hans Sår? (Med versalt S genom hela boken, ett grepp som känns lite malplacerat.)
I Expressen avfärdar Per Wirtén romanen under rubriken ”Ja, din barndom var hemsk – släpp den” och skriver: ”Det är som om Louis ändå blivit kvar i barndomshemmet där han ältar sina helvetesminnen. Varv efter varv. Ett skrivande som började som en befrielsehandling har börjat likna ett självskadebeteende.”
Det är lätt att förstå frestelsen i att skrika att kejsaren är naken. Inte minst när kritiken i svensk press varit mer eller mindre knäböjande under ett decennium.
”Det som är irriterande är att Louis ses som progressiv, en författare som gör skillnad. När det han främst gör är att ständigt peka ut sina familjemedlemmar som främmande, distansera sig från dem; han är minsann ingen tölp som bor ute på vischan i en gudsförgäten by”, skriver Sanna Samuelsson i en uppmärksammad sågning av den föregående romanen ”Monique flyr” i Aftonbladet.
De två recensionerna ringar in den återkommande kritiken mot Édouard Louis med god precision: Upptagenheten av barndomen och den egna familjen samt ivern att beskriva dem inte bara som offer för omständigheterna, det vill säga Frankrikes fördelningspolitik, utan också att närmast lustfyllt betrakta dem som obildade losers.
Han problematiserar återkommande sin egen, klassresenärens, blick på dem. Han skäms för att han skäms för dem.
Också det skyller Édouard Louis på klassamhället.
När mamman lämnat ännu en alkoholiserad man ringer han sin storasyster Clara, känd som en av berättarrösterna från Louis-romanen ”Våldets historia” (2017), som inte talat med honom på åtta år. I tonåren var de nära, de sjöng schlagers i bilen på väg till mataffären och tillbringade långa eftermiddagar med att snacka skit om föräldrarna tillsammans.
Gymnasiestudierna slår in en kil mellan Édouard Louis och systern, som på yrkesvägledarens uppmaning börjat jobba direkt efter högstadiet. I den nya miljö Édouard Louis får tillträde till framstår deras gemensamma tidsfördriv plötsligt som hopplöst banala.
”Detta är också klassavståndet, klassamhällets våld: Att inte längre kunna sjunga tillsammans i en bil, inte längre kunna skratta ihop mellan hyllorna på en stormarknad”, skriver han i ”Monique flyr”.
Det går förstås att ha rent konkreta invändningar mot detta. De allra flesta människor fortsätter att träffa och skratta med sina syskon trots att deras positioner i samhällshierarkin skiljer sig åt.
Men det vore att recensera Édouard Louis utifrån den ibland rätt osympatiska person han tycks ha blivit i förhållande till sin familj, och inte utifrån de sociologiska smärtpunkter han försöker belysa litterärt. Kritiken i Sverige har också rört sig åt det här hållet på senare tid: Man bedömer Édouard Louis karaktär snarare än hans litterära gärning.
I Frankrike har han länge levt med attacker från alla möjliga håll. Högern har anklagat honom för att vara en självcentrerad martyr och outhärdlig bobo. Det är franska för ”bourgeois-bohème”; den förment upplysta globala medelklass med humaniorastudier i bagaget, som röstar vänster men föraktar fattigdomens själva estetik.
Delar av den franska vänstern – och nu också den svenska – har gett sig på Édouard Louis för att han cementerar arbetarklassens stereotyper med vulgära gestaltningar av människor han borde värna.
Redan debutromanen ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule” (2015) med sitt frosseri i familjemedlemmarnas kroppsliga och verbala underklassmarkörer bjöd läsaren på en lång rad örfilar.
Frågeställningen har följt Édouard Louis sedan dess, med vissa variationer.
Vid utgivningen av senaste romanen ”Kollapsen” har frågan ”får man verkligen skriva så om människor som är vid liv?” ersatts med ”får man verkligen skriva så om någon som är död?”.
Själv har han konsekvent svarat ja, ibland nästan oförstående inför frågeställningen.
I sitt litterära manifest ”Que faire de la littérature” (”Vad ska man göra med litteraturen?”), argumenterar Édouard Louis för att författaren inte får värja sig för det politiska, det sentimentala eller det miserabla.
Louis förfäktar en ”konfrontativ litteratur”, där man talar direkt till läsaren och där läsaren inte kan slå bort blicken. Metoden är inspirerad av människorna han gestaltar:
”Här finns också utan tvekan ett klasskrig dolt under kriget om vad litteraturen ska vara: jag vill lyfta fram klarspråket som hade ett så högt värde under min barndom och som är så viktigt hos arbetarklassen, som hatar hycklare och högtidlighet … jag vill förädla detta till en sorts direkt och konfrontativ litteratur, i motsats till (den litterära) fetischen kring det outtalade.”
När ”Vem dödade min far” utkom 2018 rapporterades det att Emmanuel Macron läste den med stor behållning, trots att han är en av de uttalade måltavlorna för Édouard Louis attacker mot det franska klassamhället.
”Låt bli att utnyttja mig för att maskera det våld som ni förkroppsligar och utövar. Jag skriver för att ni ska skämmas”, svarade Louis i en tweet direkt riktad till den då rätt färske presidenten.
Om något har mottagandet av den senaste romanen om brodern varit mer försonligt än tidigare i hemlandet. Överraskningsmomentet i greppet att ”hänga ut” sin familj som litterärt och politiskt projekt är borta. Debatten om vad man har rätt att skriva och inte har mojnat (även om juryn inte nått en samsyn).
Kanske är det först nu som Édouard Louis bedöms på rent litterära kriterier.
Man kan så klart få viss klaustrofobi av hans mikrokosmos, där familjemedlemmar belyses ur olika vinklar i varje bok. Pappan först som familjens förövare i ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, för att i ”Vem dödade min far” ikläs rollen som offer för det nyliberala projektet.
Mamman beskrivs som högst medskyldig i den kärlekslösa och våldsamma uppväxtskildringen, men framställs senare som en hjältinna när hon först lämnar pappan i ”En kvinnas frigörelse” och sedan också näste man i ”Monique flyr”.
”Jag har alltid älskat litterära fresker, som man finner hos Zola, Balzac, Proust och även Faulkner och Kincaid, där varje bok återger olika aspekter av samma samhälle eller grupp, och där man känner igen karaktärerna från en bok till en annan, fast de har förändrats, transformerats, utvecklats, blivit gamla”, skriver Édouard Louis i sitt manifest.
”’Vad blir ämnet för den här författarens nästa bok? Vad kommer han att välja?’ Jag upplever den frågan och nyfikenheten som osmaklig marknadslogik. Som om författare var bourgeoisiens små trubadurer som förväntas underhålla dem med en ny överraskning varje gång.”
Vid utgivningen av ”Kollapsen” deklarerade Édouard Louis ändå att detta är slutet på familjefresken. Frågan vad han ska skriva härnäst är svår att undvika.
Édouard Louis anspråk har varit desamma i tio år, men hans metod och till viss del språk har bytt skepnad genom romanerna. Från slagfärdig svart humor och politisk anklagelseakt till ett mer ömsint handlag och försök att hitta svaren i psykologin – inte sociologin – i den senaste.
Det är i intervjuerna med de före detta flickvännerna som han får den mest empatiska, men faktiskt också – för att tala med Édouard Louis själv – mest konfrontativa analysen av broderns öde
I ”Kollapsen” skildrar han sin bror som samhällets bottenskrap, ett offer för våld som vidareförmedlar förtrycket han själv utstått i barndomen till de enda som befinner sig under honom i hierarkin: kvinnorna i hans liv.
Det är ändå i intervjuerna med de före detta flickvännerna som han får den mest empatiska, men faktiskt också – för att tala med Édouard Louis själv – mest konfrontativa analysen av broderns öde. Frågorna kommer från flickvännerna, som lämnade honom när slagen ven i vardagsrummet, och är riktade till författaren:
Förstår du inte att med en pappa som övergav honom och en styvpappa som hånade honom hade han inga möjligheter att någonsin bli hel? Såg du inte hur övergiven han var? Varför hjälpte ni honom inte?
Det är obekvämt. Inte vad en före detta misshandlad flickvän ska säga. Inte vad en bror vill höra. Men så har Édouard Louis heller aldrig väjt för det obekväma.
Läs mer:
Johanna Frändén: Man måste älska männen väldigt mycket
