Så kan Lasse leva på 8 000 kronor per månad

Lasse Nilsson har varit engagerad i miljöfrågor så länge han kan minnas. Det har alltid varit självklart att i vardagens alla val, ta hänsyn till miljön. Men nu lever han enligt principer som kan tolkas som närmast extrema.

– Vi måste alla dra vårt strå till stacken för att hålla nere utsläppen, säger han när han tar emot oss i sin lilla lägenhet, med ingång på källarplan.

Det är svårt att slita blicken från alla fina återbruksinstallationer han har skapat, som de små lamporna prydda med torkade physalisblad. De ger köksingången ett orange skimmer.

– Jag har ju rätt mycket tid att pyssla med grejer, säger han och ler genom det stora skägget.

I flera år har han levt enligt mottot att konsumera så lite som möjligt, därför behöver han inte tjäna särskilt mycket pengar – vilket har gett honom en helt annan livsrytm.

 Lägenheten är en bostadsrätt som han köpte den gången han hade ett fast jobb. I dag arbetar han inte mer än 35 procent i sin enskilda firma som grafisk formgivare.

– Jag har lite andra småinkomster. Jag hyr ut en del av min lägenhet ibland. Ibland lagar jag saker som jag har hittat, som jag säljer på nätet.

För den som hastar på i hamsterhjulet kan en Lasse Nilsson-tillvaro te sig som en dröm nästan. Han har klivit av, helt.

I ett samhälle som definieras av tillväxt, en ständig jakt på mer – beskriver han sitt leverne som en motsatt spiral. Han strävar efter mindre. Ända sedan 2015 har han levt i det han definierar som ”kontrollerad nerväxt”.

– Nerväxt betyder att något ska minska och just nu behöver vi det mer än tillväxt.

Det är ett begrepp och en forsknings­inriktning som pekar på och utmanar sam­­­banden mellan ekonomisk tillväxt och för­bruk­ningen av icke-förnybara material och ut­­släpp av växthusgaser.

För att vi ska kunna nå klimatmålen, anser Lasse Nilsson att omställningen behöver komma både nerifrån och uppifrån – samtidigt. Politiska beslut måste tas men enskilda individer kan göra mycket mer. Och förändringen i det lilla livet börjar inifrån: med ett nytt mindset.

– Vi måste vilja avstå från saker. Frivilligt. Vi måste fokusera på tillräckligheten. Man måste inte vara bäst på allt, man måste inte ha det fetaste av allting, det räcker med tillräckligt. Det är verkligen en kärna i det.

De konsumtionsbaserade växthusgasutsläppen för den svenska befolkningen är cirka åtta ton per person och år.

– Det är alldeles uppenbart att våra konsumtionsmönster behöver förändras.

Han har under sin livstid bara flugit privat två gånger, under många år har han varit vegan, i dag äter han helst bara vegetariskt. Han äger ingen bil och köper aldrig nya kläder. För att kolla hur stort avtryck han ändå gjorde, började han 2015 logga alla sina köp via en app. En ”klimatkalkylator” som beräknar ens klimatavtryck baserat på vad man konsumerar.

– Man kopplar upp sig med BankID och får sin klimatpåverkan mätt i realtid och när man ser det så, blir allting tydligt, säger han och visar på telefonen.

Alla Lasse Nilssons resor, alla köp, varenda krona han äger och har gjort av med förs in. I slutet av varje år summerar han sitt avtryck.

– Det finns en klar korrelation mellan inkomst och avtryck, det är belagt. Ju mer pengar man spenderar desto större avtryck gör man.

Enligt Naturvårdsverket släpper man ut 2 kg koldioxid för varje spenderad 100-lapp, grovt räknat – det beror även på vad man spenderar dem på, men Lasse Nilsson påminner om att pengarna gör avtryck även när de ligger på sparkonto på banken.

– Banken lånar ju ut pengarna till olika företag som gör avtryck. Är det så att du köper mat för pengarna så gör det också avtryck, olja driver ju jordbruket och transporten.

Parisavtalets mål är att hålla den globala medeltemperaturökningen under två grader och helst sträva mot att hålla temperaturökningen under 1,5 grader. För att klara det målet behöver de genomsnittliga globala utsläppen vara högst ett ton per person senast år 2050.

– När jag började konfrontera mitt eget liv, blev jag paff. Om man nu ska ner till ett ton per person och år, så tänkte jag att jag borde klara det. Men trots att jag tyckte att jag gjorde nästan allt rätt, hamnade jag på en 2–3 ton ändå.

Den enda kvarvarande stora posten i utsläppsloggen visade på livsmedel.

– Så jag tänkte, vad händer om jag slutar att köpa mat?

Det är en tillsynes galen idé. Man måste ju äta och därför måste mat produceras. Men Lasse Nilsson menar att idén inte är så galen i en värld där matsvinnet är så stort.

– Matproduktion står för en enorm del av växthusutsläppen och vi bara kastar en massa mat som är fullt duglig. Matsvinnet står till exempel för 10 procent av de globala klimatutsläppen.

Om man kan rädda den, behöver man inte handla mat. Win win för både miljö och plånbok, resonerade Lasse Nilsson som började dumpstra – vilket innebär att man tar vara på mat som slängts av butiker. Han hämtar maten i soprum och containrar.

Men vad händer om alla slutar handla och börjar dumpstra – vem betalar då för det som produceras som ändå behövs? Vad händer med jobben? Ja, hela den ekonomin som vårt samhälle är byggt på?

– Det skulle självklart inte funka. Jag har bara hittat ett glapp och det är ingen hållbar lösning för alla. Men det är det som är grejen: det går absolut inte att fortsätta som alla medelsvenssons gör heller.

Att fortsätta handla och leva som alla andra gör?

– Ja, det funkar ju uppenbarligen inte. För att tro på evig tillväxt måste man ju vara en idiot. Det kan inte växa in i oändlighet, resurserna kommer att ta slut.

Varje år sedan han började logga sitt avtryck i klimatkalkylatorn, har han i slutet av året summerat hur det har gått.

2021 gjorde han sitt personbästa i kontrollerad nerväxt: 66 000 kronor i totala utgifter.

– 2024 blev det 94 000 i totala utgifter och det ser jag fortfarande som en bedrift, med tanke på inflationen och så. Och trots att jag gjort av med så lite, har jag haft väldigt roligt och känner mig fortfarande rik.

Endast 1 100 kronor av dessa gick till mat, närmare bestämt en hel del havremjölk som visat sig svårt att hitta när man dumpstrar.

– Jag är ju en tedrickare, men ett tag hittade jag så mycket kaffe. Då var jag tvungen att ha havremjölk för att kunna dricka kaffet, så det blev lite av en förlustaffär där, säger han och skrattar högt.

Om fördelarna har han i dagboken som han fört över året skrivit: ”mindre avtryck. Massor av tid att leka. Enklare att återcirkla och hitta billiga lösningar på annars dyrare problem (till exempel renoverade jag nästan helt uteslutande med hittegods och lite återbruk)”.

Utmaningarna: ”saker som till exempel banklån blir dyrare, eftersom banker inte ser en som speciellt pålitlig”.

– Man får sämre räntor och svårare att flytta lånen. Kass pension, eftersom staten ogillar det här beteendet lika mycket som kommande generationer uppskattar det.

Vad tänker du om pensionen då?

– Förhoppningsvis vet jag hur man lever billigt även när jag blivit gammal.

Läs mer:

Andreas familj lever på sopor – ”Har frysen full med hummer”