En kommentar på Tiktok lyder: ”Jag måste kanske medge att Ed Sheeran är ganska cool nu.”
Ed Sheeran svarar: ”A recession indicator” – ett tecken på den ekonomiska nedgången.
På internet har ”recession indicator” blivit till ett mem, och begreppet används för att förklara populariteten hos nästan vilket fenomen som helst. Flashmobben och den lättsmälta musikgenren ”twee” är tillbaka. Man får ett plötsligt begär att lyssna på Ed Sheeran och Maroon 5. Vad kan detta bero på? Det måste vara den annalkande börskraschen.
Karin M Ekström, konsumtionsforskare på Textilhögskolan i Borås, konstaterar att begränsade ekonomiska resurser också påverkar hur vi konsumerar kultur. Hon har tidigare skrivit om att besök på konstmuseer blivit en klassfråga, något som också spridit sig till teater, konserter och opera. Nu tror Ekström att detta kan smitta andra former av kultur som konsumenter får betala för. Samtidigt finns det ljusglimtar bland recessionsindikatorerna.
– Kultur kan ta andra former – gratiskultur i form av bibliotek och kulturhus kan komma att spela en ännu viktigare roll. Människor är uppfinningsrika, inte minst vid kriser. Vi kommer förmodligen se fler konstverk, mer teater och höra mer musik i det offentliga rummet, säger Ekström.
När det gäller hur modets trender påverkas av en recession råder det delade meningar. Vissa anser att det faktum att vi nu vill klä oss i workwear – arbetsklädernas estetik – beror på lågkonjunkturen. Argumentet är att plagg som tidigare setts som nedklädda släpps in i finrummet för att man helt enkelt inte har råd att ha olika kläder för olika sammanhang.
Samtidigt menar bland annat DN:s Susanne Ljung att den kontorsklingande stilens återkomst beror på samma sak – vi vill klä oss corporate för att en anställning nu är synonymt med lyx. Karin M Ekström tror på ett mellanting:
– När det gäller mode så skapar konsumenter i dag i hög utsträckning sitt eget mode. I ekonomiskt kärva tider kan detta gälla i ännu högre utsträckning genom att konsumenter utifrån en basgarderob med neutrala färger och enklare kläder ger uttryck för minimalism, men samtidigt ger sin egen personliga touch till klädvalet.
En mer avskalad konsumtion kan komma att synas också i kulturen, enligt Ekström.
– Människor behöver kultur, inte minst i besvärliga tider när kultur möjliggör glädje och gemenskap, och ger uttryck för mångfald och vardagsflykt.
Samtidigt tror Ekström att kulturen kan komma att bli mer eurocentrisk, och att amerikanska trender och deras individualistiska fokus kan avta när USA tar av sig ledartröjan.
– Det som händer i USA nu kan komma att få oss att förstå betydelsen av Europa. Jag tror att vi kommer se europeiska trender när det gäller exempelvis mat, estetik, livsstil och behovet av tillhörighet och gemenskap, säger Ekström.
Men hur blir det med musiken?
– Oftast brukar poppen säga både ja och nej när den här sortens tillstånd uppstår, säger Per Sinding-Larsen.
Han är en av Sveriges främsta popexperter, och menar att musiken har fyllt liknande syften sedan 1400-talet.
– Röster har höjts mot allt från digerdöden till usla arbetsvillkor och strafftullar. Finessen med musiken är att man både kan klaga och bearbeta, men också fly från det som händer.
Som ett exempel på recessionspop nämner han Robyns ”Dancing on my own” från 2010. Den släpptes samma månad som euroländerna och IMF lånade 110 miljarder till Grekland.
– Hon står ensam på dansgolvet hjärtekrossad och försöker få tillbaka kontrollen på livet. Den låten kom i efterdyningarna av finanskrisen och den illustrerar ju känslan så otroligt väl, säger Sinding-Larsen.
Genrens ”överprästinna” är enligt honom Lana Del Rey, vars singel ”Henry, come on” lägligt nog utkom den 11 april.
– En grej jag tycker är speciell med henne är att hon lyfter fram att det inte finns enkla svar längre, allting är bara en evig kamp på något vis. Det tycker jag är talande.
I en svensk kulturkontext märks konjunkturen inte av lika tydligt som den gjorde förr, enligt Per Sinding-Larsen. Han nämner att 70-talets politiska klimat förde med sig protestband som Hoola Bandoola Band och Blå Tåget, men att dagens musiker är mer diskreta.
– Thåström och Lars Winnerbäck sjunger aldrig plakatpolitiskt. De ramar in det på andra sätt och det blir mer en observans från en tid och ett land som tappat riktning. Det handlar inte direkt om almarna i Kungsträdgården.
Att pressen på musiker att ta ställning har avtagit behöver enligt honom inte vara negativt. Sinding-Larsen jämför Green Days mycket uttalat politiska ”The American dream is killing me” med Nirvanas ”Smells like teen spirit”. Han drar slutsatsen att den sistnämnda, trots att den saknar ”politisk inlaga”, genom sitt starka känslouttryck kanske blir ”mer politisk än någon annan låt”. Särskilt när den träffar rätt i tidsandan.
– Ibland är känslan starkare än ordet, säger Sinding-Larsen och tillägger:
– Det finns inte en lågkonjunktur som inte samtidigt bjuder upp till sång och dans. Vi behöver ju färg i mörkret.
Läs mer:
Det här säger kjolar, läppstift och kalsonger om konjunkturen
Susanne Ljung: Kontorsjobb är den nya lyxen