Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Gabriel Sherman
”Bonfire of the Murdochs”
Simon & Schuster, 238 sidor
Förra veckan fyllde den australisk-amerikanske mediemogulen Rupert Murdoch 95 år. Formellt gick han i pension i november 2023, men i rollen som ”ordförande emeritus” för News Corp och Fox Corp lovade han att fortsätta vara ”dagligt engagerad i nyheterna och i idéarbetet”. Det löftet har han hållit.
Trots att äldste sonen Lachlan formellt har makten är det uppenbart att det inte går att fatta några avgörande beslut utan att pappan är med på det. Rupert styr fortfarande – trots vacklande hälsa – med ideologisk järnhand de mediala maktbolagen.
Han gör det på samma sätt som han genom alla decennier styrt sina företag: utan någon större respekt för hur affärsverksamhet eller journalistik normalt ska bedrivas. Hans styrelser, direktörer och chefredaktörer har varit påfallande maktlösa när det gäller de avgörande besluten. Sådana besked har de fått via telefon, via den mumlande rösten som inlett samtalen med ”Murdoch here, sorry to disturb”.
Samma despotiska styrning har han använt på sin egen familj. Sedan skilsmässan med hans andra hustru, Anna, hade det funnits en familjestiftelse där makten skulle fördelas lika mellan syskonen Prue, Lachlan, James och Liz. Men Rupert tänkte inte riskera att hans bolag tappar något av sin ”starkt konservativa röst” när han är borta. Därför köpte han ut tre av barnen för drygt tio miljarder vardera, utöver de 15 miljarder de redan fick efter försäljningen av 21st Century Fox. Kriget om opinionen tänker han driva även efter sin död.
Relationen mellan honom och barnen har alltid varit dålig men i den här striden ännu mer infekterad. För att strö salt i såren döpte han, med giftig ironi, bolagsuppgörelsen till ”Project Family Harmony”. Helt i stil med hur Rupert alltid betett sig som värst mot de som borde vara honom närmast.
I ”Bonfire of the Murdochs” radar journalisten Gabriel Sherman upp exempel på detta. Hur han tvingade dottern Elizabeth att sparka sin bror från sitt bolag. Hur han skiljde sig med fjärde hustrun Jerry Hall via mejl. Hur han gång på gång körde över sonen Lachlan på Fox News. Hur hans advokater plågade sonen James i förhören kring makttvisten. Eller vad hustrun Anna svarade när dottern som liten frågade om pappa var döv. ”Nejdå, han bara lyssnar inte på dig.”
Lika tydligt har hänsynslösheten präglat hans sätt att göra affärer, med svekfulla övertaganden, petanden av tidigare bundsförvanter och en osviklig förmåga att fördela skulden till andra vid stora katastrofer – bäst beskrivet i Harold Evans klassiska självbiografi ”Good Times, bad Times”, om hur han som chefredaktör för The Times sveks och offrades av Murdoch.
Gabriel Sherman har bevakat Murdoch som reporter under 20 år, skrev den lysande biografin ”The loudest voice in the room” om Roger Ailes på Fox News och manuset till Trump-filmen ”The apprentice”. Han har med andra ord så god insikt man kan begära i drivkrafterna bakom maktfullkomliga män med fingret på den politiska makten hos medier.
Hans bok är effektivt berättad, med sitt fokus på familjens trassliga dynamik. Den står sig bra i den långa raden av Murdochböcker (jag har minst tio redan i hyllan) och lever upp till ambitionen att ge tittarna av ”Succession” berättelsen om hur verkligheten, faktiskt, är betydligt värre.
Rupert Murdoch hade en kort flirt med vänsteridéer under sin tid i Oxford, när han revolterade mot den strikt konservative pappan Keith och möblerade studentrummet med en Lenin-byst. Sedan dess har han sålt sina mediers röst för politiskt inflytande på fyra kontinenter, med en sällan skådad cynism, men politiskt bara dragit längre högerut. Det Sherman tydligt visar är att maktarvingen Lachlan inte på något sätt lär tona ner bolagets högerradikala profil och inte drar sig för att även utnyttja juridiken aggressivt.
Familjen Murdoch lade spelplanen för ett auktoritärt högerstyre i USA. Den planen ligger fast.
Läs mer:
Därför är familjen Murdochs liv lika dramatiskt som ”Succession”
