Influeraren Eugenia Cooneys ringlampa återspeglas tydligt i ögonen – ett vitt hål i de mörka pupillerna. Filtren gör huden jämn och blek som en porslinsdockas, men när hon rör sig skär vassa ben och spända senor genom illusionen, kastar kantiga skuggor över hennes utmärglade kropp. Bakom henne: en rosa soffa, ett barndomsaltare av gosedjur, glitter och plast. Kuromi-figurer med små dödskallar som accessoarer. Cooneys leende är stelt men artigt, som en värdinna i en dröm som håller på att spricka upp i sömmarna.
Chatten rullar förbi i färgade bubblor. Någon av hennes över två miljoner följare skickar en ros som dricks, en annan skriver ”not the burps” när hon tycks få kväljningar. Cooney släpper sminket och lutar sig tillbaka i soffan, stirrar tomt samtidigt som hon greppar tag om sin återkommande ryckande vänsterarm. Högst upp i bild tickar livestream-klockan: 3 timmar och 38 minuter.
Det är maj 2025, och scenen är så normal att man nästan glömmer vad man egentligen ser – en 30-årig kvinna vars kropp håller på att ge upp i realtid.
”Jag mår inte så bra”, pressar Cooney fram. ”Jag ska nog bara logga ut ett tag.”
I kommentarerna spekuleras det om att inlägget kan ha varit tidsinställt, och att Cooney faktiskt är död på riktigt
Några dagar senare publiceras en video där hon, skelettsmal men glatt leende, har ”en magisk dag” på Tiktoks huvudkontor i New York. I kommentarerna spekuleras det om att inlägget kan ha varit tidsinställt, och att Cooney faktiskt är död på riktigt.
Men det är hon inte. Än.
Sedan oktober har de här händelserna en central plats i en amerikansk rättsprocess, som pågått sedan 2023. Hundratals familjer har i en grupptalan stämt Meta, Tiktok och Google för att deras appar är designade för att vara beroendeframkallande och att detta har orsakat en epidemi av psykisk ohälsa bland unga.
Som en del av stämningen har Tiktok beordrats av domare att lämna ut interna dokument som kan visa vad de visste, vad de såg, och vad de valde att inte göra med Eugenia Cooney – en kvinna som är svårt sjuk i anorexia och har varit det i flera år. Synligt, offentligt, medan följarsiffrorna vuxit och algoritmerna matat hennes innehåll till fler och fler unga flickor.
Obehaget som väcks av Cooneys kollaps är inte bara en reaktion på hennes sjukdom, utan beror på insikten att detta är samtiden i sin renaste form
Det är svårt att inte fascineras av den monumentala cynismen. Obehaget som väcks av Cooneys kollaps är inte bara en reaktion på hennes sjukdom, utan beror på insikten att detta är samtiden i sin renaste form: en affärsmodell som går ut på att hellre låta någon svälta ihjäl i direktsändning än att moderera sina flöden, eftersom en sådan moderering skulle kräva att man erkände vad man faktiskt säljer. Och medan vi skriker åt varandra om cancelkultur räknar plattformarna sina pengar på hög.
Ätstörningar har dock en längre internethistoria än appar som Instagram och Tiktok.
På det tidiga 2000-talet fanns pro-anorexia-forumen. Hundratals hemliga rum där unga tjejer bytte tips om vilka onyttiga snacks som var lättast att kräkas upp, hur man överlever på grönt te och isbitar och ljuger för sina föräldrar. De var råa, desperata, uppriktiga i sitt självhat – fulla av lågupplösta bilder av spyor, blåmärken, nyckelben och knäskålar.
Det ätstörda tillståndet är fruktansvärt ensamt. Att inte äta och ljuga om det tar all din tid, och undernäringen din energi. Forumen var mångas enda sociala livlina, och bakom all brutalitet fanns också något som liknade omsorg. En tyst förståelse mellan människor som delade samma självförakt, skrev till varandra när ingen annan orkade lyssna.
Även om den sortens ofattbart råa, men inte sällan galghumoristiska och öppenhjärtiga kultur fortfarande går att hitta online, är den inte längre gömd i obskyra forum utan samlas runt gemensamma hashtaggar på till exempel X. Den har fått sällskap av nya offentliga mutationer som Skinnytok – ätstörningskultur anpassad för influerarnas era som säljer självsvält som självförverkligande och disciplin som egenmakt.
Ångest, tomhet och suddiga selfies är utbytta mot professionellt ljussatta och minutiöst skönhetsredigerade bilder och videor, med AI-doftande inspirationstexter.
Den gamla parollen ”inget smakar lika bra som det känns att vara smal” har ersatts med ett nygammalt reklamspråk. ”Ät som att du är huvudpersonen – för det är du” eller ”Ät som att ditt bästa jag tittade på”.
Den digitala asketismen har fått ett nytt namn, en ny kostym och lönsam affärsmodell.
En granskning av journalisten EJ Dickson i The Cut tidigare i år (23/5) visar hur förskjutningen ser ut i praktiken. Artikeln följer Liv Schmidt, en 23-årig modell som byggt ett lönsamt imperium kring något hon kallar The Skinni Société – ett Instagramnätverk där medlemmar betalar 20 dollar i månaden för att delta i gruppchattar, se vad hon äter på en dag och få tillgång till exklusiva viktminskningsdagböcker.
Det mest slående var lojaliteten: de dyrkade Liv Schmidt och gratulerade varandra för att ha stått emot hunger, för att ha blivit ”skinni”.
När Dickson gick med i grupperna fann hon flickor och kvinnor som delade gymrutiner, kaloriräkningar och ”framstegsbilder”. Några skrev om håravfall och uteblivna menstruationer, andra postade sina dagsmenyer på under tusen kalorier. Det mest slående var lojaliteten: de dyrkade Liv Schmidt och gratulerade varandra för att ha stått emot hunger, för att ha blivit ”skinni”.
Efter att artikeln publicerats bannades Schmidts konto på Instagramkonto, och därmed även Skinni Société. Det är en numera välkänd dramaturgi: plattformarna låter innehållet växa, trenda och dra in pengar tills någon journalist ställer frågan ”är det här okej?”. Då agerar de blixtsnabbt, inte av etiska skäl utan för att skydda sitt varumärke. Året innan hade Schmidt blivit av med sitt konto på Tiktok på samma sätt, då med Wall Street Journal som frågeställare.
När högern gjorde ”cancelkultur” till vår tids största hot gav de teknikjättarna det perfekta alibit för att abdikera från allt ansvar
I konservativa Evie Magazine (11/4) porträtterades influeraren som ett offer för ”woke-censur”, en modig kvinna som bara talade sanning om kvinnors rätt att vara smala. När högern gjorde ”cancelkultur” till vår tids största hot gav de teknikjättarna det perfekta alibit för att abdikera från allt ansvar. Plattformarnas vinstintresse har alltid handlat om att maximera engagemang och minimera kostnader för moderering, men kulturkriget gav dem ett nytt språk att försvara det med. De behövde inte längre ta ansvar, utan kunde kalla ansvarslösheten för yttrandefrihet.
I en värld där allt ska optimeras – karriären, kroppen, känslorna – blir Eugenia Cooney slutprodukten. En individ som bokstavligen offrar sin kropp för sitt marknadsvärde. Hon har gjort sjukdomen till sin affärsmodell, sin morbida existens, dold bakom ett soligt leende, till sitt varumärke. Och plattformarna älskar henne för det.
Svält är kanske vår tids språk för självförverkligande för att det är det enda som fortfarande känns möjligt att kontrollera. När civilisationen faller samman, när klimatet kollapsar, när framtiden känns som en abstraktion: då finns kroppen kvar och kan mätas, vägas, kontrolleras. Det är en illusion av makt i en värld där ingenting annat går att påverka. I den finns en gemenskap där du inte längre är ensam, kan bli en del av något större: en rörelse, en estetik, en identitet.
Algoritmen ser till att vi aldrig behöver vara ensamma med vår hunger. När varken plattformar eller samhället längre vågar sätta gränser blir gränsen vad våra kroppar orkar
För många, med eller utan ätstörning, är den här sortens rum fortfarande ett slags livlina. När barn- och ungdomspsykiatrin går på knäna blir den digitala avgrunden den enda gemenskap som fortfarande svarar. Algoritmen ser till att vi aldrig behöver vara ensamma med vår hunger. När varken plattformar eller samhället längre vågar sätta gränser blir gränsen vad våra kroppar orkar.
Internet har slutat vilja skydda oss eftersom skydd nu tolkas som censur, och i det vakuum som uppstår övertar algoritmerna omsorgens roll – men deras barmhärtighet mäts i klick, inte i liv.
Läs mer:
Forskare: Finns en koppling mellan sociala medier och missnöje med kroppen
Så påverkade Tiktok hennes ätstörning: ”Ju smalare jag blev desto fler följare”
Tiktok kan göra det svårare att bli frisk från ätstörningar
