Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Precis som Chicagokollegan och frekventa samarbetspartnern Chance the Rapper gör Saba, vars riktiga namn är Tahj Malik Chandler, lyrikdriven rap av den reflekterande sorten: samhällsmedveten, soulstänkt och spirituell.
Konserten börjar lovande. Publiken är taggad och ljudet felfritt. Med avväpnande charm och pigg blick söker Chicagorapparen ögonkontakt, scannar av stämningen och frågar titt som tätt hur vi mår. Artigheten känns äkta.
Oavsett om han kör låtar från den tio år gamla debuten ”Bucket list project”, eller nya spår från 2025 års samarbetsalbum med stjärnproducenten No I.D – den lysande ”From the private collection of Saba and No I.D” – har han med sig publiken. Rapptunga ”Life” där 31-åringen visar upp sitt mångsidiga flow i skickliga tempoväxlingar, skapar en mindre explosion. Men ”Looking for parking”, med uppitchad, och samtidigt dov, autotune som får Saba att låta som Gammelsmurfen, är ett udda låtval som släcker gnistan en stund.
På sin Europaturné har Saba inte med sig någon annan på scenen än sin DJ – standard för en rappare i hans mellanstorlek och för många hiphopkonserter generellt. Men den karismatiske huvudpersonen lyckas ändå bära spelningen.
Egentligen är det bara setlisten som drar ner betyget. Den sista kvarten rullar Saba ut en rad låtar där han sjunger lika mycket som han rappar. Den tillbakalutade musiken blir en varm filt som förflyttar mig mentalt till min soffa. Iförd vad som känns som mjukisbrallor tar jag in det sömniga Kelly Rowland-samarbetet ”Crash”, följt av ”Busy/Sirens”, ”Calligraphy” och hitten ”Ziplock”. Allt flyter på i samma lunk, men Saba förblir lika entusiastisk – och vi är flera som lämnar konserten med ett leende på läpparna.
