Sakprosa
Saga Cavallin
”Utge sig. Om autenticitetens vara och värde”
Norstedts, 201 sidor
Saga Cavallin klev in i den svenska kulturdebatten genom en text i Expressen år 2020, där hon dundrade att allt den sexuella revolutionen åstadkommit var att göra kvinnor till obetalda horor på Tinder.
Sedan dess har hon varit en av några yngre kvinnliga skribenter i vår tid som gjort kultursidan till sitt universitet – det präglar också litteraturpodden ”Forum”, som hon har tillsammans med Myrna Lorentzson. Man läser sällan en text av Cavallin som inte rymmer en referens till en bok hon nyligen läst.
För besattheten vid det äkta och genuina präglar, visar hon, inte bara dokusåpor, autofiktion och influerare, utan även hiphop, turism och konstkapitalism.
Nu kommer hennes mest ambitiösa projekt hittills. ”Utge sig” är en studie av autenticitet – eller snarare en undersökning av samtiden, med autenticiteten som lins. För besattheten vid det äkta och genuina präglar, visar hon, inte bara dokusåpor, autofiktion och influerare, utan även hiphop, turism och konstkapitalism. Kort sagt: det mesta.
Konstmarknaden illustrerar detta väl, inte bara för att det är en oerhörd skillnad på original och kopia utan också för att konstverk som anses gestalta något genuint kan kosta en förmögenhet. Att det blivit så beror, menar Cavallin, på att moderniteten massproducerar anonyma produkter. Det skapar en känsla av verklighetsbrist som gör att ”det äkta” värderas högt.
Autenticitet är en oas i det moderna massamhällets öken.
Men det finns, konstaterar Cavallin, en rad problem med vårt autenticitetsideal. Det första är att det helt oberoende och oförställda är en omöjlighet. Det andra att längtan efter autenticitet är lätt att manipulera och exploatera av marknaden. Det sker när vi erbjuds köpa produkter för att uttrycka vår unika identitet, av leende influerare som intygar att deras kärlek till produkten är äkta snarare än köpt.
Det tredje problemet är att kravet på att visa upp våra genuina jag på arbetstid och i sociala medier utplånar skillnaden mellan privat och offentligt. I dag betraktas denna förr självklara distinktion mellan scen och backstage med misstänksamhet – som att man har något att dölja. Men när det intima bjuds ut till alla går det förlorat: ”Till slut når vi kanske en bortre gräns där intimitetens möjlighet helt upplöses”, skriver Cavallin.
Den analysen öppnar en avgrund, inte minst för att dystopin känns så nära. Men den levereras sakligt, utan åthävor eller dramatik. För detta är en bok som inte bara genom sina argument, utan också till sin form protesterar mot autenticitetshetsen.
Hon bjuder inte heller på några personliga anekdoter eller glimtar från vardagen. När hon i förbifarten kallar något Veronica Maggio skrivit för ”fint” framstår det nästan som ett stilbrott.
Ordet ”jag” förekommer över 100 gånger i boken, men syftar aldrig på Cavallin själv. Hon bjuder inte heller på några personliga anekdoter eller glimtar från vardagen. När hon i förbifarten kallar något Veronica Maggio skrivit för ”fint” framstår det nästan som ett stilbrott.
”Utge sig” är skriven på en kontrollerad och exakt prosa som läcker väldigt lite av författarens backstage. Det är en kyla som svalkar i en tid där så mycket präglas av kvalmig och påklistrad offentlig intimitet. Och boken imponerar, inte bara stilistiskt utan också intellektuellt. Den är både klarsynt och klart skriven. Allra sist finns en diger litteraturlista, men bokens främsta styrka är förmågan att knyta sociologiska teorier till aktuella fenomen. Steg för steg fogas analyserna samman, så att samtiden framträder i helfigur.
En dimension hade dock tillkommit om Cavallin gläntat lite på dörren – till exempel låtit oss veta något om hennes drivkrafter. Varför engagerar ämnet henne så mycket att hon skrivit boken? Men hon avstår allt som andas autenticitetsflört; hon deltar inte i det cyniska spel som den senmoderna kapitalismen har riggat.
Det hedrar henne, men är detta hela sanningen om autenticiteten? I sin historieskrivning över begreppet lutar sig Cavallin mot sociologin och betraktar 1970-talet som det avgörande decenniet. Rousseau figurerar i boken, men är svårplacerad för henne.
Idéhistorikern Charles Taylor menar i stället att autenticitetsetik är en moralisk vision som tog form på 1700-talet. Dess förespråkare hävdade att människan i stället för att foga sig i tidens allt starkare system – kyrkan, nationen, marknaden – måste vara trogen sin övertygelse. Att uttrycka det man bär inom sig blev ett ideal i intellektuella, konstnärliga och väckelsekristna kretsar.
Det moderna autenticitetsidealet uppstår alltså inte på 1970-talet, utan det som sker då är att det blir ett massfenomen i medelklassen, samtidigt som det frikopplas från kristen pliktetik och plockas upp av reklamindustrin. Det leder till att det trivialiseras. Autenticitet förvandlas från ett moraliskt projekt till något vi ska konsumera oss till.
För Taylor är det alltså inte vår längtan efter autenticitet som är problemet, utan banaliseringen och kommersialiseringen av den. Den distinktionen saknar jag hos Cavallin. Inte minst för att det finns något försonande i att tänka att en kulturs laster ofta bottnar i något som i grunden är gott, men som har korrumperats.
Men försoning är inte vad Cavallin är ute efter. Under den svala ytan pulserar ”Utge sig” av den återhållna vrede som funnits i hennes texter från början. En frustration över att det inte går att fly den fullskaliga kommersialiseringen av allt. Men också, på de allra sista raderna, en längtan efter något helt annat.
”Utge sig” är skriven på en vass prosa som levererar en ännu skarpare samhällsanalys. Den skär djupt genom samtidens många lager av manipulationer och förställningar. Den som läser den kommer att se på världen med en ny blick.
Läs också:
Elsa Kugelberg: Influerarna blev navet i en brutal industri