Världens jobbigaste just nu levande människa kräver svar: är Lorde ickebinär?
I en intervju med Rolling Stone från för ungefär en månad sedan berättade den nyzeeländska artisten om ett samtal hon haft med sin nya väninna Chapell Roan, där Roan ställde denna kanske lite väl raka fråga. ”I’m a woman except for the days when I’m a man”, blev Lordes svar.
Men Roans gränslöshet kring Ella Marija Lani Yelich-O’Connors könsidentitet är inte helt opåkallad. Lorde har i utrullningen av sitt kommande album ”Virgin” nämligen sagt att hon i arbetet med plattan ”känt sitt genus expandera lite grann”, att hon med projektet vill göra något som reflekterar hennes ”feminitet: rå, primal, oskuldsfull, elegant, öppenhjärtad, maskulin”, och i musikvideon till låten ”Man of the year” (som verkar handla om henne själv) silvertejpat brösten.
Lorde har i allt detta varit noga med att påpeka att hon fortfarande använder feminina pronomen och att hon som vit, förmögen cis-kvinna inte vill sno uppmärksamhet från transpersoner, som ju är särskilt utsatta i USA just nu.
Men – är inte det precis vad hon gör?
För tio år sedan hade Lordes albumkampanj tveklöst anklagats för att vara appropriering. Hon antyder att hon befinner sig på hbtq-spektrat, men gör det från en plats av större social trygghet än någon som inte kan välja bort sin sexualitet eller könsidentitet utan riskerar att utsättas för kränkningar på grund av den. Men pendeln verkar onekligen ha svängt. Bevismaterial B: Alexander Skarsgårds Cannes-stil.
Under filmfestivalen som gick av stapeln i slutet av maj bar den äldste Skarsgård-brodern Scandinavian leather men-kompatibla plagg som lårhöga läderstövlar, en Tom of Finland-t-shirt samt rövkorta avklippta jeans. Det hela var ytterligare ett exempel på det vidriga fenomen där kändisars röda mattan-stass blir en del av marknadsföringen för deras aktuella filmer. I Skarsgårds fall läderbög-rom-comen ”Pillion”, där han spelar en MC-knutte som inleder ett BDSM-förhållande med en yngre man.
Jag minns en tid (2014) där Jared Leto häcklades av publiken på en filmfestival efter att ha porträtterat en transkvinna i ”Dallas buyers club”. Att onlinemagasinen Them och PinkNews i sin rapportering om Lorde och Skarsgård enbart hejar på två, som Lorde själv påpekar, extremt privilegierade personers bekväma utforskande av heteronormens gränser visar att vi rört oss rätt långt i motsatt riktning. För hon har ju helt rätt i att i en värld som blir alltmer fientligt inställd till faktiskt queera personer är kanske inte den sortens riskfria lekar den bästa stödaktionen.
I sin bok ”We have never been woke” som kom i höstas skriver sociologen Musa al-Gharbi om hur vi nu befinner oss i slutet av vad han kallar för en ”great awokening”, ett svåröversatt begrepp som syftar på en period där personer inom akademin, media- och kulturbranschen ägnar sig åt intensifierat, ofta offensivt, poserande med vissa värderingar.
al-Gharbi menar att sådana här perioder uppstår med jämna mellanrum till följd av att man inom dessa yrkesgrupper upplever ett tapp i status. Det framstår då som lönsamt att alliera sig med grupper som ses som förtryckta, för att bygga goodwill i konkurrensen om arbetstillfällen och rättfärdiga sin egen kamp för att behålla sin samhällsposition.
Att Lorde, Skarsgård, eller den nästan tvångsmässigt homoerotiskt insinuerande straighta skådisen Pedro Pascal, uppenbarligen inte befinner sig i riskzonen för att bli häcklade är ett tecken på hur det slutat ses som fruktbart att positionera sig som woke. Vinden har vänt så skarpt att till och med lite tondöv gaysploitation nu omfamnas som en solidaritetshandling.
Det är väl mest kul att Lorde kan ”expandera sitt genus” och Skarsgård cosplaya YMCA utan repressalier, men vi kan väl stanna precis så här långt från den identitetspolitiska åsiktskorridoren? Inte ett steg längre bort, tack.
Läs andra texter av Saga Cavallin