En sak i den senaste säsongen av ”The White Lotus” stack verkligen ut: Aimee Lou Woods tänder.
Ba dum tss.
Men allvarligt talat. Det är svårt att begripa hur mycket av surret runt den nyligen avslutade tredje säsongen som har gällt den brittiska skådespelarens gaddar. Förra helgens avsnitt av det amerikanska tv-programmet SNL innehöll en sketch där en ur ensemblen imiterade Wood iförd gigantiska fejktänder, vilket DN nyligen skrev om.
Aimee Lou Wood har alltså inte tandfasader, vilket numera är norm i Hollywood och har spridit sig även utanför skådespelareliten – The Cut publicerade ett långt reportage om det i höstas. Därför har hon blivit utsedd till representant för ”okonventionellt skönhet”. En text i den djupt pajiga publikationen Gossip stone med rubriken ”Aimee Lou Wood: Proving ’Unconventional’ is the New Beautiful” inleds med att avvisa Hollywoods skönhetsstandard som kräver perfekta näsor, symmetriska ansikten, standardiserat allt. Så dök Aimee Lou Wood upp på scenen och visade att man kan vara snygg utan det där!
För att vara på det klara är Aimee Lou Wood alltså en vit 31-årig kvinna med magrutor och helt slät hy. Hon har höga kindben, stora ögon och täta ögonfransar. Jag skulle kunna fortsätta (fylliga bröst, inget underhudsfett, liten uppnäsa), men det känns både överflödigt och osmakligt.
Det hela påminner om ett liknande samtalsämne som levde i spalterna under några febriga dagar förra sommaren: hot rodent men. En användare på X hade jämfört huvudrollsinnehavarna i ”Challengers” med animerade gnagare, och efter det drogs slutsatsen att alla manliga Hollywoodstjärnor för ögonblicket var en del av samma ”trend”. I samtliga artiklar om fenomenet beskrevs dessa män – Mike Faist, Josh O’Connor, Barry Keoghan och Jeremy Allen White – som ”okonventionellt attraktiva”.
Det är liksom ett fullständigt vrickat påstående. Precis som Aimee Lou Wood är männen ifråga vita, unga, extremt vältränade, med symmetriska ansikten, skarpa käklinjer, välvårdad hy och täta hårsvall. De bockar av alla kriterier för vad man med ett annat ord skulle beskriva som ”normsnygg”. Om inte de räknas som konventionellt attraktiva, vem gör det i så fall då?
Vad man med den här sortens sägningar eventuellt försöker komma åt är att ovan nämnda skådisar befinner sig i en lite annan kategori av idealutseende än en Chris Pratt eller Lily Collins. Att de har något ”skevt” över sig. Men, återigen: den ”skevheten” är så minimal att den framstår löjlig att omtala som sådan. Och om deras utseenden kan beskrivas som ”skeva”, hur ska man då kategorisera de resterande 99,9 procenten av mänskligheten? Som ohyggligt motbjudande grott-troll?
Det är dessutom svårt att tänka sig att det skulle uppstå ett ”okonventionellt attraktiv”-snack runt, till exempel, plus size-modellen Paloma Elsesser eller Ashley Walters, som spelar den hunkiga detektiven i ”Adolescence”. Detta trots att termen egentligen stämmer bättre in på dem än tidigare nämnda skådisar: de följer inte den gängse utseendenormen, alltså att vara smal och/eller vit, men betraktas ändå som snygga. Elsesser har förstås blivit omskriven på grund av sin vikt, men då har det handlat om hur hennes karriär är en konsekvens av inkludering.
Skälet till detta är förmodligen att det är underförstått att Aimee Lou Wood eller Jeremy Allen White visst passar in i skönhetsnormen. Allen White är kalsongmodell för Calvin Klein, för fan! Att benämna deras skönhet som ”okonventionell” blir därför inte rakt av nedlåtande, vilket det sannolikt skulle uppfattas som om man beskrev någon vars utseende faktiskt var okonventionellt i sådana termer. Samtidigt: när man omtalar dem på det sättet bidrar det till att upprätthålla en konvention som gjort Aimee Lou Woods tänder så utstickande att de kunnat bli en punchline.
Förlåt! Nu slutar jag!
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin, till exempel: Skräcken för underklassen kan bli modets nya trend
