Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag lyssnar på skådespelaren Zosia Mamets inläsning av sin självbiografiska essäsamling i hastighet 1,5 och blir, kan man väl säga, traumatiserad.
Mamet är mest känd som Shoshanna i ”Girls” och hennes bok ”Does this make me funny?” kom i september. Den är en sorts nidbild av det som Parul Sehgal i en extremt spridd essä från 2021 döpte till ”the trauma plot”.
”Unlike the marriage plot, the trauma plot does not direct our curiosity toward the future (Will they or won’t they?) but back into the past (What happened to her?)”, skriver Sehgal. Traumaintrigen saknar framåtrörelse. Det är en dramaturgi som i stället för att berätta om utveckling och förändring skildrar stillastående och en klaustrofobisk oförmåga till egen agens.
I kapitel efter kapitel redogör Mamet för ätstörningar, mobbning, destruktiva relationer, despotiska regissörer och hårresande snedtrippar, och det enda jag känner är ett internt ögonhimlande. Jag kan inte låta bli att tänka på en sak som sociologen Musa al-Gharbi har skrivit, om hur en självbild som bygger på självömkan är ett privilegium, eftersom ingen kommer tycka att man har gjort sig förtjänt av sina motgångar.
För det där biter inte längre. Det upplevs bara som bortskämt, tröttsamt och daterat
Mamet är uppvuxen i Los Angeles och New York i en familj som sedan flera generationer tillbaka varit högt uppsatta inom den bransch där hon sedan 22 års ålder har en lyckad karriär. Hade det inte varit kul att i stället få höra om hur avundsvärt hennes liv är? Att få en berättelse där urspårat festande på Manhattans exklusivaste klubbar och stormiga relationer med alkoholiserade rockstjärnekillar inte används som en hävstång till en offerroll, som ska få hennes framgång att framstå välförtjänt.
För det där biter inte längre. Det upplevs bara som bortskämt, tröttsamt och daterat. I populärkulturen märks redan en motrörelse, som vi skulle kunna kalla för antitraumaintrigen.
Ett av de första tecknen på det var modellen, skådisen och modeikonen Julia Fox självbiografi ”Down the drain” från 2023. Fox har på riktigt levt ett helvetiskt liv, med labila föräldrar, tonårsprostitution, misshandel och överdoser. Men det skymtar mest fram mellan obegripligt bekymmerslösa redogörelser av olika galna upptåg med droger och sugardaddies.
Dunham, Allen och Hannah Bos berättar på ett mer flytande, ostrukturerat sätt
Lena Dunhams rom-com ”Too much”, HBO-serien ”Somebody, somewhere” och Lily Allens skoningslösa skilsmässoalbum ”West end girl” är andra aktuella exempel på en dekonstruerad traumaintrig. I stället för att dramaturgin drivs framåt av ett mörkt förflutet skildrar de hur det dåliga i livet aldrig följer en linjär logik. Otrohet, missbruk, bortgångna syskon, misslyckade föräldrar eller pojkvänner är inte någon allomfattande förklaringsmodell. Dunham, Allen och Hannah Bos berättar på ett mer flytande, ostrukturerat sätt, som bättre överensstämmer med hur det egentligen är.
Men antitraumaintrigverket framför alla är årets bästa film. ”Sorry, baby”, regissören och huvudrollsinnehavaren Eva Victors debut, handlar om en ung kvinna som har blivit våldtagen av sin universitetslärare. Fast egentligen är det inte alls det den handlar om.
Filmen har svensk premiär på Stockholms filmfestival (7/11). ”Sorry, baby” är så sann, gripande, ömsint och faktiskt banbrytande i hur den berättar om den här, som vi såg under metoo, så vanliga erfarenheten. Det är svårt att förstå att den inte har gjorts förrän nu.
Filmen gör motstånd mot alla psykologiserande plattityder, berättartekniska klichéer och enkla politiska poänger. Den gestaltar helt enkelt hur det är en del av att vara människa att uppleva hemska saker, utan att relativisera ämnets allvar.
Eva Victor vägrar gå med på den traumaintrig där vår personlighet är summan av vad andra har gjort mot oss. I stället säger hon något radikalt: det behöver inte vara så.
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin
