Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Dagen efter att ”Stranger things” finalavsnitt visats dök ett inlägg upp på X. ”Noah Schnapp lanserar en Stranger Things-rewatchpodd. Första avsnittet släpps på måndag 4 januari”, hävdade kontot Discussing Fish. Schnapp är alltså huvudrollsinnehavare i Netflixserien, och inlägget fick snabbt spridning hos dem som tycker att Duffer-brödernas 80-talsepos slutade som en flopp.
Kontot Discussing Fish har ”parody satire fake news page” som beskrivning, inlägget var ett skämt. Men utöver att fånga en eventuellt korrekt föraning om att barnskådespelarna i ensemblen kommer ha svårt att få nya filmjobb, kommenterade inlägget också ett annat verkligt fenomen: den alltmer notoriska rewatch/recap-kulturen.
”Sex and the citys” helt surrealistiska uppföljare ”And just like that” fick även den ett abrupt slut i fjol. Själv kastade jag in handduken efter första avsnittet av säsong tre – jag har viktigare saker att göra med mitt liv! Till exempel att tömma diskmaskinen och samtidigt lyssna på två poddare som återberättar och analyserar handlingen i ”AJLT”-avsnitt jag inte har sett, oftast under dubbelt så lång tid som speltiden på 40 minuter.
Podden ifråga kör samma koncept fast med gamla avsnitt av originalserien, och jag har börjat lyssna på dem när jag inte kan sova. Det är som vanemässighetens och den kognitiva nedsläckningens heliga graal: att höra på två personer som rakt av berättar vad som händer i ett tv-serieavsnitt man sett tiotusen gånger.
Manusförfattarna tycks ha glömt av den grundläggande principen ”show, don’t tell”
En annan spaning som florerat online i efterdyningarna av ”Stranger things” sista säsong är att manusförfattarna tycks ha glömt av den grundläggande principen ”show, don’t tell”. Fans har uttryckt besvikelse över antalet scener där dialogen består av att förklara exakt var karaktärerna befinner sig och vad som händer i scenen ifråga. ”Stranger things” tycks med andra ord ha drabbats av andraskärmifiering. Det vill säga: den är skriven för att tittaren som är distraherad av vad som händer på mobilen ändå ska kunna hänga med, bara genom att lyfta blicken till skärm två med ojämna intervaller.
Det kan ju annars vara så enkelt att Duffer-bröderna, precis som hela Hollywood, lider av det som litteraturprofessorn Namwali Serpell i New Yorker döpt till ”nybokstavlighet”. Men det har också gått rykten om att Netflix uppmanar serieskapare att skriva med ”second screen” i åtanke.
I och med detta framstår ”dumburkscontent” mer och mer som en onödig omväg. Varför ska någon form av visuell stimulans stå på medan jag kollar på mobilen, eller ägnar mig åt någon annan aktivitet, typ tränar, eller som sällskap, när jag lika gärna kan lyssna på två personer som återger vad de ser? Dessutom på ett mycket mer engagerande sätt än det rörliga innehållet ifråga. ”AJLT”-podden höll garanterat högre verkshöjd än serien i sig.
Recap-kultur är såklart inte ett nytt fenomen, utan går egentligen att förstå som en förlängning av litteratur- eller filmkritik. Poddindustrin krymper stadigt efter pandemin, både globalt och i Sverige, men sammanfattningspodden tycks ändå vara framtiden. ”The Girls rewatch podcast”, ”Drop your buffs” eller ”If books could kill” (om böcker, förvisso) är bara några framgångsrika exempel.
Det mesta tyder på att HBO inom kort kommer bli uppköpta av sin största konkurrent
Om Netflix fortsätter röra sig i andraskärmifieringens riktning, är det sannolikt bara en tidsfråga innan de lanserar egna återberättarpoddar. När filmbolagen tycks föredra att söka stoff i sina arkiv framför att komma på nya idéer framstår det också som en logisk utveckling.
Det mesta tyder på att HBO inom kort kommer bli uppköpta av sin största konkurrent, så vad sägs till exempel om en ”Sopranos rewatch podcast”? Eller förresten, den finns faktiskt redan – av och med den arbetslösa skådisen Michael Imperioli.
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin














