Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag känner mig lurad. Det var ju inte alls det här jag hade blivit utlovad. Vart ska jag vända mig med mina klagomål?
2008 sändes ett program på Kunskapskanalen, vilket skänkte det en viss dignitet. Det handlade om hur framtiden skulle bli. Mer specifikt år 2057. I ”Vår värld om 50 år” förklarades det att ”i framtidens stad stannar annonserna inte på reklamtavlorna. Tredimensionella bilder svävar omkring i stadsrummet och vållar ibland problem för de flygande bilarna trots att de styrs med autopilot”.
Det kan ju ha berott på min ringa ålder att jag tog den här hundra procent spekulativa tyska science fiction-”dokumentären”, som kanalen själv sorterat under genren ”nöje”, på allvar. Men jag tror inte att min outvecklade hjärna kan hållas helt ansvarig för denna godtrogenhet. Samtidigt visades nämligen ett annat program på kunskapens kanal, BBC-produkten ”Den intelligenta framtiden”, som marknadsfördes med löftet ”Sciencefiction + utopi = sant.”
”Avatar” upplevdes på något sätt som en realistisk utsaga om hur världen skulle bli
2009 gick den första ”Avatar”-filmen upp på bio. 3D-film hade nyss blivit en grej, och jag är ganska övertygad om att jag som barn inte var ensam om att tro på det där löftet. ”Avatar” upplevdes på något sätt som en realistisk utsaga om hur världen skulle bli.
Uppvisningen i animationsteknik – det var den då dyraste film som gjorts – gestaltade datorernas otroliga potential. Klimatförändringarna hade väl kanske för första gången börjat accepteras och omtalas som ett reellt hot. Och ”Avatar” skildrade också våra förhoppningar och farhågor: ja, vi skulle garanterat lösa klimatkrisen genom högteknologiska innovationer som tog oss till andra planeter och laddade upp våra medvetanden i molnet, men hur skulle det påverka vår relation till moder jord?
En avatar är väl samtidigt typ en metafor för en Iphone, som just hade lanserats.
I dag är det svårt att begripa hur denna framtid kunde presenteras som önskvärd och möjlig. Det är bara femton år sedan vi blev utlovade en värld där människan hade digitaliserat sitt medvetande och koloniserat rymden.
I början av 2010-talet skrev svenska medier ändlösa artiklar om Elon Musk och Jeff Bezos, och deras visionära planer för rymdfärder och en värld utan bensin. Filmer som ”Gravity”, ”Interstellar”, ”The Martian” och ”Arrival” kom. Trots att samtliga var tragedier eller dystopier kanaliserade de en sorts allmän tilltro kring rymden som relevant.
2014 skrev Expressen att Barack Obama vill se människor på Mars senast om 20 år, och om 13-åriga Alyssa Carson som ville bli den första människan på den röda planeten. 2016 rapporterade Affärsvärlden att ”Elon Musks rymdföretag SpaceX kommer att sätta en människa på Mars 2025”.
Del två var färdig först 2022. Vid det laget hade framstegsoptimismen dött
Jag väntar fortfarande! Skämt åsido: hur fan tänkte vi? På knappt ett decennium har sådana här vidlyftiga utfästelser gått från att betraktas som relativt trovärdiga till att tas för vad de egentligen är – totalt nonsens.
I förra veckan hade den tredje ”Avatar”-filmen biopremiär. ”Avatar 1” håller fortfarande rekordet som den mest inkomstbringande filmen någonsin. Kort efter premiären gick regissören James Cameron ut med sina ambitiösa planer på uppföljare. 2016 uppgick antalet planerade filmer i serien till sex, men del två var färdig först 2022.
Vid det laget hade framtidsoptimismen dött – att ha en Iphone visade sig ha få likheter med att leka runt på en magisk planet som en lång, blå alien. Det kändes osannolikt att långdistansresor i rymden var lösningen på jordens problem.
Vi har nu kommit en fjärdedel in i vårt nya sekel och väldigt lite blev som vi fram till mycket nyligen hoppades på. Som Sebastian Lindvall konstaterade i sin recension av ”Fire and ash” (DN 17/12) har till och med 3D-effekten förlorat sin lyster. Kan man fortfarande nyttja ångerrätten?
Läs fler krönikor och andra texter av Saga Cavallin
