Animation
”Sagan om ringen. Striden vid Rohan”
Regi: Kenji Kamiyama.
Manus: Jeffrey Addiss, Will Matthews, Phoebe Gittins, Arty Papageorgiou. Röster: Gaia Wise, Brian Cox. Miranda Otto, med flera. Längd: 2 tim 14 min (från 11 år). Språk: engelska. Biopremiär.
En ”Sagan om ringen”-prequel i animetappning? Snacka om nördkulturellt drömgiftermål. Projektets upprinnelse är inte en lika våt dröm: New Line Cinema var tvungna att producera något för att behålla filmrättigheterna till Tolkiens fantasyromaner. Även om looken är ny hör ”Sagan om ringen. Striden vid Rohan” hemma i samma universum som Peter Jacksons trilogi om härskarringen, befäst i början med en melodi lånad från Howard Shores gamla musik och senare förseglat med ett gästinhopp från självaste Saruman som ser ut och låter som Christopher Lee (man ska ha använt en gammal ljudinspelning).
Vi befinner oss 183 år före Frodos äventyr, platsen är kungariket Rohan. Bildskönt så det förslår – om man jagar nya skrivbordsunderlägg, vill säga. Animationerna av den japanska studion Sola Digital Arts lämnar mycket att önska när det gäller att levandegöra. När rollfigurer inte pratar står de blickstilla. Lite rörligare blir de när det ska springas, ridas och stridas på väldiga slätter där knappt ett enda grässtrå rör sig. ”Vindstilla” vore ett snällt sätt att beskriva rörelseekonomin.
För en del animefantaster lär det uppstå en kulturkrock när engelska röster kommer ur de stela figurernas munnar (även om det är sedan gammalt att fantasyfigurer förväntas tala med brittisk accent). Brian Cox auktoritära företagsimperiestämma gör kung Helm Hammarhand till en rejält hård men rättvis bjässe. Han vägrar knäböja eller låta sig övertalas när den ärelystna lorden Freca, smyckad med Mike Tyson-lik tribaltatuering i ansiktet, försöker få sin kyliga son Wulf bortgift med Helms enda dotter: Héra (Gaia Wise).
Inte ens Wulfs och Héras förflutna gör henne mer positiv till giftermål, vare sig med honom eller med någon annan. Hon vill vara fri, rida och fäktas. Fortsätta leva på det sätt som gjort henne känd som en halsstarrig vilde. Tolkiens berättelser må stå som förlaga, men här gör framför allt Miyazakis hjältinnor sig påminda.
Konflikten hettar till när filmens överhuvuden hamnar i ett slagsmål som slutar tvärt när Freca dör av första käftsmällen.
Konflikten hettar till när filmens överhuvuden hamnar i ett slagsmål som slutar tvärt när Freca dör av första käftsmällen. Snart befinner sig familjerna i krig, Helms rike raseras och vintern kommer. De kvarlevande tar tillflykt i bergen – senare känd som Helms klyfta.
Den klassiska kampen om tronen har några ess i ärmen – i synnerhet de väldiga varelserna, däribland elefantbestar och ett tentakelträskmonster – men i stort rör det sig om stora strider, där animationens kvalitet halvt sänker upplägget. När kameran blir som pampigast och cirkulerar runt kraftsamlande krigare blir det platt, ryckigt och livlöst. En brett lanserad studioproduktion borde inte vara så lik en AI-genererad fanfilm.
Då är jag ändå i grunden positiv till filmens kreativa duo, regissören Kenji Kamiyama och producenten Joseph Chou, som bland annat står bakom ”Ghost in the shell SAC_2045” (2020–2022) och ”Blade runner: Black lotus” (2021–2022). Den här gången lyckas de inte tillföra nya kryddor till en gammal franchisegryta.
Se mer. Bättre fantasy för animefantasten: ”Nausicaä från Vindarnas dal” (1984), ”Wicked city” (1987), ” Black clover: Sword of the wizard king” (2023).
Läs andra film- och tv-recensioner i DN och fler texter av Sebastian Lindvall