Himlen är klarblå och solstrålarna glittrar i floden Spree. Minusgraderna biter i kinderna. Samanta Schweblin suckar och säger att hon längtar tillbaka till Barcelona. Hon har precis återvänt därifrån till sin hemstad Berlin. Varje år i januari undervisar hon i kreativt skrivande för novellförfattare i Barcelona och säger att det är ett välkommet avbrott i författarvardagen i Berlin.
– Även om jag trivs väldigt bra här, säger Samanta Schweblin och slår ut med armarna.
Det är inte svårt att förstå varför. Lägenheten som ligger ett stenkast från Spree är ljus och ger ett hemtrevligt intryck. Bokhyllorna är förstås välfyllda och sorterade geografiskt. Tidigare bodde hon här, men sedan hon flyttade ihop med sin norske man är lägenheten invid floden hennes författarlya där hon skriver sina böcker.
I Berlin har hon bott i fjorton år, sedan hon först kom hit på ett författarstipendium. Hon säger att hon lever i två bubblor i Berlin: en spansktalande med vänner och en engelsktalande med sin partner.
– I början var jag orolig över vad det skulle göra med min argentinska spanska som ju är den jag skriver på, säger Samanta Schweblin och tar en klunk av det varma mate-te som hon dricker med metallsugrör.
Hon tänker efter en stund och konstaterar att det faktum att hon lever i Tyskland, långt från hemlandet Argentina, nog bara gjort henne mer uppmärksam på hur hon använder språket. Varje dag börjar hon med att se på argentinska nyhetssändningar och hon har tät kontakt med familj och vänner i Sydamerika. Men hon vill inte flytta tillbaka.
– I Argentina hade jag varit tvungen att ha ett annat arbete. Jag hade kanske kunnat ta en dag i veckan för skrivande och det räcker inte. En författare behöver främst en sak: tid. Det kan jag ta mig här.
Samanta Schweblin har nominerats tre gånger till International Booker Prize. Hennes namn dyker upp i de årliga Nobelprisspekulationerna. Hon omtalas ofta som en av de ledande novellförfattarna.
Visserligen har hon också skrivit romaner, som den dystopiska ”Kentukis” som handlade om små hjulförsedda gosedjur med kameror installerade i ögonen. I en rad berättelser mötte läsaren där människor som antingen skaffade ett gosedjur till sitt hem, eller som styrde djuren från en datorskärm. En smart, oroande och högaktuell kommentar till vår samtid och hur vi låter oss övervakas i det mest privata. En roman, men inte så långt ifrån en novellsamling.
– Precis. Det är nog uppenbart att det är en roman som är skriven av en novellförfattare. Men skillnaden är att många av berättelserna i ”Kentukis” inte fungerar på egen hand, de hänger ihop och behöver en större kontext.
I den aktuella samlingen ”Det goda onda” står varje novell på egna ben. Men de sex mörka, suggestiva berättelserna har en gemensam stämning. Det vilar något hotfullt över texterna. Som läsare får man ständigt oroa sig över att något hemskt är på väg att hända, eller så har det just hänt.
– Jämfört med mina andra novellsamlingar är detta den som sitter ihop mest. Jag tänker då på sättet jag bygger upp spänningen i de olika novellerna, och att en fråga som ställs i en novell kan få ett svar i en annan. Men man behöver inte läsa den så.
Även om novellerna har en mörk grundstämning och skildrar självmordsförsök, barn som råkar ut för hemska olyckor och hotfulla situationer finns det också ljus i dem. Jag föreslår att ett genomgående tema i novellsamlingen också är omvårdnad – där personer som utsätts för destruktiva och mörka händelser, utvecklas och blir bättre på att ta hand om sig själva eller sin omgivning. Samanta Schweblin skiner upp.
– Absolut! Alla sex novellerna handlar om det. Jag skriver alltid utifrån en fråga som jag vill undersöka. När jag skrev ”Räddningsavstånd” var det för att undersöka om jag ville bli mamma – och om jag skulle klara av att bli det. Den här gången har min fråga handlat om just omsorg och vård.
Varför tror du att du ville undersöka det just nu?
– För att vi lever i en värld som skakas av så många kriser och vi behöver fundera på hur vi tar hand om varandra. Det är ett svar. Ett annat är att jag lever så långt från min familj och många av mina vänner som bor i Argentina. Ändå tillbringar jag en rätt stor del av mina dagar med att göra små saker för dem och visa att jag bryr mig om dem.
Titeln på den senaste novellsamlingen ”Det goda onda” är en exakt översättning från originalets ”El buen mal”. Jag frågar henne vad det är: något ont gott?
– Det finns många skildringar av hur goda handlingar kan slå fel, men självklart finns det också onda handlingar som resulterar i något bra. Jag kunde inte sluta tänka på det, så jag satte mig och skrev novellerna.
Den sista novellen i samlingen, ”Herren kommer på besök”, skildrar en kidnappning som faktiskt just gör det: medför något gott för kidnappningsoffret. Det är en oväntad twist och just en sådan är karakteristisk för hur Samanta Schweblin skriver. Som läsare går det aldrig riktigt att gissa hur en novell ska sluta. Handlingen i dem tar oväntade vändningar.
– I bästa fall tycker jag att en novell ska innehålla en sådan oväntad vändning. Men den får aldrig vara arbiträr och kännas sökt. Vändningen måste komma helt naturligt. Jag har märkt att mina noveller ofta kombinerar minst två starka berättelser. Att det känns som att en handling inte är tillräcklig.
Varför inte?
– Troligen har det att göra med att jag älskar spänning. Jag skriver inte thriller, eller skräck, men texten måste vara spännande. Jag gillar att berätta på ett sätt som gör att läsaren tror att den vet vart novellen är på väg, och sen …
Hon hittar inte orden, men visar med händerna i luften.
Då rycker du undan mattan under läsarens fötter?
– Ja, precis! Det var orden jag sökte. Gärna genom att berättelsens handling kontrasteras mot den där bakomliggande frågan jag vill undersöka. Och för att hålla läsaren på tå.
I bokens tack skriver Samanta Schweblin att hon skriver för sina nära och kära – för att de ska tycka om henne ”så mycket som det bara är möjligt”.
– Det finns författare som säger att de inte bryr sig om läsaren. Jag tycker det är svårt att förstå, eftersom jag alltid tänker på läsaren. Litteratur är en dans mellan författaren och läsaren. Båda behövs. En Alice Munro-bok på ett bord är bara ett ting. Det är först när någon läser det som står i boken som fiktion uppstår.
Hon återkommer flera gånger under intervjun till att litteraturen är en dans som kräver två parter. Hennes uppgift som författare är att styra, säger hon. Men varsamt, så att det finns tillräckligt med utrymme för att läsaren också ska kunna röra sig fritt i hennes texter, virvla runt och forma egna bilder och föreställningar kring texten.
– Det är som i argentinsk tango! Man får inte styra för hårt, då dör dansen. Varje läsare gör ju också sin egen läsning. Du dansar inte med Munros texter på samma sätt som jag.
Jag frågar vilken författare hon ”dansat med” på mest olika vis – alltså, vilken författare hon vid en omläsning upptäckt nya sidor av. Svaret kommer blixtsnabbt: den amerikanske novellförfattaren Raymond Carver, som hon säger är en av hennes ”mästare”.
– Första gången jag läste Carver tyckte jag inte om det alls. Det var korta berättelser om folk som drack alkohol. Urtrist.
Vad upptäckte du när du läste om?
– Att hans texter alltid skevar lite. Ja, det handlar kanske om en man som dricker sprit, men det finns alltid något på sidan som drar i min uppmärksamhet. Jag tror att det är det: jag lärde mig hur han får mig som läsare att bli helt uppmärksam utan att förstå det själv.
Att Carver är en av Samanta Schweblins favoritförfattare är inte direkt överraskande. Han skrev, precis som hon, främst noveller och var oerhört skicklig på stämningar.
Hon nämner en rad andra novellister som hon högaktar, inte bara för att deras fiktiva berättelser är fascinerande, utan också för att de skrivit litteraturteoretiskt om skrivande.
– Jag älskar allt ifrån Hemingways isbergsteknik till George Saunders bensinmacksteori. Det är så många novellförfattare som också har bra förklaringar till hur och varför de skriver. Det tror jag beror på att novellförfattare är fiktionens matematiker eller schackspelare. Vi tänker på ett annat sätt än romanförfattare, helt enkelt.
Läs fler texter av DN:s Mats Almegård här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
