Jag har levt för att se den här dagen komma! Diktatorn har fallit och den mörka eran är över. Bashar al-Assad har flytt som den fege stackare han alltid har varit. En fegis som sålde ut sitt folk och sitt land. Jag trodde aldrig att jag skulle få uppleva slutet på 54 år av Assadfamiljens styre, som förvandlade Syrien till ett mänskligt slakthus. Hur ska man kunna tro att det verkligen har hänt? Givet den invecklade situationen och den utländska inblandningen Syrien? Det jag kommer att säga här, i all korthet, är att vi syrier är överlyckliga över att vara av med den blodbesudlade diktatorn. Men vi vet ännu inte vad som kommer att hända och därför bär vår glädje på ett stråk av fruktan. Det hänger samman med flera komplicerade och intrikata faktorer som jag ska försöka reda ut.
Diktatorn föll på elva dagar, verklig rekordfart. Tiden från Aleppos befrielse till dagen då Bashar al-Assad flydde, söndagen den 8 december 2024, förefaller kort, men det verkar som om omständigheterna och de inblandade krafterna var redo för den här dagen. Vi måste tillstå att den utländska interventionen i Syrien (den ryska, turkiska, iranska och amerikanska) som var orsaken till att Bashar al-Assad kunde sitta kvar vid makten trots sina brott, även orsakade hans fall. Det betyder inte att syriernas långa kamp saknade betydelse. I själva verket var den det viktigaste skälet.
Men låt oss börja med Assads ryska allierade, varför övergav ryssarna Assad?
Putin beslöt sig för att ingripa i Syrien år 2015 för att hjälpa Assad med flygunderstöd och annat så att han skulle kunna ta tillbaka mark som oppositionen vunnit. Vid den tiden kontrollerade diktatorn inte mer än 10 procent av Syriens yta. Genom det ryska ingripandet erhöll han 60 procent av territoriet. Samma år fick Ryssland två militärbaser i utbyte, en flottbas och en flygbas i städerna Tartus och Latakia. Därefter gick det bra för Assadregimen tills Ukrainakriget bröt ut. När Putin gav sig in i det nya kriget 2022 började ekvationen som satte Syrien i centrum för Putins intresse rubbas. Putin sjönk ned i Ukrainakrigets träsk och nu står han inför nya utmaningar i och med att Donald Trump snart kommer till makten. Putins prioriteringar har förändrats och han har fått tänka om gällande sina ambitioner att breda ut sig som världens nye kejsare. Hans största strid står i Ukraina mot Zelenskyj. För Putin var tiden inne att göra bokslut och få ordning på prioriteringarna. Syrien hade inte högsta prioritet.
Med Rysslands prioriteringar klargjorda kommer turen till Assads viktigaste allierade, Iran. Att ha Iran som huvudallierad var avgörande för hans överlevnad. Det var Iran som försåg Assad med miliser och logistiskt stöd i kriget mot den syriska revolutionen som började år 2011. Efter attacken den 7 oktober i Palestina, som följdes av Israels anfall i Libanon mot Irans militära förlängda arm Hizbollah, blev det uppenbart att stödet var på väg att kollapsa. Attackerna fullbordades genom det avgörande dödliga slaget mot Hizbollahledaren Hassan Nasrallah och som en fortsättning på den operationen – att göra slut på Irans närvaro i Mellanöstern – var det nödvändigt att också göra slut på Assads makt i Syrien.
Han fortsatte uppföra sig som en maffiaboss, duperade de olika parterna och drog nytta av deras motstridiga intressen på syrisk mark
Men var det så enkelt? Det var det inte. De allierade, de utländska såväl som de arabiska, hade redan gett Assad åtskilliga chanser innan händelserna som gjorde att de slutgiltigt tappa förtroendet för honom inträffade. Det gäller i synnerhet de arabiska allierade. Vid den tiden då Assad blev rehabiliterad och mottagen i flera arabländer, när de stod på hans sida och stöttade honom trots alla brott han begått, föreföll Assad likgiltig för det fåtal krav som ställdes på honom i utbyte mot rehabiliteringen. Han fortsatte uppföra sig som en maffiaboss, duperade de olika parterna och drog nytta av deras motstridiga intressen på syrisk mark. Han sålde landområden till dem så att de kunde bygga sina militärbaser och stjäla naturresurser för att sedan intrigera med dem och mot dem.
De allierade kände till hans smutsiga spel. Och trots att de bortsåg från massakrer och brott mot mänskliga rättigheter som pågick i Syrien och att Assad var på väg att ställas inför skranket som krigsförbrytare i Internationella brottmålsdomstolen, trots att de allierade länderna, delaktiga i hans brott, samarbetade med honom och stod på hans sida, höll han inte ett enda av de elementära löften han ombads uppfylla år 2023: att flyktingarna skulle få återvända, att de fängslade skulle friges och, än viktigare, att maffiagängen som tillverkade Captagon och smugglade till grannländerna och hela regionen skulle stoppas. De allierade bad honom stoppa drogtillverkningen eftersom drogerna flödade in på deras marknader och spred kaos i deras länder. Inte ens det gick han med på och negligerade alla chanser som erbjöds honom att sitta kvar vid makten.
Hans allierade hade inte kunnat föreställa sig att han inte skulle uppfylla löftena, enkla åtaganden jämfört med hans egna brott. Saker han utan svårighet kunde åstadkomma. Det fick honom att framstå som en arrogant, lögnaktig person som manipulerade alla.
Turkiet, som inte var en allierad, bidrog med halmstrået som knäckte kamelens rygg. I över ett år strävade Recep Tayyip Erdogan outtröttligt efter att upprätta diplomatiska kanaler till Assad. Han bad om ett möte för att hitta en lösning på flyktingproblemet och situationen i Syrien, med tanke på att turkarna har militärbaser som ockuperar Syrien, att Erdogan är inblandad i den syriska saken och att den är prioriterad för honom på grund av kurdfrågan. Erdogans enträgna försök att inleda en dialog med Assad mötte av inget annat än avvisanden, likgiltighet, ointresse och en stor dos tjurskallighet. Sedan den turkiska regeringen började insistera på att etablera diplomatiska kontakter med Assad och försöka dra hans regim till förhandlingsbordet har alla dess ansträngningar mötts med envis vägran.
Eftersom Assad höll fast vid sin arrogans och eftersom händelserna den 7 oktober i Palestina ledde till att Irans förlängda arm i Libanon, Hizbollah, eliminerades blev de här länderna tvungna att fatta ett avgörande beslut, samma länder som har militär närvaro på syriskt territorium samt de arabiska länderna som slutgiltigt förlorat hoppet om Assad. Och därvid måste Assad falla.
Kanske var överenskommelsen rysk, turkisk, amerikansk och arabisk men jag tror att grundplanen hade gjorts upp av Erdogan eller att han åtminstone fick uppgiften att planera och genomföra saken.
Men varför gjorde inte Bashar al-Assads regim motstånd? Varför behövde Hayat Tahrir Al-Sham (HTS) bara elva dagar för att driva Assad på flykt?
Jag tror att insatsplanen varit uppgjord sedan en tid tillbaka. De stridande som gick in i städerna leddes av HTS ledare Abu Mohammad al-Jawlani (Ahmad al-Sharaa) som tidigare var ledare för Nusrafronten innan rörelsen bytte namn och blev HTS, förändrade sin retorik, utvecklades och omvandlades till styrkor som krävde syrisk enighet, att mångfalden skulle bevaras liksom olika religiösa samfund och statliga institutioner och att kristna, alawiter och andra minoriteter skulle skyddas. De här krigarna var väl förberedda, i enlighet med Erdogans plan. De båda ryska baserna som ligger i de alawitiska områdena i Latakia och Tartus skyddades. Styrkorna var mycket vältränade och disciplinerade.
De var utmattade och visste innerst inne att de slogs för att skydda en man som skulle sälja ut dem vid första bästa tillfälle
Samtidigt har de inre förhållandena förändrats. Levnadsstandarden i de områden Assad kontrollerade har försämrats. El och vatten saknas och majoriteten av befolkningen lever i yttersta fattigdom. De kan knappt komma över en bit bröd, medan Assad och hans gäng badade i korruption, stjälande och rikedom. Jag pratar här om majoriteten som fanns kvar i de områden där Assad hade makten. Från den gruppen rekryterade han soldater till armén. Men armén befann sig också i en svår situation, genomsyrad av korruption, försnillning och favorisering. Soldaterna var hungriga och inte ens deras basbehov tillgodosågs. De hade förlorat tron på vad som hände runt dem efter mer än 13 års krig och tappat förtroendet för ledarskapet. De ville inte strida bara för att dö och hade redan gått igenom en bitter erfarenhet under revolutionen 2011, som snart nog förvandlades till inbördeskrig. De var utmattade och visste innerst inne att de slogs för att skydda en man som skulle sälja ut dem vid första bästa tillfälle.
Assads armé har dragit sig tillbaka och än så länge vet vi inte om de fick order att göra det eller inte. Jag tvivlar inte på att främmande länder blandar sig i Syriens öde och försöker bevara sina erövringar på vår mark. Jag tvivlar inte heller på att vi nu, i denna stund, står inför en mycket svår tid. På fyra dagar har Netanyahu angripit 400 mål i Syrien och fått den israeliska armén att tränga in på syrisk mark och ockupera flera byar. Lägg därtill oron över den politiska maktöverföringen, som kräver full medvetenhet om kraven på en pluralistisk civil grundlag som respekterar den syriska religiösa och etniska mångfalden. Plus den förstörelse som fascisten Assad lämnat efter sig. Allt detta grumlar glädjen, men glädjen kommer ändå att vara utgångspunkten för arbetet att bygga ett nytt Syrien.
Övers. från arabiska: Marie Anell.
Läs också:
Khaled Alesmael: Syrierna förtjänar att känna glädje och lägga politiken åt sidan – åtminstone till i morgon
Saeed Alnahhal: Svenskar – varför gläds ni inte med oss syrier?
