Stig Johansson kallar det en lyckoträff, att han satt där på verkstan 1966 och såg en annons i Göteborgs-Posten om ett nytt lopp runt Vättern. Han ringde och anmälde sig direkt.
– Jag skulle aldrig åka ett cykellopp fort. Jag är motionsgubbe liksom. Det ska inte vara några prestationer, att göra tider, det har aldrig varit jag, säger han hemma i sitt hus i lilla byn Fagersanna på Vätterns västra sida.
Hela köket är fullt av dalahästar, för 30 lopp runt Siljan, 50 lopp runt Siljan och en liten cykel med siffran 40 från Vätternrundan. Bakom honom hänger en affisch från Honolulu Marathon och i rummet bredvid fullt av diplom från Vasaloppet. Han säger att motionsloppen betytt egentligen allt i hans liv.
– Och det får ta den tid det tar när jag är ute och cyklar. Och om det blåser så får en ju ta det också.
– Men det har varit förbannat dåligt väder. Oj oj oj. Regn hela vägen. Då var man blöt.
Du har aldrig känt: ”Varför gör jag det här?”
– Det har inte tagit emot så att jag tänkt på att bryta, nej de tankarna har jag aldrig haft. Utan har jag satt opp och börjat, då får man försöka komma i mål. Det är ju liksom mottot ändå: Att försöka komma i mål.
De var 344 som cyklade första året. På initiativ av idrottsläkaren Sten-Otto Liljedahl och cykelhandlaren Ewert Rydell. 2019 blev Stig Johansson den siste pionjären när han passerade mållinjen för 54:e gången.
79-åringen återkommer om och om till att resan mot målet är det viktiga men när han får frågan om vad det betyder att han nu är den ende som cyklat samtliga lopp – ja då sticker ändå tävlingshornen ut.
– Det var jävla viktigt. Fy fan den satt bra. Man ska inte vara stygger, men den där stockholmaren (som bröt loppet för sex år sedan), han var lite förnäm, lite finare än jag. Han sa ”ni får förbjuda radio”, jag tror han störde sig på mig på grund av min bandspelare.
Stig var inte den som ställde upp på en massa intervjuer, tidigare. Han tyckte att det räckte med att han kom och cyklade.
– Men det sket sig för många av de där andra Vätternrundan-profilerna, säger han med ett skratt.
Och därför sitter vi här i köket och hör honom berätta om de förrädiskt låga trottoarkanterna i Jönköping – de som gjorde att han kraschade rejält för några år sedan. Och om de läskiga nedförsbackarna under de mörkaste timmarna; han säger att han har lite problem trots rejält med extramonterade lampor.
– Det går så fort du vet. Och en del av de här racercyklisterna som kommer i klungor, de kör som idioter.
En gång körde han rakt in i en betongsugga och sakerna i cykelkorgen flög åt alla håll. Själv var han rejält tilltufsad.
– ”Nu får vi ringa till ambulansen” sa käringen. ”Skit i det”, sa jag. ”Jag kan inte fortsätta men jag gör det ändå.”
Det är en stor portion galghumor han bjuder på när han berättar vidare om punkor, hjälpsamma åskådare och ett långt stopp hos en cykelreparatör i Hjo.
Ett år kunde det dock gått riktigt illa. Året när kedjan gick av.
Stig bad killen i servicebilen att sticka ner till Jönköping, sätta dit ett kedjelås och komma tillbaka.
– Men det kom ingen jävel så jag satte mig på cykeln och åkte ner. Fan vad det gick! När du inte kan bromsa vet du, men jag kollade ”nu kommer ingen” och så släppte jag på.
I Jönköping fick han en ny kedja – den gamla gick inte att laga.
– Men en ny kedja på de där gamla kuggarna – det ballar ur, det stämmer inte. Det hackade som fan när jag körde men vad skulle jag göra; det var bara att ta sig i mål.
Tror du inte andra hade gett upp i det läget?
– Jo, det tror jag.
Stig Johansson är inte en man som ger upp, det förstår man snabbt. Ibland är besluten dumdristiga, ibland rent farliga. För cirka tio år sedan, han minns inte riktigt vilket år det var, hade han åkt Öppet spår, nio mil mellan Sälen och Mora, fått lunginflammation och valde ändå att ta sig an Vasaloppet helgen därpå. ”De tyckte jag var dummer när jag kom andra gången.”
Måndagen därpå kunde han knappt stå på benen och ringde 1177. Han säger att han var hemskt dålig men tog ändå bilen till sin vårdcentral i Karlsborg.
– När jag kom dit så svimmade jag, eller jag dog väl rättare sagt.
Du dog?
– Så illa var det. Och sköterskorna sa ”du skrämde oss”.
Vad han lärde sig av sin nära-döden-upplevelse? Ingenting, säger han.
Stig vill leva sitt liv till max, sedan dö knall och fall. Han berättar om en vän som gjorde just det – var ute och cyklade, satte sig i diket och dog. ”Vad skönt, det önskar jag mig”, tänkte Stig.
– Jag har med mig svarta sopsäckar. De kan bara stoppa in mig och rulla iväg.
Mindre missöden har inträffat under åren också, flera gånger har han somnat i uppförsbackarna efter Jönköping.
– Rätt ner i diket bara. Det var därför jag skaffade radio.
Kassettbanden med ”klämmig musik” håller inte bara Stig vaken.
– Ibland får jag stanna på kontrollen: ”Du sitt lite till, vi ska höra lite mer på bandspelaren.”
Han har fått vänja sig vid att vara en kändis runt Vättern. Att fastna när köer bildas med cyklister som vill ta selfies. Att vara den som åskådare väntar på, ”nu har han kommit, nu kan vi gå hem” berättar Stig att tanterna och gubbarna vid vägkanten kan säga.
Han vet att många ser honom lite som en pajas i den färgglada mössan, jeansen som hängt med sedan det första loppet och den gula jackan, men han bjuder gärna på sig själv. Och man hör på honom hur mycket uppmärksamheten betyder.
– Jag tror inte det är någon som har så jävla roligt som jag har när jag cyklar. Och man måste vara på bra humör. En får inte vara sur gubbe utan glad och vill de heja så hejar jag tillbaks, det blir mycket hejande.
Fast egentligen är han blyg och vill inte prata så mycket med de andra cyklisterna.
– Det är en del som hänger på bakom mig, och då tänker jag ”fan också nu måste jag stanna” så att de ska cykla förbi.
Därför ser han inte heller helt och hållet fram emot målgången. Nöjd över prestationen kommer han att vara…
– Om jag nu kommer i mål, de kanske har fått plocka fram svarta sopsäcken.
… men han vet också att Vätternrundans vd Oskar Sundblad väntar.
Vd:n berättar att ungefär hälften av cyklisterna är sådana som återkommer men att Stig är unik och ”extremt viktig” för dem och någon som inte går att hedra nog.
Stig har smitit förbi Oskars intervjumikrofon några gånger i Motala.
– Jag blev stående med alla tre bröderna i Herreys innan vi gick i mål och då tänkte jag ”nu klarar jag mig” och det gjorde jag, berättar Stig.
Men nu slipper han inte undan.
Stig Johansson är en profil hemma i Fagersanna och Tibro också. Han är mannen som fixar med motionsspåret, som tränat flickor i handbollsklubben i över 40 år, som engagerat sig som scoutledare och varit en extra vaktmästare i kommunen.
Han beskrivs som en riktig eldsjäl.
– Jag är engagerad i sånt som inte syns, lite allt i allo men eldsjäl vet jag inte, eller jag kanske är det ändå.
Är det viktigt för dig att vara en sån person som säger ja?
– Ja, men jag tänker inte på det viset för jag tar det så givet. Jag är mycket för att hjälpa folk, det har varit så hela livet att ”jag har ju inte tid men klart jag kommer”.
Stig Johansson värmde upp, som han brukar, med att cykla Siljan Runt i lördags – ”det är bara 16 mil” – och på fredag trampar han iväg i Vätternrundan för 60:e gången.
På sin cykel från 1937. När den inte går att laga längre, då lägger han av. Om han inte nappar på erbjudandet att köra tandemcykel.
– Det är en man som frågar varje år ”ska vi åka snart”. Men inte riktigt än säger jag, ”jag är inte tillräckligt gammal för det”, säger 79-åringen.
Läs mer:
Hon cyklade i VM – hemma i vardagsrummet
